Hala äventyr på isen – Fiskesidan

Årets första solbränna

Köldrekord och högtryck. Isarna växer, snön faller. Fiskeivern brinner dock hett, som alltid. Kenny, dagen till ära iförd Spiderman-utstyrsel, väntar utanför butiken medan jag bunkrar upp med något att ha till det heta kaffet. Lite mildare än dagarna innan, så nu måste vi nog ge oss på lite istraskande.

Det är en ganska seg inledning och en rätt seg avslutning. Däremellan är det hyfsat … segt. Men, ändå … Vilken dag. Kanonväder som ger Kenny årets första solbränna, där i Spidermanmaskens glugg. En och annan sprattlig abborre nyper på också.

Mellan de obligatoriska slurkarna java spanar vi på ett tjafsande ormvråkspar, en alert hackspett och några abborrar förstås. jag håller värmen med den stora borren för lite annan artjakt. Det går inte heller över förväntan. Mest under. Ingen klagosång på isen. Kenny sjunger en liten truddelutt, jag borrar fler storhål och får fajtas med ett par grönaktiga och arga rovfruar. Inte illa. Fast våren är välkommen ändå – om du frågar mig.

Tiden går, hoppet lever

Vinden driver bort en del av packisen. Men många av oss har fått erfara att det inte innebär fri kust. Över natten, eller på några timmar under en kylig eftermiddag är den där igen – den förhatliga hinnan av iskristaller och sörja. Fast visst hindrar den effektivt nätläggandet. Och visst får fiskarna fri lejd även från oss svingande filurer.

Även en isfisketur är en fisketur. Fast jag ser det som surrogat. Men ibland hoppar hjärtat till lite extra. Oftast är det en gädda som lurpassat och pangar på, men ibland är det en rejälare abborre. Alla får simma tillbaka, medan kaffet hälls upp, kyls av och tar slut. Får jag önska att vintern också tar slut snart? Tiden är inne nu.

Och apropå tid; Det är ingen större risk att fru gädda eller fru abborre ger sig tillkänna på kusten just nu. Men OM de skulle ta sig fram till någon försåtlig krok så ska de ömt släppas tillbaka.
Fångstförbud på både gädda och abborre råder 1 mars – 31 maj runt hela Gotlands kust! Jag återkommer om det, när isarna gått …

På borruppdrag

Små, små snökristaller piskar mot ansiktet. Isen är orubblig under tjocka sulor. Hård vind har byggt vallar som vi zickzackar mellan. Den tunna skaren på de bortblåsta ytorna är bättre.
– Här blir bra, säger jag utan att ha något belägg för det. Antagligen är Josef lika trött som jag på att gå i motvinden, för han ger ett jakande svar och börjar bearbeta isen med sin hopplöst slöa borr. Som tur är funkar min bättre.

Innan vi har förfryst vitala organ i de sibiriska vindarna lyckas Josef lura upp en paradfisk. Abborren är stark och osamarbetsvillig, men Josef sätter hårt mot hårt, med linan mellan kalla fingrar. Snart är den randiga besegrad. De andra fiskarna är inte mycket att skryta om. Jag har en snabb kontakt med en gädda. Den beter sig illa och försvinner med min favoritpirk mellan gaddarna. En tom linstump känns lika snopet som det ser ut. Ridå. Hemfärd med kaffe i bilen. Nu är fötterna, näsan och fingrarna varmare igen.

Ett iskallt råd

Ta det lugnt. Bättre råd går nor inte att ge just nu. I alla fall om du klurar på en tur ut på någon is, för fiske, skridskor eller promenad. Isarna är helt enkelt inte så bra som man kanske kan tro när man skrapar bilrutan och skottar framför brevlådan ett par gånger om dagen. Någon enstaka is håller nog måttet, men snön isolerar – och i skrivande stund är det dessutom strax över nollan. Håll ut. Gå inte ut ensam på isen! Förvissa dig om att den håller innan du gör ett försök. Bilden är inte från årets Gotlandsvinter. Men det kommer väl en tid …

Några halva graders skillnad

En halv grad celcius i det gråblå kustvattnet. Noll komma fem. Dessutom nordvästvind. Visst lockar kusten mig, med enstaka gäss som svävar in på vida vingar. Men stor sjok av havsis driver runt där ute, som kylklampar. Ärligt talat – visst går det att få någon öring i knappt plusgradigt vatten, men det finns bättre lägen. Den tiden kommer. För helsicke: jag kör isfiske nu när det frusna ligger tjockt. Kusten är intressantare i bättre förutsättningar. Någon halv eller hel plusgrad till i vattnet, för att nämna ett slående exempel.

