Nedanför tussilagon

Stegen går genom ängar av blåsippor. Vinden är svag, fågelsången påtaglig. Stenarna flyttar sig klapprande ljud när jag kommer ner i en liten slänt intill Östersjöns glittrande yta. I solljuset har små gula överlevare slagit rot. Tussilago. Vårtecken overload. Härliga tider. 

Havsöringen påminner lite om tussilagon. Den är en överlevare. Kräver inte mycket för att ändå klara sig, frodas och förgylla tillvaron. I våra pyttesmå åar vandrar de upp, leker och för släktet vidare. I kall, stökig Östersjö simmar de i jakt på mat.

När jag och Kenny knallar ner på en strand dagen innan är det kladdigt av losslitna växtdelar i vattnet. På en liten fläck, där det ser bättre ut nyper dagens enda fisk på. Jag brottas med en utlekt, men stark och vacker öring på sisådär drygt 60 centimeter. Snart simmar den vidare. 

Tillbaka till nutiden. Dagen med blåsippor, tussilago och hopp om värme. Men det är isande kallt i vinden som leker över bräckta vågor – vågor som för övrigt börjar avta och se ganska mjäkiga ut. 

Men, mot det djupare, klara vattnet, där man kan skönja tångruskor vaja av och an finns det liv. Ett par mindre och väldigt alerta fiskar ser till att peta liv i spöbärarens kropp. Jag jublar i det tysta. 



När det drar till mer ordentligt ser jag mig omkring. Står det någon och smygkollar på mig? Det handlar inte om oro för att ett ställe ska avslöjas. Det är mer min önskan om att fortsätta få vara här ute, ensam i det fria. Ensam med elementen. 

Jag har inte mycket till övers för stora samlingar av folk som rusar ner i vattnet och hojtar till varandra, eller åt andra. Det där med kollektivism är bra till mycket. Men mitt kustfiske sköter jag helst i sällskap med någon enstaka god vän, eller ensam. 



Jag leder en silvrig, smärt, men rätt lång och synnerligen vild öring upp i den mjuka gruset, där vågorna rullar. Där befriar jag den från kroken, ser den fräsa ut i vågorna igen och blir sedan sittandes med vågor som gungar mig in i eftermiddagen. Det är ljuvligt. Jag gör inte ett enda kast till. 

Den givmilda naturen

Långsamt stiger temperaturen. Men vårvärme är förstås att ta i. Som så många gånger förr, när påsken annalkas, är det bistra vindar som kommer någonstans norrifrån. Vi vet att det lär bli tufft i dag. Men det finns mycket att uppskatta, även om havsöringarna är svårtrugade. Kenny rattar bilen och jag spanar efter djur. Ormvråk, tranor, grågäss. Kaniner, en hare och två rådjur. Framme på första stoppet ser vi årets första sädesärla kila runt bland strandstenarna. Senare en gigantisk flock vitkindade gäss. Öringar ser vi däremot inte till, så vi gör en förflyttning.


Vi vet det, både Kenny och jag:  i dag lär det bli knepigt. Det handlar antagligen om att hitta små, produktiva fläckar. Eller med tajming korsa jagande öringars väg. Det tar oss åtskilliga fikapauser, funderingar och försök innan vi gör det.


Vi tänker nästan ge upp, där vi vadat över ett parti med fin kulör i vattnet och små vågor som rullar in. Då hugger det. Först för Kenny, därefter för mig. Ytterligare någon hård stöt och rapp attack ger vid handen att det är en liten flock med aktiva öringar som vi har utanför oss. 

Fisken är inte extraordinärt stor, men alert och vacker som en … Ja, som en vild, gotländsk havsöring. Jag lyfter den vördnadsfullt och snabbt ur vattnet, medan Kenny assisterar med kameran, sedan får den simma ut i det blå. För vacker för att ätas, för värdefull för att ha ihjäl. Så känner jag.

