Den årliga återkomsten

Regn. Det smattrar. Vräker ner, hämtar andan och fortsätter igen. Vi är många som drar lättnadens långa suckar. Det handlar om så mycket. Ett helt landskap lider av svår vattenbrist. De osynliga magasinen måste fyllas upp, så att inte nästa år blir ett katastrofalt vattenår. Ur mindre perspektiv är det en absolut nödvändighet för att våra vänner havsöringarna ska kunna lekvandra och rädda morgondagens tillgång på gotländska silverskatter. 

Efter regnet kommer snön. Sedan mildväder. Blåsigt, friskt och milt igen. Nu startar den årliga ruschen på allvar. Från havets stora, hemlighetsfulla vatten kommer öringarna tillbaka till sina små födelsebäckar. Jag kan stå och bara le och mysa när jag tar del av det fantastiska skeendet. 



Prickiga kroppar i yster undervattensdans. Fenor som slår över ytan, flyttar grus, visar styrka och används som vapen mot inkräktare. En lek – på liv och död, men mest för livet. Nedanför svårforcerade vattenfall samlas grupper av överraskande stora fiskar, som en efter en försöker forcera hindret. Atletiskt, modigt och lika häpnadsväckande varje gång jag ser dem – hoppande havsöringar.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Tack för skådespelet, Salmo trutta. 

1 oktober – fredningen startar

Fiskefränder! 

Än en gång förlåt min slapphänta behandling av den här bloggen. Någon gång återkommer tid och lust, så att jag åter kan förse er med rapporter som ni kan välja att läsa eller inte. Snart så.

 När vattnet kommer, anländer våra vackra öringar. 


Lekfärdig öring, på väg tillbaka. Givetvis fångad på tillåtet vatten. 



I väntan på att det sker vill jag passa på att åter påminna om fredningen av havsöring. Så här års är merparten av de fiskar som rör sig nära kusten antagligen på gång att förbereda sig för leken i våra små åar. Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december. 

Kom håg att hålla reda på dessa områden. Totalt fiskeförbud råder i 25 områden, med totalt 34 olika vattendrag. ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om det för den fiskande. Tipsa gärna Länsstyrelsen, Polis och Kustbevakning om fisket fortsätter. 

Du hittar karta och beskrivning här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm

Ha en skön annalkande höst. Vi hörs snart!


Hårda bud i gruset

Morgonljus som strilar ner mellan de kala grenarna. Kulingvinden viner, men i skogen är det en viss tysthet. Den lilla strömmen brusar milt. Så … plaskande från de ystra lekvandrande öringarna. Till slut kom de. Till slut blev det tillräckligt med regn för att skapa förutsättningarna. 



En stadig hona tar plats över lekgruset. En ännu större hanne frotterar sig med henne. Fler dyker upp. Det gruffas och bråkas, vänslas och trängs. Det här årliga naturskådespelet är något jag behöver för att känna mig hel. Jag formligen älskar att vandra längs vattendragen och titta på ”mina” telningar. 



En extra aggressiv hanne hittar vi lite nerströms. Han bits, slår med sin stadiga kropp. Jagar en liten stackare ända upp på gräset och återvänder sedan snabbt till honan han så gärna vill uppvakta. Det är tufft att vara lekande havsöring. Så tufft att all fokus är på bestyren i vattnet. Jag kommer ganska nära innan de skyggar. Dessa imponerande varelser. 


Jag får lite skäll mejlledes. Fisketurerna saknas på bloggen. Jag ska villigt erkänna att det varit lite glesare mellan turerna än brukligt. Det har också varit synnerligen trögfiskat. Men, om det inte vore för att jag prioriterat annat än bloggandet så skulle jag nog ha kunnat visa upp både fisk och fisketurer lite oftare. Förlåt. Jag lovar eventuell bättring framöver. God helg. Och – om vi inte hörs innan dess: God jul!

Naturen tar och ger

Livscyklerna känns påtagliga. Kanske för att jag blir äldre. Kanske för att tiden till eftertanke kläms ihop till korta pass mitt i skrivbordsgörat. Men jag känner hur allt på något sätt både faller på plats och blir omöjligt att greppa, på samma gång. Vinden sliter i mig. Sliter i havet, ruskar om träden. Fisket är inget vidare, så jag avbryter med ett uppgivet lugn. 