Någon halv, eller kanske någon hel, grad varmare blir det när solen nästan bryter genom det grå. Hittills har jag mest hittat de små, men precis när jag vänder nunan mot ljuset smackar det till ordentligt i pimpelhanden. Inte riktigt kilot, men en härlig abborre, som jag släpper åter. Tänka sig … att jag fick till rätta knycken tack vare någon ynka grads temperaturstegring.

Apropå kusten: Snart är det påsk och den här stackars ön kommer fullkomligt att invaderas av öringsjägare. Kan du välja en annan helg – så gör det, lyder mitt tips. Själv ska jag försöka smita iväg på diverse äventyr, både här och där.

Midvintervår i abborrland

Det är midvinterkänsla ända in i mars. Isen är tjock, bärkraftig och pudervit. En bitsk vind gör kusten mindre lockande än viddernas traskande med borr, matsäck och små pimpelspön. En skön värme går att förnimma när jag hamnar i lä. Men det är förstås inte lä vid de djupa partier jag söker av med mina don. Längre in mot vassarna rör sig mängder av mer beskedliga abborrar. Jag är på jakt efter klunsarna. Fast de är inte många – och oftast inte samarbetsvillga.

För är det något som abborrfiskare vet så är det ju att de randiga filurerna är känsliga varelser. Tryckförändringar, ljusändringar och väderomslag kan göra det stört omöjligt att få liv i dem. Och med det långvariga mörkret och kylan under isen gäller det att leta. Innan abborrarna får vårkänslor är de minsann inte så rörliga själva. Så jag blir sittandes utan mycket action under långa perioder. Ibland dyker horder av småttingar upp, även på djupet. Men så pangar det till lite extra. En och annan fisk på några hekto känns gott i handleden. De där fiskarna över kilot får jag kanske en ny chans på.

Skaren bär mig mot bilen och den förbålda slasksörjan har fryst till. Ska det ändå vara vinter får det gärna vara så här.

Svårforcerade dagar

Kustis. Det ligger fast is på havet. När hände det senast? Givetvis finns många öppna kuster och isen är inte tillräckligt tjock för att utnyttja för promenader och isfiske, men den finns där. Hård, tung och i vägen.

En enveten paddlare tar stillsama tag därute. In i viken kommer han inte. Stängt, tillbommat.
Egentligen räcker det ju med tvåsiffriga minustal för att man ska sluta drömma om kustens vilda äventyr, men med svårforcerad is längs stränderna är det definitivt bara att resignera. Som tur är. För även jobben hopar sig.

Pimpelfisket, som under det senaste decenniets ordinära Gotlandsvintrar mest varit en parentes, är nu det enda man kan lita på. Våra tävlingspimplare borrar frenetiskt, tränar kondition och laddar för tävlingar både här och där. Någon mejlade mig och undrade om jag inte pimpeltävlar längre. Nej, det var åratal sedan. Men isfisket lockar ut mig på storfiskjakt när jag hinner. Att rikta fisket efter abborrklunsar är inte lätt. Det blir inte lättare när man inte heller har tillgång till stora skärgårdskolosser, eller norsjagande bjässar runt stora sjöars grynnor. Men det är kul. Och vansinnigt tidskrävande.

Det som är viktigast för mig när jag pimplar nu för tiden är att värna om de storfiskar jag jagar. Några fina abborrfiléer är en smekning för kropp och gom. Men jag tar aldrig hem de största abborrarna – honor med rom, anlag och historia. De ska få leva vidare. Faktum är att jag ofta pimplar med en hink bredvid mig. I hinken finns vatten. Där kan jag placera en eventuell storabborre under tiden jag fiskar klart hålet, eller den minut det tar att plocka fram en eventuell påse med våg, måttband och kamera.
Håhå. Så snäll som jag är, så borde jag väl belönas med ett riktigt praktexemplar snart. 😉

Men just nu smider jag mest planer och betar av de högar med jobb som lämpligtvis infunnit sig i tider då det ändå inte är alltför många fiskemöjligheter som sliter i min svaga karaktär – en djupt fiskeskadad karaktär.