När vi tänker fortsätta vår vandring längs kustlinjen får vi syn på ännu ett av naturens vackra mirakel. Alla skulle nog inte hålla med, men för egen del bevittnar jag gärna en säl som frossar på fisk. Det här är ju både sälens och öringens hem, egentligen inte vårt. Sälen har lyckats fånga en bronsfärgad öring, en utlekt fisk. Den stackars fisken sprattlar, men sitter ohjälpligt fast i djurets käftar. Sälen kastar och snurrar med fisken. Den äter, njuter och verkar nästan vilja ställa till en show. Vi blir stående, häpna och uppspelta över föreställningen. Jag förbannar mig själv. Teleobjektivet ligger i bilen. Det här hade kunnat bli bilder som heter duga.

Snart är sälen borta. Kuststräckan är stilla. Här lär det inte hugga på ett tag. Vi åker vidare, hittar varsin liten silverraket, tar en paus i kylig vind och känner oss färdiga för dagen. Naturen har varit givmild. Det bär vi med oss, hem till stugvärmen.


EN PÅMINNELSE
Det är påsk och vi är många som svingar på kusten. Snälla – kom nu ihåg att visa människor och djur hänsyn. Vill du spara en matfisk, så välj helst en odlad. Eller nöj dig åtminstone med en fisk. Träng dig inte ner och fiska där någon redan är på plats. Håll dig utanför fågelskyddsområdena och glöm inget skräp i naturen. Tänk efter före, brukar vara en smart devis. Och glad påsk. 

De två nedersta fotona: Kenny Cronhamn. Översta bilden och all bildredigering: yours truly.

Korta ruscher

Jag gör en kort språngmarsch ut till förrådet. Talgoxen sjunger frenetiskt och solen får hela omgivningen att vakna. Det måste nog bli ett par timmar på kusten. Dessutom håller den fina vinden på att mojna, spår diverse väderorakel.

Draget är knappt blött förrän det drar till. Jag känner omgående att det är något annat är en blank öring i drömformat. Lite segt och argt. Gädda. Hon snurrar och står i, så jag får koppla ett försiktigt nackgrepp medan jag befriar henne. Snabbt tillbaka och förbered dig för lekbestyr, fina fröken!




Hon står inte direkt i något lekområde, men jag förflyttar mig snabbt vidare för att inte störa eventuellt fler av de metallicgröna och ståtliga Esox lucius. En öring följer lojt efter mitt drag. Visar ett svalt intresse. Lika svalt som vattnet efter den kyliga natten – solskenet till trots. Det förmår inte värma mer än lite av ytfilmen.

Men intill ett parti där stora stenar bryter av innan djupet pangar det till ordentligt i spöt. Rullen knarrar och  en bred silversida vräker sig upp ur vattnet. Ajdå. Öringen landar tvärs över linan, dragets krok hamnar i något slags brytläge och fisken är borta. 
Två kast senare: i stort sett samma elände. Jag sneglar mot solskivan och funderar på vad jag kunnat göra annorlunda. Inget antagligen. 



Men så nyper det fast igen. En blank fisk till. Den här gången sitter den på ända in. Jag fumlar fram mobilen och tar en usel bild. Riktigt usel, ärligt talat. Men jag bjuder på det idag. Fisken befrias och jag förlustar mig med kaffe i solgasset. Innan jag ger mig av testar jag samma lilla fläck igen. Och visst. ännu en fisk, men den här gången är det en ganska mager och efterlekskostymerad öring som gungar sidledes tills jag får den närmare mig. Äh, det blir en usel bild till. När vi ändå är på gång, liksom.


Lika rappt som jag ruschade in i flocken, lika fort verkar de ha avslägsnat sig. Några landade, några tappade och några efterföljande öringar inom loppet av en hektiskt timme, sedan noll och intet. 

Jag möter upp kompisen Gustaf på ett nytt ställe. Vi unnar oss en låg pratstund mot väggen på en solbelyst fiskebod, drömmer om både stugor vid havet och kontakt med stora fiskar. 


