Ränderna går aldrig ur

Det knakar i träden och viner runt öronen. Vindbyarna är inte nådiga. Nyss knatade jag runt i kortbrallor och undrade om det här med sommar kanske vore en fin idé att ha för jämnan. Men så kommer en kall natt och en till. Sedan drar nordostan ner över vår ö, med upprört hav, kyla och föraningar om tvättäkta höst. Kortbrallorna åker av, jackan åker på och lusten till utflykter till vindpinade domäner tilltar. 

Att vada runt i höga vågor och brottsjöar medan kapuschongen riskerar att slitas loss är inte riktigt tillrådligt. Jag får hålla mig till aningen lugnare manövrar. Å andra sidan är det där med lugn och stillhet inte alltid förenligt med sportfiske. Hjärtats muskler arbetar hårt för att skicka ut både adrenalin och eufori i kroppen. Åtminstone när det hugger hårt och frekvent. 


Jag hittar ett knippe finfina motståndare i randigt. Abborrar med jaktlust är bland det roligaste jag vet. Till en början trugar jag dem med en vanlig jigg, får någon fin fisk, tappar någon och utsätts för stressprov när huggen som nästan sliter spöet ur min näve återföljs av missad fisk. Jag tacklar om. Dropshot där jiggen kan stå och darra just ovanför bottenväxterna är det som vänder matchen till min fördel. 

De största är fiskar i kilosklassen – en kanonfisk vilken dag som helst. Och en dag då det bara är en snabbtur för att kväva skrivbordsfrustrationen lite grand – ja då är en sådan fisk en guldklimp. En randig och färggrann klimp. 

Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 


De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 


Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i – den som nästan varit helt borta – och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!


Sträck mot natten

Ett fågelsträck till. Gässen slår följe och skränar in i natten. Måsar och trutar jagar i sista ljuset. De hittar svärmande insekter en bit ovanför trädtopparna. Det finns en frenesi i atmosfären. Som om det är lite bråttom nu. Hösten kommer, vi tar det sista ur sommaren innan det är för sent. Vi människor fungerar likadant. Här på ön i havet är det tydligt att sommaren lider mot sitt slut. Borta är de långa köerna till parkeringar och butiker. Borta är många uteserveringar, men kvar dröjer sig värmen och de milda vindarna från havet.



Innan natten kommer ser vi till at få några pilsnabba kast mot jagande abborrar. Som så ofta med glupska abborrar: först befarar man att böljan är tom. Så, genom ett trollslag är det jagande fisk, panikflyende bytesdjur i ytan och hugg på vartenda kast. Inte sällan sker det i gryning och skymning.



Vi nöjer oss med några fina matfiskar och energigivande upplevelser, innan vi packar ihop. Nattkylan kommer fort. Det är dimma över fälten och ensiffriga temperaturer, när vårtbitarna gnisslar vidare in i natten.

Snart är det bara Vintergatan och biljoner himlakroppar som lyser. I augusti är natten svart och hoppet om sommar falnande. Men istället: förväntan om en höst av spänning och ombyte. 


Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Små ätmaskiner på kort lina

Fortfarande sensommarkänsla. Någon dundrande höststorm och kyliga nätter emellanåt, men vissa dagar är det som om vi är kvar i augustis daggvåta temperatur. Då passar det bättre med lite opretentiöst dropshotfiske. Kortbrallor på och kaffetermosen i packningen. Färsk, tunn, Fireline på den lilla haspelrullen och iväg.


Kenny suktar efter den svarta och uppiggande drycken och får hålla tillgodo med att nyttja min rig-bin som kopp i megaformat. Lika bra det. Det går ju åt en del.
Abborrarna hugger friskt på små jiggar som darrande förflyttas någon decimeter ovan bottensedimentet. Ibland i förflyttningen, ibland när jiggen dalar någon centimeter. 



De fiskar vi får är inga bjässar, men välmatade, pigga och rappa. På jiggspön och lätt utrustning är det skoj. Men vi ser till att inte roa oss för mycket på de randigas bekostnad. Så fort som möjligt in till land, kvick avkrokning och ut igen. Det kunde vara lockande att spara någon fin matfisk, men idag blir det inte så. Idag njuter vi av upplevelsen och vilar ryggarna under mer kaffesörplande.

Innan vi avlägsnar oss krokar Kenny något som är mer likt en ruda i formen. Klotrund och bullig. Stjärtfenan sticker ut som en liten flagga från den korpulenta kroppen. Här har vi en gynnare som ätit fort och mycket. Tillväxttakten måste ha varit expressartad. Imponerande. Vilka ätmaskiner de är när tillfälle ges. Kanske är det därför Kenny nu blir så hungrig att han tar älgkliv till bilen. Jag stannar en liten stund till. Det är alltid svårt att slita sig när det drar till så där hetsigt i linan. Och snart är det ju höst på riktigt. 



