I fiskarens natur

Skärgården är vacker i höstskrud. Även om det stålblanka havet tyder på noll vind – och därmed usla möjligheter till bra fiske – så njuter vi. Varenda sekund. Men det blir en hel del arga gäddor som får syna sidan av Arnes Tracker. Båten är en dröm att fiska från och Ostkustens pärla Västervik har fler öar, skär och vikar att sikta in sig på än vi hinner med. 



Utöver gräsängar och tångbankar, över stenskrävel och mot vassgluggar riktar vi så precisa kast vi kan. Ibland hugger en bitsk gädda, ibland följer den bara efter. Vi letar, kastar, diskuterar och mår så där förträffligt som man bara kan när man fiskar gädda i trivsamt sällskap. Jo, gäddfiske får mig att må så infernaliskt gott. 




Ja, just det. Det är tävling ett par av dagarna också. Visst, det ger ett extra moment med spänning och taktiköverläggningar. Men det är inte tävlingar eller den sortens kamp som ger mig bränsle att fundera över hur, var, på vilket sätt eller varför. Det ligger i fiskarens natur att drivas mot nya eftersökta och efterlängtade sanningar. Snart ratar vi dem för nya. Och jakten fortsätter. I gäddfiske är det extra uppenbart. Just därför älskar jag det här. Och när Lasse avslutar kalaset med en fin rackare kan vi bara jubla och skratta ikapp. Vi visste ju att den stod här. Vi sa ju det … 

Ett slut och en början

Julaftonsmorgonen är bister och grå. Men vi är ett par tappra själar som startar dagen med att ordna högtidsaptiten. Jag bommar till en början. Kenny likaså, när jag stöter på honom. Vi slår följe och förundras över hur det kan vara öringtomt i de perfekta förhållandena. Julaftonsflanörerna, med eller utan hund, med eller utan första julsnapsen innanför västen, förundras över oss. Galningar. Utvadade i iskall Östersjö. På självaste julafton!
Inne vid strandstenarna får jag en liten rackare som vi släpper åter. Jag beger mig hemåt, Kenny fiskar vidare och får också någon liten filur. Så en God Jul på det. Inte illa.



Det är de där sista, skälvande, förväntansfulla timmarna på året. 2011 försvann i ett nafs. Men jag kör ett traditionsenligt, ensamt och uppfriskande fiske, till det bittra skymningsslutet.
De stadiga vågorna gör sitt bästa. Grumligt, hårt, kylslaget. Men så seglar en havsörn över mig och gör mig  uppåt. Vilket landskap, vilken vy. Och där borta i solglimtarna finns stråk av rent havsvatten som snurrar runt över tång och sten. Där hugger det. Först en liten, som jag krokar loss. Så en bättre fisk som tyvärr släpper efter en snabb rusch. Fisk nummer tre sitter perfekt, på alla sätt.








Jag låter den bli en framtida middag – en av få öringar som jag faktiskt låter plikta med livet, trots att den är en gotländsk kanonfirre. Resten av dagen går i det stillsamma mysfiskets tecken. Ja, visserligen sköljs jag över av elaka vågor, vandrar någon kilometer i fyragradigt vatten och har kontakt med ytterligare en fisk.  Men jag tar det med ro, inväntar mörkret och beger mig hem till familj och goda vänner. Året får ett värdigt slut. Hoppas ditt och mitt nyligen påbörjade år blir ett riktigt härligt år. Gott nytt 2012 och ta det lugnt där ute. Stanna upp och uppskatta det ljuvliga som finns där överallt.

Det vi inte ser

Det är en annan värld. Nere under ytan härskar andra färger, andra former och andra ljud. Det är något magiskt, något hemlighetsfullt och lockande. Vattnet är fiskarnas hem. Jag kan bara försöka förstå det, kika ner det och försöka dra mina slutsatser. Fast, jag kan aldrig bli en del av det, på riktigt. Kanske är det just därför som fisket har en sådan kittlande nyfikenhet inbyggd.

Med gökens välbekanta läte i skogen bakom mig tacklar jag upp. Snart inväntar jag flötets rörelser ovanpå det hemlighetsfulla. Där nere simmar kanske sutare omkring, kanske inte. När bubblor eller flötets vajande sidorörelser avslöjar dem stiger spänningen. De verkar äta av mäsket. Hittar de mitt försåtligt placerade lockbete? Mitt på mäskplatsen ligger det, nertyngt av ett par sänken, som vilar mot en mjuk botten.

Den gulbruna kroppen är massivt stark och den ganska ordentligt tillagna munnen ger en lite butter och bestämd uppsyn. Ett illrött öga plirar mot mig när håvnätet omsluter sutaren. Fiske blir inte så mycket bättre än det här. Så dyker Micke upp och bjuder på choklad till kaffet. Hans vattentäta kamerahus får agera spion i det hemlighetsfulla.

Foton: Micke Söderman

Vi får se en glimt av sutarnas liv, deras hem. Vi får uppleva med ännu ett sinne hur fajten ter sig. matchspöt är böjt i halvcirkel, rullen knorrar när den släpper lina och kameran visar den robusta fiskens tuffa kamp. Med ännu större vördnad krokar jag försiktigt loss varenda lurad Tinca tinca och låter dem simma hem igen. Göken har tystnat nu. Flötet ploppar till när det landar. Snart händer det. Igen.