Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 



Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 



När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!


Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 


De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 


Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i – den som nästan varit helt borta – och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!


Sommaren är inte slut – leve hösten

Så kom då dagen. Dagen då jag satte mig vid tangenterna igen. Nåja, det har inte varit skrivpaus under sommaren. Men med arbetsbördan från alla håll gav jag mig själv ett långt sommarlov från fiskebloggandet. Fiskat har jag däremot gjort. Så klart.

De ljumma kvällarna har varit lätträknade under juli. Men i augusti kom de. De fina dagarna med värme som når in i skymningen. Då sitter jag ofta och gärna i min stol, med blicken fäst på en flötestopp. Fukten är påtaglig nu. Augustis spelemän, vårtbitarna ljudsätter aftonen. Jag är ensam i tystnaden. När bubblor, vakande och rullande fiskar når mäskplatsen andas jag knappt. Jag har suttit här så många gånger, men känslan är samma. Förväntan, nervositet och glädje. 


Sutarna kommer så småningom. Först är det små sarvar som håller hov. Men, i det falnande ljuset lugnar de ner sig. De har inte mycket att sätta emot när sutarna patrullerar in och tar för sig. Jag landar några starka, rödögda fiskar och läppjar på mitt kaffe. Grågäss som sträcker. En knapp märkbar kvällsbris. 



En annan dag, ett annat uppdrag. Jag åker iväg på upptåg. Smyger och testar, taktikfiskar och andas ännu tystare av anspänningen. En gräskarp börjar äntligen äta av det jag presenterar: brödbitar på ytan. Mitt i stunden tror jag inte att det finns något mer spännande. Och när slutligen min brödbit åker ner i en virvel bultar pulsen ända ut i hårstråna. Men fisken släpper. Det brukar betyda fiasko. Färdigfiskat. Men idag har jag tur.

Den kommer åter, tydligen omärkt av krokens spets. Snart väljer den min specialpreparerade brödbit framför de andra och jag krokar. Spöt är böjt och rullen knarrar. Jag skakar och njuter. Snart ligger den i håven. En efterlängtad, svårlurad motståndare. Snabb vägning och fotografering. Den simmar åter och kvällen är stilla igen. 



Nästa tillfälle: abborrar på jigg. Spinnfiske efter tyngre fiskar på annan ort. Så är min sommar. Nu går den mot sitt slut, men då kommer en annan efterlängtad tid. Höst. Med alla möjligheter. 

Regndroppstempo

Sommaren är väl inte riktigt vad alla hoppats på. Hittills. Det kan ändra sig. Det svala, ostadiga vädret inbjuder inte heller till ljumma metenätter, men det finns ju annat fiske … Jag hinner och orkar inte prestera så många blogginlägg, men har ändå krokarna vässade. Tids nog, så.

Som lite mellanmål tänker jag bjuda på en liten exposé i arter. Det händer att sällanfiskare hör av sig till mig och undrar lite över vad de fångat. Ett par arter man ofta blandar ihop är mört, sarv och id. Alla tre finns i ganska talrik mängd i gotländskt vatten – och givetvis även på andra håll i landet. 

Alla tre låter sig gärna luras medelst mete och beten i olika former och storlekar. Sarven kan – sin lilla buttra uppsyn till trots – vara en riktigt odåga som glupskt slukar det du presenterar. Iden är en rovfisk när andan faller på. I större storlek är den en riktig fiskjägare. I mindre storlek tas den ibland för mört. Men mörtens större fjäll, röda ögon och ettrigare sprattel brukar kunna vara skiljetecken. 

På bilderna nedan ser du i tur och ordning: mört, sarv och id. Alla i modest storlek, men alldeles nyfångade och roliga att trixa upp på lätta grejor. Men det är klart, under sutarmetet är de här fiskarna mest till förtret. Aldrig är man nöjd. Är det inte vädret så är det arten som är åt pipan. Mitt filosofiska (filosofi-fiskeliga) råd är: njut av stunden. Den kommer inte åter. 






Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt – inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 



Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan – allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 



Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.


Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det – och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut … Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig – just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen. 

Tidens doftstråk i natten

Dofterna för mig tillbaka i tiden. Majskorn i nyöppnad burk, mäskblandningar och färskt gräs. Från havet en mild doft av tång och sälta. Jag färdas till den tid då jag knappt sov – flera nätter innan meteturerna. Jag drömde hetsiga drömmar i både sovande och vaket tillstånd. Vippande flötestoppar, bubblande fiskar som födosöker i skymningsljuset. Och sutarens starka motstånd när man äntligen krokar den.

Men även om jag inte har samma barnsliga iver, så har jag fortfarande en pirrande förväntan och en otålig längtan ut till de tysta kvällarna. Ibland med en god kamrat, men oftast ensam. Kaffetermosen och fågellätena som sällskap, stillheten som energivgivare. Och så de knappt märkbara rörelserna i ett välbalanserat flöte. Där! Jag krokar och känner det tunga, härliga motståndet från en envetet stark fisk. 

