Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 



Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 



När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!


Sommaren är inte slut – leve hösten

Så kom då dagen. Dagen då jag satte mig vid tangenterna igen. Nåja, det har inte varit skrivpaus under sommaren. Men med arbetsbördan från alla håll gav jag mig själv ett långt sommarlov från fiskebloggandet. Fiskat har jag däremot gjort. Så klart.

De ljumma kvällarna har varit lätträknade under juli. Men i augusti kom de. De fina dagarna med värme som når in i skymningen. Då sitter jag ofta och gärna i min stol, med blicken fäst på en flötestopp. Fukten är påtaglig nu. Augustis spelemän, vårtbitarna ljudsätter aftonen. Jag är ensam i tystnaden. När bubblor, vakande och rullande fiskar når mäskplatsen andas jag knappt. Jag har suttit här så många gånger, men känslan är samma. Förväntan, nervositet och glädje. 


Sutarna kommer så småningom. Först är det små sarvar som håller hov. Men, i det falnande ljuset lugnar de ner sig. De har inte mycket att sätta emot när sutarna patrullerar in och tar för sig. Jag landar några starka, rödögda fiskar och läppjar på mitt kaffe. Grågäss som sträcker. En knapp märkbar kvällsbris. 



En annan dag, ett annat uppdrag. Jag åker iväg på upptåg. Smyger och testar, taktikfiskar och andas ännu tystare av anspänningen. En gräskarp börjar äntligen äta av det jag presenterar: brödbitar på ytan. Mitt i stunden tror jag inte att det finns något mer spännande. Och när slutligen min brödbit åker ner i en virvel bultar pulsen ända ut i hårstråna. Men fisken släpper. Det brukar betyda fiasko. Färdigfiskat. Men idag har jag tur.

Den kommer åter, tydligen omärkt av krokens spets. Snart väljer den min specialpreparerade brödbit framför de andra och jag krokar. Spöt är böjt och rullen knarrar. Jag skakar och njuter. Snart ligger den i håven. En efterlängtad, svårlurad motståndare. Snabb vägning och fotografering. Den simmar åter och kvällen är stilla igen. 



Nästa tillfälle: abborrar på jigg. Spinnfiske efter tyngre fiskar på annan ort. Så är min sommar. Nu går den mot sitt slut, men då kommer en annan efterlängtad tid. Höst. Med alla möjligheter. 

Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt – inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 



Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan – allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 



Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.


Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det – och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut … Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig – just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen. 

Tidens doftstråk i natten

Dofterna för mig tillbaka i tiden. Majskorn i nyöppnad burk, mäskblandningar och färskt gräs. Från havet en mild doft av tång och sälta. Jag färdas till den tid då jag knappt sov – flera nätter innan meteturerna. Jag drömde hetsiga drömmar i både sovande och vaket tillstånd. Vippande flötestoppar, bubblande fiskar som födosöker i skymningsljuset. Och sutarens starka motstånd när man äntligen krokar den.

Men även om jag inte har samma barnsliga iver, så har jag fortfarande en pirrande förväntan och en otålig längtan ut till de tysta kvällarna. Ibland med en god kamrat, men oftast ensam. Kaffetermosen och fågellätena som sällskap, stillheten som energivgivare. Och så de knappt märkbara rörelserna i ett välbalanserat flöte. Där! Jag krokar och känner det tunga, härliga motståndet från en envetet stark fisk. 

Kvällen går och aktiviteten tycks öka, för att sedan minska och bädda in sig i natten, då fågellätena avtar, vinden helt upphör och stjärnhimlen tänds över huvudet. Jag känner ingen stress att landa många, eller större. Att bara få vara här är en ynnest och något jag ser mer som ett livselixir än en tradition. Jag sätter tillbaka ännu en stridbar sutare i tvåkilosklassen och lutar mig tillbaka i stolen. Låt tiden gå långsamt nu. 


En helt annan dag. Ett helt annat fiske. Ett helt annat upplägg. Vi letar och jagar, men finner inte riktigt det vi hoppats. Men, dessa öringar. Överallt verkar de dyka upp. En riktigt tjock och arg fisk hittar oss och Gustavs bete. Kulören är inte stålblank, den tillhör en fisk som förmodligen förbereder sig för lek i höst. Kanske lekte den under föregående höst också, men nu är den trind och välmatad. Den bryr sig inte om att det är närmare badtemperatur i det ytvatten vi plöjer fram genom. Här jagar den och kryssar mellan näbbgäddornas glittrande myller.  Nu kommer sommaren. Många spön får vila, andra får chansen, mellan grillkvällar, bad och annat livsbejakande. Enjoy!



Mellan två himlaklot

Så är jag på plats igen. Med en blodröd sol på ena sidan och där, bakom träden, en stor orangegul måne på väg upp. Skräntärnan fladdrar över vattnet och näktergalen hörs på håll. Det borde den inte göra nu, men där är den. Faktiskt. Medan ett par andra killar försvinner ut på vattnet lutar jag mig tillbaka i stolen, häller upp kaffet och väntar på att småfisken ska ge sig. 



Aromerna från mäsket ringlar sig ut i det grunda, varma vattnet. Snart kokar det. Först sarvar i massor, sedan tunga rörelser under ytan, nere i bottendyn. Bubblorna stiger och ytan svajar. Flötet vippar av och an. Jag måste hejda mig från att kroka på något som inte är napp. Mest är det fenor som stöter emot linan. Jag vet att det är så här. Betet får ligga orört ett litet tag till. Lite mer skymning, därefter lurar jag dem med mitt tackel. Sutarna. Förhoppningsvis rudorna.   



Jodå. Sutarna är både många och hetsiga. Först med avvaktande nappbeteende, senare med orädda och kaxiga napp som sätter fart på mig och adrenalinet. Och till slut, är det en ruda (ja, om än en hybrid förstås …) som hittar rätt. Nappet är annorlunda. Rusningen och kamptaktiken likaså. Jag tapar den och svär. Men som tur är kommer en annan. När den ligger i håven ser jag att vi mötts förut. Kännetecknen är flera. Den gången var den aningen tjockare, lite tyngre. Men jag är glad att den ännu frodas där ute i den grunda, undansjunkande sjön. Innan nattdimman kommer har jag tappar räkningen på sutarna. Pulsen är nere på läkande nivåer. En natt i metestolen gör underverk med min själ. Jag kommer åter. Helt säkert.