Havet har hunnit lägga sig rätt platt, så vi tror inte mycket på det. Men snart har vi varsin liten blank filur i linänden. Det blir en skön avslutning. Ovanför våra huvuden sveper havsörnen in, sedan en ensam trana. Koltrasten sjunger en munter melodi i en talltopp och allt känns ganska behagligt – efter alla ruscher. 


Och frosten smälter bort

Morgonen är ett vackert skådespel från frukostbordet. Solljuset spelar över grässtråna. Frostens kristaller glittrar. Vackert, ja. Bra? Nja. En natt med flera minusgrader, vindar som drar ner från polartrakterna. Ingen anledning att hetsa. Det blir minst en kopp kaffe till, plus lite bestyr med jobbet. 


Så småningom är frosten borta. Och jag är på väg. Jag plockar upp den långe, ihärdige och alltid fiskesugne Kenny. I takt med att temperaturen stiger någon halvgrad ökar hoppet. fast, vi har liksom inte den där naiva och hetsiga inställningen till silverjakten. Inte i dag. Lite kaffe i solen, några kast och kanske något hugg. Det löser sig. No stress. 

Men, väl framme dit jag styr fordonet, är det en härlig syn. Härliga små vågor pressar in ett vårvinterkallt vatten mot kustens skinande stenar. Det lär inte vara några höga siffor där i böljan, men färg, ljus och övriga förutsättningar bådar gott. Men ingen fisk biter våra drag på de ställen vi hoppas på. Till en början.

Snart hugger en halvloj efterleksöring mitt drag, som befinner sig några meter ut. Rätt stor, men lite trött. Kenny krokar och släpper en liten gädda. Vi värmer fötterna med en promenad i gruset. Nästa ställe. 


Det ser förbaskat bra ut, men kanske har den kalla natten satt sina spår. Kanske är det vinden. Kanske något annat. Vi kan spekulera där i lä, där lunchen ger ny energi. 

En gigantisk samling knölsvanar betar för fulla muggar över en mjukbotten. Det kan betyda varmare vatten, det kan betyda fisk. Det gör det inte. Nähä. Ut bland stenar och vågor och gneta på. Det kan löna sig. Och idag, i denna härliga vårsol över iskallt vatten, så gör det just det.   

Jag låter draget svepa snett utåt, över vågor, över stenar och tång. Där går en fisk på jakt. Det är en hårt huggande havsöring som visar temperament och jävlar anamma. Rusningar och hopp är fiskens gebit. Den frost som förut nöp i mina kinder och tår har nu gett vika för en värmande och behaglig värme.

Spöt gungar och rullen knarrar, men jag går segrande ur striden. Den är 70 centimeter lång, stadig och välnärd. Snart simmar den vidare. Kenny gratulerar och krigar vidare. Lite längre fram hittar en ny fisk mitt bete. Stark, men rullande seg. En utlekt fisk. Jag släpper den fort och kastar på i stort sett samma lilla fläck. 



Den här gången är det en ny blanking i kompakt format. Härliga tider. Det blir närapå dubbeldrillning när Kenny brottas med en fisk samtidigt som jag krokar loss min sprattliga och silvervita rackare. 

Det blir fort kallt på eftermiddagen. Om det är det avsvalnande ytvattnet, eller en slump, vet vi inte. Men huggruschen är borta. Vi släntrar mot bilen, jag tar en koppkaffe och Kenny gnolar på någon visa. Vårens talgoxar gnisslar i lä. Frosten är på väg tillbaka. 

Nedersta fotot: Kenny. Tack för det!


Njutning – overload

Mina ivriga fötter sjunker ner en smula i den mjuka marken. Knölsvanarna betar innanför inrullande vågor. Och värmen. Värmen! I lä är den högst påtaglig. Som vattnet ser ut är jag rätt övertygad om att det blir en bra dag. Det är egentligen redan en bra dag. Jag är på kusten, solen värmer och fåglarna anländer i stora flockar. 

