Månsken över polcirkeln

Se nu inte det här som en comeback. Det är bara en fortsättning. Bloggen har fått vila under sommaren, för att ge plats åt alla upplevelser, alla bestyr och en del fiske.

Nu gör jag en liten mjukstart med en utblick. Några smakprov från Kirunafjällens makalösa natur, där rödingar, öringar och harrar lever i kristallklara vatten. oräkneliga vatten. Gömda vatten. Fjälltoppar, tysta hedlandskap och månskensnätter intill brusande forsar. Framöver kommer mer om det här i Fiskejournalen. Tills vidare bjuder jag på några nedslag i ett nordligt paradis.

Vi hörs snart!


En vy att sukta efter. 

Det röda guldet. 

Lämningar. 

Sashimi på purfärsk röding. Det blir inte bättre. 

Under fullmånen.


De må vara mindre än mina havsöringar. Men vackra är de. 

Öde. Dit inte ens vindpustarna hittar fram. 

Blankstilla och dimslöjor. 

Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 



Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 



När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!


Sträck mot natten

Ett fågelsträck till. Gässen slår följe och skränar in i natten. Måsar och trutar jagar i sista ljuset. De hittar svärmande insekter en bit ovanför trädtopparna. Det finns en frenesi i atmosfären. Som om det är lite bråttom nu. Hösten kommer, vi tar det sista ur sommaren innan det är för sent. Vi människor fungerar likadant. Här på ön i havet är det tydligt att sommaren lider mot sitt slut. Borta är de långa köerna till parkeringar och butiker. Borta är många uteserveringar, men kvar dröjer sig värmen och de milda vindarna från havet.



Innan natten kommer ser vi till at få några pilsnabba kast mot jagande abborrar. Som så ofta med glupska abborrar: först befarar man att böljan är tom. Så, genom ett trollslag är det jagande fisk, panikflyende bytesdjur i ytan och hugg på vartenda kast. Inte sällan sker det i gryning och skymning.



Vi nöjer oss med några fina matfiskar och energigivande upplevelser, innan vi packar ihop. Nattkylan kommer fort. Det är dimma över fälten och ensiffriga temperaturer, när vårtbitarna gnisslar vidare in i natten.

Snart är det bara Vintergatan och biljoner himlakroppar som lyser. I augusti är natten svart och hoppet om sommar falnande. Men istället: förväntan om en höst av spänning och ombyte. 


Regndroppstempo

Sommaren är väl inte riktigt vad alla hoppats på. Hittills. Det kan ändra sig. Det svala, ostadiga vädret inbjuder inte heller till ljumma metenätter, men det finns ju annat fiske … Jag hinner och orkar inte prestera så många blogginlägg, men har ändå krokarna vässade. Tids nog, så.

Som lite mellanmål tänker jag bjuda på en liten exposé i arter. Det händer att sällanfiskare hör av sig till mig och undrar lite över vad de fångat. Ett par arter man ofta blandar ihop är mört, sarv och id. Alla tre finns i ganska talrik mängd i gotländskt vatten – och givetvis även på andra håll i landet. 

Alla tre låter sig gärna luras medelst mete och beten i olika former och storlekar. Sarven kan – sin lilla buttra uppsyn till trots – vara en riktigt odåga som glupskt slukar det du presenterar. Iden är en rovfisk när andan faller på. I större storlek är den en riktig fiskjägare. I mindre storlek tas den ibland för mört. Men mörtens större fjäll, röda ögon och ettrigare sprattel brukar kunna vara skiljetecken. 

På bilderna nedan ser du i tur och ordning: mört, sarv och id. Alla i modest storlek, men alldeles nyfångade och roliga att trixa upp på lätta grejor. Men det är klart, under sutarmetet är de här fiskarna mest till förtret. Aldrig är man nöjd. Är det inte vädret så är det arten som är åt pipan. Mitt filosofiska (filosofi-fiskeliga) råd är: njut av stunden. Den kommer inte åter. 






Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt – inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 



Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan – allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 



Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.


Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Små ätmaskiner på kort lina

Fortfarande sensommarkänsla. Någon dundrande höststorm och kyliga nätter emellanåt, men vissa dagar är det som om vi är kvar i augustis daggvåta temperatur. Då passar det bättre med lite opretentiöst dropshotfiske. Kortbrallor på och kaffetermosen i packningen. Färsk, tunn, Fireline på den lilla haspelrullen och iväg.