Någon dag senare använder jag istället min korta lucka i tidsväven till att kolla in någon öringsförande å. Vattennivån är närapå katastrofal. I vissa åar är det torrt, trots att hösten snart passerat. Det är nu vi behöver vattnet. Det är nu öringarna behöver det. 


Som tur är finns det undantag. Men det är med knapp marginal jag vill kalla det vattenflöde. Det är knappt så att de fiskar som vill ta sig upp klarar av det. Deras ryggar är ovanför ytan, på de områden de annars leker. Men, ändå. Denna överlevare. Jag ser spår av öringslek på små grusbäddar. Jag ser öringar som välkamouflerat smyger upp i de små rännilarna. 


Bokstavligen över stock och sten pressar sig en trekilosfisk upp till en liten hölja där den åter kan vila. Den får snart sällskap av två mindre. Jag fascineras lika mycket varje gång. Anpassningen. Viljan. Styrkan.


Lite längre upp i systemet pågår leken. Ett fåtal fiskar är i färd med att skapa morgondagens stam. En större hona lägger sig på sidan, slår kraftfullt med stjärten mot gruset. Ett par små hannar pilar runt omkring henne, förbereder sig, försöker hamna i position. En större hanne jagar bort dem och så börjar det om igen. Jag önskar att jag kunde stanna, kunde få en bättre vinkel. Men jag måste åka. 


En död öring har flutit upp på kanten. Där, bland årets nedfallna löv ligger den. Som ett litet monument över livscyklerna, över tidens obarmhärtiga gång. Kanske hann den leka, kanske inte. Men här slutar dess dagar. Nu blir den istället mat åt fåglar, insekter och kanske någon annan fisk.
Naturen tar och naturen ger. Just nu kunde den gärna få ge oss mer vatten. Och själv önskar jag en smula mer tid, trots att en sådan önskan egentligen är orimlig. Tiden går. Obarmhärtigt. 

Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet ”fiskfauna och förstörda vattendrag” är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 



Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade ”gäddfabrikerna” är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx – massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

Hoppet kommer med regnvattnet

Morgonasfalten är våt. Äntligen. Ett par nätter i rad med regn. Inte mycket, men några millimeter, som fyller på de fuktmättade markerna. De slingrande bäckarna får påfyllning. Samtidigt är havsnivån högre och en bitsk vind trycker in brackvatten mot åmynningarna. Öringarna börjar sin färd. Och jag kan inte hålla mig. Jag smyger försiktigt ner och spanar. Visst kunde man ha använt dagen till fiske, det kan man ju alltid. Men det här går före. Inte minst när jag ser hur hårt havet piskas till grågrönt skum. 


Jag hör om ett stort gäng som verkar ha mycket få bekymmer med tiden. De härjar runt på Gotland med sina spön. I tio dagar. 10! Om man vore ung, fågelfri och hade tid. Fast då hade jag nog åkt till Spanien istället. Eller Karibien. Eller …. Jag avbryts i mina funderingar när en ståtlig havsörn flyger förbi, precis bakom trädtopparna. Den är svår att få med i sökaren och min lins fångar inte den förrän den är lite för långt borta. Men upplevelsen dröjer sig kvar.


Herr Kenny kommer nersmygande bland träden och vi kikar på öringar som tar sig upp på någon ynka decimeters vatten. Några har bråttom och börjar leka på en plats som är … lite illa vald. Men de är i alla fall här. Ljuset är dåligt nu, vinden röjer upp vattenytan och min tid börjar rinna ut. Vattnet rinner ut i en Östersjö, där det blir allt fler döda bottnar, allt mer övergödning, så många problem. Några kommer vi kunna åtgärda, med andra är det värre. Tänk så mycket vi inte ser, men som ändå existerar. Som tur är ser vi också en hel del som både existerar och frodas.



HJÄLP!
En liten uppmaning. På senare tid har det varit tjuvfiskare i farten i flera av våra åar, samt i förbudszonerna runt åmynningarna i havet. De förstör för alla oss andra och ställer till så mycket mer skada för öringstammen än de antagligen begriper!
Håll gärna lite extra koll och larma polis/kustbevakning om du ser något lurt. Ta eventuella bilnummer, upplys personerna om att de gör fel, men gör inget som du inte har rätt till. Tack.