Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här – en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.



”Vi” är det här året ”Mollbergs blandning”. Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt – även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 


Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.



De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar – minst – kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden – rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 



Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också.