Randigt i sinande värme

En liten ilning går genom kroppen. Det är inte så mycket de kraftiga vindbyarna, som vetskapen om att det är slut snart. Sommarens sista suckar är inte här, men man kan ana dem. Molnen som kommer från ingenstans tornar upp sig oftare, mäktigare, tätare. För många är det här tiden då det ställs på sin spets: jag hann inte med allt det där jag skulle göra under sommaren, i år heller. Det gäller också oss fiskare i lika hög grad – även om vi vet att det vankas högtidsstunder när kylan kommer och vattnet blir vadbart istället för badbart.



Men, ändå. Vilken sommar. Vilket magiskt väder, vilken känsla. Tropiska nätter och solsken som ostoppbart bara fortsatt. Och än är det inte slut. Kenny är på jakt, rastlös och nyfiken. Han är som abborrarna vi söker reda på. Men i det falnande ljuset, i den tilltagande vinden, är de inte helt lätta att vare sig lokalisera eller kroka. Vi flyttar oss, hittar några och går på i sandalerna. Kenny kör räka. Jag envisas med jiggar i konstmaterial. Båda funkar, trots allt, även om det naturliga betet verkar ge betydligt fler. 



Ett regnstänk som drivit in från ovädersmolnen utöver nejden når mig och väcker tanken på att ändå åka hem. Jag har bara så förtvivlat svårt att vistas inomhus – vilket i och för sig gäller de flesta årstider. Men några sista kast och så ett rappt hugg från en finfin avslutningsfisk. Trind och färggrann. Minsann. Sommaren verkar leva kvar ett tag till, även om jag är iklädd något långärmat för första gången på veckor. 


Korallröd avslutning

Sensommarvärmen ligger kvar och lockar. Det finns fisken som tillhör hösten, eller kylan. Och så finns det saker man måste uppleva i mystemperatur. Träden börjar anta en lätt gulbrun nyans i det mörkgröna. Kalendern ljuger inte – det är snart september. Fast ännu lever sommaren i oss. Och i vissa av fiskarna. varken Kenny eller jag behöver övertalas till en tur. Inte Stefan heller, så snart är vi tre. 



Abborrarna får första prioritet. De är inte helt lättövertalade, men å andra sidan ger vi oss inte så lätt heller. Det knycker fint i spöt när en tung abborre drar iväg. Vattnet är nästan ljummet, även när solljuset börjar dala en smula. Snart åker någon extra tröja på. Luften känns höstsval, men abborrarna är heta. Jag tänker posera lite lagom snyggt, då Stefan får en större fisk. Titta… den smyger vi upp där bakom. Dubbelhugg royal. 


Så är det dags. Lättare tackel, känsligt flöte och liten krok på delikat matchspö. Jag tvingar in sällskapet på grunt vatten, där växtligheten skyddar och några eftertraktade metearter huserar. I alla fall i teorin. Jag lånar ut något flöte och vi skrider till verket. Det är ständig aktivitet. Den lilla godbiten i guld – sarv – står för det mesta i centrum av händelseförloppet. Oavsett om du metar eller inte: håll med om att få fiskar är så visuellt läckra i sin enkelhet. Guldskimmer och korallrött. Natten är iskall och fuktig. Tankarna flyr till snålblåstens kuster och gråa dagar. Men, stanna gärna en liten stund till, hördu sensommaren. 


Klassiskt sommarfiske när vädret skiftar

Vad gör man med en regnig dag? Åker ut på lite stillsamt slappfiske?Ja. Kenny och Stefan gör detsamma. Det behöver inte vara så svårt. Något spö, gärna ett jiggspö med känslig topp, ett par sänken, några krokar och jiggar, eller andra beten som kustnära arter gillar. I det här fallet – abborre. Leta reda på en pir, en hamn, eller något annat tillhåll. Invänta den värsta regnskuren, gå ut när det fortfarande vräker ner. Njut. (Alternativt: välj en solig och skön dag …).


Trots kalla händer i hällregnet och behovet av ideliga påtårar från termosen så värmer det i själen. Huggen är många, rappa och dessutom ett gott tecken på att det åter finns en del abborre längs kusten. Spötopparna knycker mot en grå himmel. Men så, efter ännu en vindkantring skingras molnen och det blir lika varmt som man kan förvänta sig i slutet av juli. Finväder, fortsatt finfiske. Jag knycker vidare med dropshotrigg, Kenny & Stefan med mer traditionellt paternostertackel. Allt funkar. 



Vi får svara på en del frågor om varför fisken åker i igen. Konstigt. Inte ens år 2013 är allmänheten så upplyst så att det här med ekosystem, långsiktig förvaltning och generell försiktighet med naturen är något självklart. Nåväl. Vi får någon tumme upp när vi åtminstone behåller någon enstaka matfisk. För, det, mina vännre, är något man kan unna sig en dag som denna.
Och nystekt abborre, serverad med färskpotatis, en kall örtsås och frisk sallad … ja, herregud. Det är gudomligt. Men kom ihåg: ta bara ett par till middag, släpp resten. Framför allt om du krokar en bjässe: hon behövs i vattnet
.