Först är det ett svart moln. Långt ut över havet växer det sig större, sedan separeras delarna. Fåglar. Lite närmare glänser de i vitt, under den fantastiska solskivan. Hundratals alfåglar. Vårens skådespel. Mitt spö rister till, när jag knappt börjat. Snart rusar och hoppar en blank havsöring. Den släpper. I nästa kast: samma sak. Det är lätt att börja misströsta. Men när en finfin, strömlinjeformad läckerbit på sisådär 66 centimeter kommer med ända in är de tidigare glömda.



Den simmar iväg. Och jag följer med – i alla fall en bit ut. Här händer det grejor. jag ska inte säga att jag tappar räkningen, men det är inte långt ifrån. Det hugger. Silvriga sidor glänser i solen, några lämnar mig i ovisshet, andra låter mig få en närmare koll. Ett par av fiskarna är utlekta, men merparten är oantastligt ljusa och ståtliga. Ett par har stora tånglakar hängande ur munnen. Nu förstår jag huggbeteendet bättre.


Adrenalinet kokar i solvärmen. Men nuförtiden tar jag mig alltid tid till lite avstressning och långa fikapauser. Hur högt tempot än är, hur bra än läget är. Blir jag lyckligare av två fiskar till? Av tre? Fyra? Ja, kanske. Men jag vet med största säkerhet att jag mår oehört gott av att dricka kaffe i vårens första strålar, att njuta av stunden och av att se det skådespel som hav, sjöfåglar och livet i stort erbjuder. Så jag gör det: njuter och tar det lugnt.

Jag rör mig långsamt längs ett parti som har precis de förutsättningar jag söker. Ja, här måste det ske. igen. Och det gör det. Raska, hårt huggande öringar som inte ger sig i varken första eller andra taget. Spöt får jobba djupt och min mun verka ha fastnat i ett vårsmajl. En nästan 70 centimeter kanonfisk kröner dagen. En av de blanka har odlingsskador och får bli mat. Jag njuter ohejdat i mina element: vatten, vind och upplevelser. 



Nu är det vår – kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite – därav sparsamt bloggande. Nåja – det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.


Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars – 31 maj. 


Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också. 

Upp och ner i vårvintern

Bistra vindar drar över Gotland. Gråvädret har parkerat med handbromsen åtdragen. De dagar då solen värmer upp lften är det gemytligt att vistas utomhus. Den här dagen då jag möter upp Kenny för ett par timars kylslaget fiske … Ja, då är det inte speciellt behagligt. Vi nöter på och hittar fiskarna på en liten fläck. Ja, jag tappar mina, men Kenny landar en liten. De flesta följer bara retligt efter. Mer orkar de inte i vattnet som mäter knappt två grader. När fötterna är som isbitar ger jag upp. Det knastrar i tången som legat i skuggan, för där verkar det vara minusgrader dygnet om.

Lite bättre gick det någon dag tidigare. Vi backar bandet. Solen visar sig en stund, talgoxen sjunger visor om annalkande vår och snön i skogsbrynet är borta. Men havet har vallats över sand och grus av en tidigare kuling, så det är en tjock kulör som möter mig. Värmen jag inbillade mig när jag klev ur bilen är bokstavligen som bortblåst efter tio steg mot havet. Jag letar och testar. Inget händer, mer än att fingrarna skriker efter värme och min själ efter energigivande fiskkontakt. Fast, ni vet. Trägen vinner. 


Jag sniffar möjligheter när jag hittar en liten kant, där vinden drar mer snett emot och böljan har en mer modest ton av grumsigt. Här, ända inne vid land, bland stenar, grus och tång finns de. Jag krokar och krokar av ett par, innan jag beger mig hemåt. Nu ger själen värme åt fingrarna och jag orkar åter ladda för alla måsten

Back In Business

Frisk luft fyller mina lungor. Isande kall havsluft, nerkyld av sin väg över ett omtumlat hav träffar mig i bröstet. En känsla av frihet infinner sig i min kropp. Jag får det att låta som om jag suttit inspärrad, utan kontakt med omvärlden. Så illa är det inte. Men, min kust, min kust. Du har saknats mig. Nu tittar jag ut över ett kalkgrumligt, upprört hav. I’m back in business.



