I silvrets tid

Bistra nätter. Frostiga dagar. Det är, om inte omöjligt, så åtminstone mycket svårt, att idka någon form av kustfiske när vintern slår till. Det här är egentligen inte silvrets tid. Våra högtidsstunder kommer nog med stigande värme och ljusare dagar. Men, ändå.


Just innan kylan härjade som värst gav jag mig ut på strövtåg. I perioder är det obegripligt hur många kast man kan göra, hur många meter man kan tillryggalägga, utan att det händer något att skriva hem om. Men, vis av svidande erfarenhet vet jag också att det kan vända. Man vet aldrig när, men någon gång kommer en nerförsbacke och lite medvind. Den här dagen är det bara motigt. Jag ger upp, laddar om och funderar över vad jag eventuellt gjort fel.

Ny dag. Kanske den sista innan iskylan. Jag försöker på nytt och inleder med trögt fiske. Men, så. Efter förflyttning till djupare nejder: En fin blänkare suger tag i betet så det dånar i kolfibern. Jag sitter på knä i det iskalla vattnet, ser ovädersmolnen närma sig från norr och låter den silvriga skapelsen glida in på sidan, så att jag kan knäppa en bild och befria den med hjälp av peangen. Den är en bit över 60 centimeter och ser ut att vara polerad med slippapper och lackad i klarlack. Så vacker.
Någon liten fisk till biter och simmar tillbaka. Dagen slutar trots allt i lite medvind.

Det svänger fort i kustklimatet. Ena dagen rimfrost och krispiga landskap, nästa spöregn och kulingvindar som gungar om rejält. Snön smälter och det går att fiska utan att bygga isklumpar i spöringarna. Fast, först måste det mojna lite. Havet ser ut som välling i en böljande skål.

Jag ger mig åter ut. Mitt obeskrivligt sega fiske fortsätter.
Men, skam den som ger sig. Jag nöter av en sträcka, där jag ändå får visst hopp efter en snabb stöt genom lina och ryggmärg. Snart krokar jag en hårt huggande fisk. Den sprattlar till ett par gånger, men gör sig lös. Förbaskat. Ett par kast senare och visan upprepas. Den här gången är fisken med en bra bit. Jag ser en stadig silveröring vältra runt i ytan innan även den lyckas tråckla sig loss. Den var garanterat en bit över 60 centimeter, så jag frustar och surar en smula. Jag kollar kroken. Allt är i sin ordning. Har jag bara tappat stinget?

Nya kast, nya förhoppningar. Och baske mig. Snart smäller det på igen. En fisk på några centimeter över 50-centimetersstrecket kommer med in och släpps tillbaka. En till hugger i något kast senare. Jag lyckas få igång kameran och får till en skakig filmsnutt. ytterligare en dryg halvmeter silver gör livet lite ljusare. 

Som en god fiskevän sa: ”det är klart det svider lite när man ser fina öringar i händerna på någon rackare med jackan instoppad i trasiga neoprenvadare och tio fiskepass per år på samvetet”.

Jo, det är möjligt. Men, som vi alla vet … fiske handlar inte alltid om någon slags millimeterrättvisa. Lite dedikation och flax. Och en sabla masa envishet. Då kanske det händer.
Jag får helt enkelt jobba vidare. Silvrets tid må vara en annan tid, men ändå. Jakten på de stora fortgår. 



Regnrusk á la december

Vind. Regn. Vågor. Steg efter steg med vattnet smattrande mot huvan. Ingenting händer. Så upphör regnet. Vinden pinar omutligt, men vätan minskar. Jag testar ett foto. Det är regn på linsen hela tiden. 

Jag nöter av ett intressant parti, där vattenfärgen känns lovande. En liten öring stöter till draget, verkar nafsa på det, just när jag stannar. Den vaggar till, under spötoppen precis, och sticker iväg. Okej, så de är här. Tydligen.



Det är några plusgrader i luften. Ungefär lika många i vattnet, antar jag. Men termometern ligger kvar i bilen. Å andra sidan spelar det ingen roll vilken temperatur det är. Det är här jag är, det är här jag ska fiska.

Så drar det till. Härliga tider i kylan! Den är inte stor, men välkommen. Med stor möda lyckas jag knäppa igång kamerans filmfunktion. Något filmpris blir det inte för det här eländet, konstaterar jag

I kastet efter biter ännu en liten öring, säkert fem centimeter kortare än föregående. Jag lossar den direkt och inriktar mig på den biten istället för att skapa ännu en usel filmsekvens.

Regnet börjar så smått igen. Och jag är hungrig. Dagen är tillända och jag drar mot värme och inomhusklimat en stund. Snart står man där med blöt jacka och kalla händer igen. 


Silverregn i kubik

Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma … 

Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar – av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar. 

Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans.
Allt lossnar. 

När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt.
Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.


Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något. 

Med klumpiga fingrar får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk.

Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.


Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del …
En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig.
Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske.  


Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.