Kvällen går och aktiviteten tycks öka, för att sedan minska och bädda in sig i natten, då fågellätena avtar, vinden helt upphör och stjärnhimlen tänds över huvudet. Jag känner ingen stress att landa många, eller större. Att bara få vara här är en ynnest och något jag ser mer som ett livselixir än en tradition. Jag sätter tillbaka ännu en stridbar sutare i tvåkilosklassen och lutar mig tillbaka i stolen. Låt tiden gå långsamt nu. 


En helt annan dag. Ett helt annat fiske. Ett helt annat upplägg. Vi letar och jagar, men finner inte riktigt det vi hoppats. Men, dessa öringar. Överallt verkar de dyka upp. En riktigt tjock och arg fisk hittar oss och Gustavs bete. Kulören är inte stålblank, den tillhör en fisk som förmodligen förbereder sig för lek i höst. Kanske lekte den under föregående höst också, men nu är den trind och välmatad. Den bryr sig inte om att det är närmare badtemperatur i det ytvatten vi plöjer fram genom. Här jagar den och kryssar mellan näbbgäddornas glittrande myller.  Nu kommer sommaren. Många spön får vila, andra får chansen, mellan grillkvällar, bad och annat livsbejakande. Enjoy!



Så mycket mer än fiske

Morgonen är bister, kall och fuktig. Det här är tiden som man väljer, tiden då inställningen leder framåt. Många väljer trötthet och längtan efter nästa sommar. Jag väljer vägen som leder ut. Mot det fria, tysta, öppna, vindpinade, ibland kulna och tuffa. Jag får med mig Kenny. Han är likadan. Det handlar om så mycket mer än bara fisket. 



För några år sedan var jag lika fängslad av fisket, lika besatt av magin vid kust, sjö och hav. Men nu har jag utvecklat ett större lugn där ute. Det är ett oförlåtligt misstag att undlåta sig att stanna upp, ta in, betrakta, koppla samman. Världen finns där ute. Jag vill inte glömma att reflektera, får inte glömma. Kan inte låta bli.   



Tranor i närmast oändligt antal har slagit sig ner på ett fält. Snart lyfter de, försvinner och lämnar landskapet stilla. Vi stannar bilen, tittar länge, andas ut i den svala höstluften. Vi ger oss själva den här tiden, möjligheten. Någon annan kanske rusar mot vattnet för att snabbt kasta ut sitt drag. Vi vet att tiden finns kvar. Vi vet att vi kommer dit. Sen. 


På våren är tofsviporna en budbärare. En början till omstart. Nu tillhör de förtrupperna som ger sig av. Över ett knallblått hav sträcker di iväg, fladdrande, oroliga. Vi följer dem med blicken, tar oss till vattnet och känner spänningen tillta. Dagen är ung, möjligheterna många. Vi går på strövtåg, testar nya platser, undersöker det som de flesta är för lata för att göra. Det är essensen av fisket. Naturupplevelsen, nyupptäckta ytor och överraskningar.


När vi når målet, destinationen innan den lika intressanta hemfärden, så är det nästan bättre än vi tänkt oss. Kaffet på strandkanten, spaningen efter fåglar, fiskar och allt däremellan. Magi. I verkligheten. 


Korallröd avslutning

Sensommarvärmen ligger kvar och lockar. Det finns fisken som tillhör hösten, eller kylan. Och så finns det saker man måste uppleva i mystemperatur. Träden börjar anta en lätt gulbrun nyans i det mörkgröna. Kalendern ljuger inte – det är snart september. Fast ännu lever sommaren i oss. Och i vissa av fiskarna. varken Kenny eller jag behöver övertalas till en tur. Inte Stefan heller, så snart är vi tre. 



Abborrarna får första prioritet. De är inte helt lättövertalade, men å andra sidan ger vi oss inte så lätt heller. Det knycker fint i spöt när en tung abborre drar iväg. Vattnet är nästan ljummet, även när solljuset börjar dala en smula. Snart åker någon extra tröja på. Luften känns höstsval, men abborrarna är heta. Jag tänker posera lite lagom snyggt, då Stefan får en större fisk. Titta… den smyger vi upp där bakom. Dubbelhugg royal. 


Så är det dags. Lättare tackel, känsligt flöte och liten krok på delikat matchspö. Jag tvingar in sällskapet på grunt vatten, där växtligheten skyddar och några eftertraktade metearter huserar. I alla fall i teorin. Jag lånar ut något flöte och vi skrider till verket. Det är ständig aktivitet. Den lilla godbiten i guld – sarv – står för det mesta i centrum av händelseförloppet. Oavsett om du metar eller inte: håll med om att få fiskar är så visuellt läckra i sin enkelhet. Guldskimmer och korallrött. Natten är iskall och fuktig. Tankarna flyr till snålblåstens kuster och gråa dagar. Men, stanna gärna en liten stund till, hördu sensommaren.