Kenny suktar efter den svarta och uppiggande drycken och får hålla tillgodo med att nyttja min rig-bin som kopp i megaformat. Lika bra det. Det går ju åt en del.
Abborrarna hugger friskt på små jiggar som darrande förflyttas någon decimeter ovan bottensedimentet. Ibland i förflyttningen, ibland när jiggen dalar någon centimeter. 



De fiskar vi får är inga bjässar, men välmatade, pigga och rappa. På jiggspön och lätt utrustning är det skoj. Men vi ser till att inte roa oss för mycket på de randigas bekostnad. Så fort som möjligt in till land, kvick avkrokning och ut igen. Det kunde vara lockande att spara någon fin matfisk, men idag blir det inte så. Idag njuter vi av upplevelsen och vilar ryggarna under mer kaffesörplande.

Innan vi avlägsnar oss krokar Kenny något som är mer likt en ruda i formen. Klotrund och bullig. Stjärtfenan sticker ut som en liten flagga från den korpulenta kroppen. Här har vi en gynnare som ätit fort och mycket. Tillväxttakten måste ha varit expressartad. Imponerande. Vilka ätmaskiner de är när tillfälle ges. Kanske är det därför Kenny nu blir så hungrig att han tar älgkliv till bilen. Jag stannar en liten stund till. Det är alltid svårt att slita sig när det drar till så där hetsigt i linan. Och snart är det ju höst på riktigt. 



Randigt i sinande värme

En liten ilning går genom kroppen. Det är inte så mycket de kraftiga vindbyarna, som vetskapen om att det är slut snart. Sommarens sista suckar är inte här, men man kan ana dem. Molnen som kommer från ingenstans tornar upp sig oftare, mäktigare, tätare. För många är det här tiden då det ställs på sin spets: jag hann inte med allt det där jag skulle göra under sommaren, i år heller. Det gäller också oss fiskare i lika hög grad – även om vi vet att det vankas högtidsstunder när kylan kommer och vattnet blir vadbart istället för badbart.



Men, ändå. Vilken sommar. Vilket magiskt väder, vilken känsla. Tropiska nätter och solsken som ostoppbart bara fortsatt. Och än är det inte slut. Kenny är på jakt, rastlös och nyfiken. Han är som abborrarna vi söker reda på. Men i det falnande ljuset, i den tilltagande vinden, är de inte helt lätta att vare sig lokalisera eller kroka. Vi flyttar oss, hittar några och går på i sandalerna. Kenny kör räka. Jag envisas med jiggar i konstmaterial. Båda funkar, trots allt, även om det naturliga betet verkar ge betydligt fler. 



Ett regnstänk som drivit in från ovädersmolnen utöver nejden når mig och väcker tanken på att ändå åka hem. Jag har bara så förtvivlat svårt att vistas inomhus – vilket i och för sig gäller de flesta årstider. Men några sista kast och så ett rappt hugg från en finfin avslutningsfisk. Trind och färggrann. Minsann. Sommaren verkar leva kvar ett tag till, även om jag är iklädd något långärmat för första gången på veckor. 


Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det – och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut … Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig – just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen. 

Somrig paus – låt kaffet svalna

Var inte orolig. Jag fiskar en del. Inte hela tiden. Och antagligen inte heller de arter de flesta besöker den här bloggen för att spana på. Men jag fiskar.

Låt oss se det så här: vissa perioder är det bra att låta tystnaden tala, att låta kaffet svalna lite innan man dricker det och låta livet sköta sig självt. 


Mellan molnen skiner solen, mellan de kalla nätterna vankas ljumma dagar. Möjligheterna finns där ute. För många av oss öbor är dessutom sommaren en tid då varenda kotte man känner besöker oss. Trevligt, men hektiskt. Alla vill umgås, många vill ses, några vill fiska. Tiden rinner ut som den gnistrande sanden sköljs ut av havets ständiga rörelse.

Men, som sagt: oroa dig inte. Jag har hälsan, jag fiskar, jag får mitt kaffe lagom varmt. Fast bloggen får vänta ett tag. Som en sommarhyllning följer ett potpurri av hetsigt ytfiske efter den sommarsvenskaste av alla sommarfiskar: abborren. Akta dig för myggbett och njut av sommartiden.