Smått var ordet

Prylar. Leksaker. Hjälpmedel. utrustning för fiskare och naturtokar finns i alla upptänkliga former och storlekar, med all världens olika funktioner. 
Jag har just börjat bekanta mig med en liten actionfilmkamera vid namn Geco Mark II. Liten är ordet. Den väger bara 20 gram och fästs på glasögonen, eller på något annat om du vill.
På Bilderna ser du det minimala vattentäta huset och kameran fastsatt på glasögonskalmen. 




Den startar och filmar
en vidvinklig vy med bara en liten knapptryckning. Dessutom har den ett litet vattentätt hus som gör att du kan skicka ner den under ytan. Som klippt och skuren för oss kustluffare tänkte jag. Jag var helt enkelt tvungen att kasta mig ner till vattnet och göra ett första test. 


Jag är ju lite av en fotonörd. Men att alltid släpa på dyrbar utrustning, gjord för genomtänkt användning, blir betungande – för både rygg och samvete. Ibland är det skönt om det är opretentiöst, enkelt och lättviktigt. Den här rackaren kan nog bli en god kompis framöver ur den synvinkeln.

Högg det då? Ja, den väldigt oredigerade filmsnutten nedan visar att en miniöring fastnade på minikameran, innan jag rappade på hem till eftermiddagsfikat. Smått var ordet.

OBS! Filmsnutten är komprimerad i både storlek och kvalitet, för att den skulle vara smidig att slänga in här. Kameran klarar mer än det här. 

Är du intresserad av att veta mer om den här lilla kameran, så mejla mig eller skriv en kommentar med din e-post nedanför, så ska jag försöka berätta mer. 


Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet ”fiskfauna och förstörda vattendrag” är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 



Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade ”gäddfabrikerna” är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx – massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

När torkan upphör

Det är lite torrt. Torra ögon och läppar, torrt sinne. En långhelg på Sportfiskemässan har satt sina spår. Nu längtar och trängtar hela jag efter kusten, där jag kan fukta sinnena igen. Innan jag hunnit packa alla välbehövliga attiraljer hinner det ringa femtiosex gånger ungefär. I alla fall fem-sex. En drös mejl och några andra digitala meddelanden hinner också lägga krokben. Men till slut är jag på väg. Solen värmer gott i lä, men nere på stranden är det fortfarande kyligt. 

Tyvärr är det också spegelblankt. Så där är det ofta. Antingen full storm, eller irriterande stiltje. Men, varför fäkta mot väderkvarnar, eller väder i största allmänhet? Jag testar en hopplöst blank och glasklar sträcka, lite förstrött sådär. Sen tar jag fikapaus i ensamheten. 

En försiktig vindpust från norr når mig. Vinden har vridit över och börjar öka inför morgondagens utlovade kuling. Jag förflyttar mig, med både fiskegrejor och hoppfullhet i bagaget. Det tar en stund, men jag hittar en plats där det känns i hela kroppen att torkan snart borde vara borta. Jag kliver i brackvattnet, känner att ena foten blir extra kall. Klart att vadarbrallorna läcker. Igen. Jag går hårt åt de här grejorna.

Men när det drar till utav helsicke i spöt glömmer jag allt. Jag tror att det är en blank fisk, men icke. En besa, som återvunnit krafterna löper amok ända in till stranden. Jag tror att jag fått på mobilens stillbildsfunktion. Det blir en märklig, oskarp video istället.

Håll till godo. Eller ursäkta.

Det är kanske den sämsta film som någonsin ”producerats”. Men det bjuder jag på.
Lite senare hugger en nästan identisk fisk, bara lite mindre. Men pigg som sin föregångare. Nu hittar jag rätt knapp. En snabb bild, sen får den simma ut i det femgradiga vattnet igen. 

På sista stoppet, innan kvällshandel, matlagning och ett litet mejlinferno tar vid får jag en blank och snygg öring, runt 50 centimeter lång och välnärd som en grosshandlargosse. Den krokar jag av, utan kamerakrångel. Lika bra det. Nu är vadarfoten full av vatten och stel av kyla. Men torkan är borta. 

Lax på öringvis

Jag bjuder på en liten tillbakablick och försmak. Om du snubblar in på den här bloggen lite då och då så kanske du minns att jag gafflade lite om Island tidigare i år. Så här ligger det till: I somras åkte jag, tillsammans med Fiskejournalen-kollegan Mathias Larsson, till Island för att fiska och göra reportage. Målet var lilla isländska älven Haukadalsá. Här fiskar man lax med lätt utrustning, snarast på öringvis. Små tubflugor, spön i klass 5-8 och trivsamt vadande i kristallklart vatten. Det är på alla sätt en magisk upplevelse, speciellt för en icke-flugexpert som undertecknad.

I kommande nummer av Fly & Tie kommer ett ganska omfattande reportage. Det blir även en artikel i Fiskejournalen längre fram. Men vad sägs om lite rörliga bilder från härligheten?

Movietime. Varsågoda och beskåda Mathias film.