Förtrollning och förbannelse

Vintern rasar vidare, det är inte någon tvekan. Minusgraderna är många och fiskerapporterna färre. Men Peter passar på att SMS:a in en fin trutta från kusten – just när jag är i färd med att servera mig själv termoskaffe under evighetslånga musikrepetitioner. På något konstigt sätt blir jag lite avundsjuk, fast jag stortrivs i värmen av instrumenten. För sådan är fiskets förtrollning. En förtrollning som ibland känns som en förbannelse. Ju mer fiske din kropp utsätts för, desto mer fiske kräver den. Längtan tilltar för varje genomförd tur – lyckosam eller ej. Jag sneglar på Peters öring och inser att det här med minsugrader och snö har sina fördelar. Den blivande middagsmaten blir praktiskt kylförpackad redan på stranden.

Foto: Peter Landergren

Men just kustens svårbemästrade klimat, med isbildning i rullen. i spöringarna och i näsborrarna lockar mig inte så förfärligt när jag vaknar upp till en ledig dag. Det blir isen istället.
Det är synd att säga att nordanvinden smeker kinden. Och gråvädret, nyfallen snö och ett aningen fallande lufttryck gör inte direkt abborrarna som galna där nere i mörkret. Men när jag reglerar min kroppstemperatur med fler borrhål, på alla upptänkliga ställen av isen blir det ändå utdelning. Just innan skymningen är ett faktum missar jag ett hårt hugg. Kanske beror min okoncentration på att jag redan drömmer mig bort till nästa fisketur. Nästa förtrollande förbannelse.

Under istiden

En premiär är alltid en premiär. Förr om åren hade jag febriga drömmar om is redan i oktober. Jag tillverkade limkrokar, packade skryllan och kategoriserade och förberedde pimspelspöna med olika lintjocklek långt i förväg. Pimpelfisket var som en lättdrog som fick mig att gå i spinn. Jag gillar det fortfarande, men lockas inte av tävlingsmomentet eller hetsen i att borra hundratals hål för att hitta stimmen. Men det är definitivt ett förbaskat skönt avbräck till kusträderna i pinande vindar.

Visst blåser det snålt runt kapuschongen och de ovana fingertopparna isar ordentligt, men ändå njuter vi i snöyran. Varken Niclas eller jag roas av att pilla upp tjogvis av småabborrar, så vi finner oss i att det blir glesare mellan huggen. Men vår taktik innebär också att när det väl stramar till i linan så stramar det med besked. Fina matfiskar på halvkilot, ja till och med uppemot kilot, nyper på i vintervädret. Med flera värmande abborrhugg, het soppa, rykande kaffe och några åkarbrasor är det inga problem att tackla nordostvinden.

Jag släpper raskt tillbaka en fet rackare och känner efter att min näsa sitter där den ska. Den känns lite sval och stel. Vi pulsar genom puderlätt snö. Mellan täta snöbyar flimrar en färglös sol bakom tunga moln. Man vet aldrig hur länge kylan varar. Men så länge den gör det är det ett härligt friskusfiske – för både stor och liten. Glöm bara inte isdubbarna, kontrollera istjockleken och se till att ha både varm dryck och gott sällskap med dig ut. God fortsättning på det nya fiskeåret.

Glashal fiskefika

Dis, milda sydvindar och tid över. De flesta skulle väl tro att jag smiter till kusten. Men, för böveln. Det finns annat. Lite stillsamt isfiske, till exempel. Ett lågtryck gör de randiga sega, men ett litet ismete narrar fru gädda – ett par gånger om.

Lite kaffe i halkan, där en synis samlar det smältande vattnet. Terrängen är grågrön, inte en gnutta snö så långt blicken når.

En bjällra får öronen på skaft. En fjädrande vippa och linan som löper ut i bestämd takt. En liten stund hoppas jag på stor abborre, men det hoppet är snart ute. I det korta spöt är det så tydligt vem som bitit där i andra änden. Och när den gulgröna skuggan slingrar sig under isen är det inget snack längre. Ännu en gädda.

Snabb avkrokning och back she goes. Innan vi halkar ner i något borrhål tömmer vi termosarna och funderar lite på hur kusten hade tett sig. Men, ärligt talat bryr jag mig inte. Det är en skön, disig dag och en rykande kopp gör gott. Och en dust med vattnets härskare gäddan är alltid lika trevligt.