Ja, egentligen är det snarare out of business. För idag tänker jag inte ägna mig åt något som inbringar inkomst eller framgång av något slag. Jag ska bara njuta av den ganska tuffa tillvaron i vind- och vattenfrånstötande plagg, medan sydvinden drar och rister. 
Det är inte lätt att vada i högvatten som är ogenomträngligt för blicken. Jag knuffas i sidled av vinden och åt ett annat håll av tunga vågor, samtidigt som fötterna febrilt letar efter fäste. När en liten pigg öring hugger tappar jag den lika snabbt. Jag har ingen aning om det berodde på tillkortakommande i mothugget, eller något annat. 

Jag får ge mig. Jag åker vidare, dit vinden är lite mer givmild mot mig. Solen sticker igenom där ovan. Makalöst. Frisk luft och ljus. Och snart är en utlekt fisk framme och stökar. Jag har lagt ifrån mig väskan och kameran på landbacken, så jag lyckas knäppa iväg ett par bilder medan den får tillbaka sin frihet. 


Den lilla fläcken visar sig vara produktiv. Efter ett par kast har jag en hård stöt. Sedan tyst och tomt. Bara vinden som drar. Jag blir stående med en blick av vördnad mot skyn, där en gammal havsörn, med vit stjärt gör en lov över knölsvanarna. Så hittar den fart och försvinner in över skogen. Då gör jag ett kast. Där sitter den. Det är en blank fisk av hyfsad storlek. Men även den här får simma iväg. Jag är inte hungrig – annat än på upplevelsen och på friluftskänslan. Och den har jag med mig hem. Jag lovar. 


Tillfälligt avbrott

Undrar du möjligen varför det är så få fiskliga inlägg härifrån? Ingen fara. Vadarna läcker inte (än). Och rullar, spön och beten är i trim. Även farbrorn bakom grejorna är vid full vigör. Kusten ligger kall och lockande och får kortare besök. Men den mesta tiden går för närvarande åt till att traktera andra favoritinstrument. Vi (Jono  – www.jonotheband.com) spelar in vår nästa skiva. 

Kort sagt: bloggandet får vila, men jag lovar att hålla både händer och fiskar varma. 

Vi hörs inom kort. 



Knappt noll, knappt ljust

Efter ett dygns ihärdigt blåsande är det inte bara kallt om nosen. Det är också ett rörigt hav, där höga vågor grumlar upp och slår mot stranden. Uppe från en liten höjd ser det ändå ganska hoppfullt ut. Nere i vattnet är det annat. Jag får ge upp, åka vidare och testa nytt. Lika illa där. Förflyttning igen.
Knappt nollgradigt i luften, med några få snöflingor som lyckas söka sig ner mot marken. Och väl nere i vattnet är det inte mycket varmare. Drygt noll celcius och strömmen drar benen åt sidan i det tunga vattnet. Nä, här blir det inte lätt att få något.



Men, det är något som gör att jag – trots iskalla tår och stela fingrar – står här och njuter i fulla drag. Det är något här i det ensliga som drar mig ut, gång efter gång. Isande vatten slår mig i ansiktet. En våg dyker upp från ingenstans och dunkar hårt in i bröstet. Jag hoppar, för att undvika någon av de högsta svallen, landar och får nästa våg rätt in i sidan. Det ser säkert lustigt ut från stranden, men den är tom. En häger flyger över mig, en havsörn seglar längre bort.

Till slut blir det ändå för tungt att balansera de kalla fötterna på slirig botten, med hundrakilosvågor som knuffar mig inåt och en vind som vill lyfta bort kapuschongen. Mina bedövade tår tackar mig, när jag klär om och sätter mig i bilen med en kopp termoskaffe.

Men, vid det laget har redan en silverfilur varit uppe och vänt. En snabb mobilbild, genom den vattentäta påsen, ännu kallare fingrar och åter med fisken. Noll grader, men inget nollresultat. Det värmer.