Naturbalsam för själen

Det är nästan så nyponen trillar av i vinden. Men det är milt. Och jag har tankat med kaffe och smitit från alla måsten. För att jag måste.

Jag börjar med att bara andas och ta in. Den fria kustens känsla, de kalla, friska vågstänken. Det här är balsam för själen. 


När jag kliver ner i vattnet har kompisen Kenny redan fiskat en bra stund, fast på ett annat ställe. Några små har huggit tydligen. Jag förväntar mig inga stordåd här heller. Det är stort nog att få ta del av det här decemberljuset. 




Men, ibland sker det oväntade. Inga mirakel, men överraskningar som värmer ända ner i neprensockan. Redan på första kastet krokar jag en liten silversprattlande öring. I kastet efter knäpper det till hårt i linan. Jag stoppar, knycker och försöker. Inne vid fötterna vänder tre ordentliga öringar. De verkar tävla om vem som ska få äta upp godbiten. Ingen vinner. 

I det kalla vattnet får jag inte fler chanser på trion. De är som bortblåsta. Jag vadar längs en lång sträcka, där det ser lika fint ut, men inget händer. Inte förrän jag närmar mig en liten stensamling utanför en liten bukt. Där hugger det ett par gånger – inga stora fiskar. Men öringar som höjer humöret och böjer spöet en smula. Härligt. 


I december faller skymningen fort. Utvadad bredvid ett litet revliknande område tappar jag en fin fisk och har ytterligare ett hårt hugg. Om det är jag som är loj och dagdrömmer för mycket, eller om det är fiskarna som är lite försiktiga är svårt att veta, men upp kommer de inte. 

Jag sveper i mig en slurk ur termosen och hastar ut på ett sista försök. När inget händer vandrar tankarna iväg till det där med balsam igen. Ni vet – om ni läst på en sådan flaska någon gång. Det reder ut trassel, mjukar upp och skapar en glansig, frisk yta. Exakt så fungerar kustfisket i tider av oreda i tankar och stök på skrivbordet.

Jag känner mig iakttagen, anar något i ögonvrån. En stadig säl har stuckit upp sitt stora huvud ovanför ytan och betraktar mig nyfiket. Jag slutar att fiska, står där och tittar tillbaka. Vilken ära att få besöka naturen en stund. När solen försvinner i ett gyllene fyrverkeri lutar jag mig mot en bod och hoppas att inte ägaren misstycker. Balsam. Njutning.


Vindar i vändningen

Så kom mildvädret tillbaka. Efter den överraskande köldknäppen, då snö och kyla rasade ner över både kust och landskap, var det välkommet. I alla fall för kustvandrande filurer. Kenny och jag möts upp, med kaffetermosar, spön, vadarklädsel och attiraljer. Fina vindar drar längs stranden där jag just kastat ett par hundra kast, utan mer än en liten öring i sillstorlek. Jag trodde för ett ögonblick att ännu en tångruska fastnat på kroken, så jag drog till rejält och lyfte den stackars fisken över ytan. Inga fler öringar simmar där i lågvattnet – som till råga på allt är glasklart. 

Så, vi styr kosan till nya vatten. Vinden ökar. Den vrider och utlovar mer rörelse. Men öringarna verkar trivas långt ut till havs i höst. Få, om ens någon, har haft särskilt bra fiske. Skönt, på sätt och vis. Det kanske är läge för allt fler att söka nya områden än just vår lilla hemmakust? 

Foto: Kenny Cronhamn

Men efter en gedigen vandring, hala steg i vågor och lite envishet, hugger det för oss båda. Kenny har ett hårt hugg, i samma veva som jag har ett försiktigt. Ingen fastnar. Men, snart lyckas jag få en firre att hänga med ända in. Ingen gigant – vad annat är att vänta? Men en liten vändning. Man tackar. 


Foto: Kenny Cronhamn

Novembermörkret faller fort. Speciellt dessa dagar då ljuset nästan aldrig kommer över huvud taget. Hemma väntar värme och fler fiskeplaner. Vi är snart där igen – i det kalla vattnet som kyler våra ben, men ger näring åt våra drömmar.

Någon dag senare lossnade det även för lekvandringen. Öring efter öring hittade upp i de åar där vi väntat på att äntligen få återse våra vänner havsöringarna.
Mer om det i nästa inlägg. Kom snart tillbaka. 


Trots är dagens melodi

Grått och fuktmättat. Jag andas in kall morgonluft och sippar på kaffet. I bakgrunden hör jag lockropet från en hög med arbetsdokument. Har samvetet inget hyfs? Det är trots allt helg och jag borde förtjäna lite andrum. Trotsiga tankar far genom mitt huvud och jag bestämmer mig. Efter lunch blir det en liten tur, trots allt. 



Således: jag trotsar jobb, trotsar den pinande vinden och det obarmhärtiga och stickande regnet som hittar in under huvan. Ut i det gulnande landskapet. Regn och rusk gör på något sätt färgerna mer verkliga. Det är vackert i sin ödslighet.
Väl i vattnet är det en befriande känsla. Elementen må vara argsinta, men de får mig  … levande. Ja, det är nog ordet. 


Tuff vind. Trotsig vind. Envist piskar den havet till en kraftfull vägg utanför det grundare området. Jag står länge och bara iakttar, funderar. Kan någon öring verkligen befinna sig innanför detta inferno av tung och stenhård sjö?

Det är ett extremt lågt vattenstånd. Stranden är dubbelt så bred som jag minns den från senast. Blottlagda storstenar och hela revlar vittnar om att vitala delar av Östersjöns vatten tagit en tillfykt. Det brukar tyvärr betyda att även öringarna dragit sin kos. Ibland kan man nå dem utanför grundområdet, men att ta sig dit idag är förenat med livsfara. Vågorna som bryter där ute väger ton och reser sig över en meter upp. 

Jag betar av några sträckor med det förväntade resultatet. Ingenting. Inte varje fisketur, eller varje blogginlägg för den delen, innebär framgång och fyrverkerier. Idag är det motigt. Öringarna är trotsiga, helt enkelt.  Jag stärker mig med fika i ett skogsbryn och tar ett sista försök där vinden är aningen mildare.

De första hundra stegen jag tar går i tung ström, till följd av de stora vattenmassorna som drar snett inåt. Men så småningom lättar det. Vattnet har en smula färgad nyans och äntligen hugger det- Dagens enda fisk är en minimal, men högst välkommen Salmo trutta. Trulig, trotsig, men rolig. Genom mobiltelefonens vattentäta påse blir det en synnerligen usel bild, men det bjuder jag på. 


1 oktober – fredningen startar

Fiskefränder! 

Än en gång förlåt min slapphänta behandling av den här bloggen. Någon gång återkommer tid och lust, så att jag åter kan förse er med rapporter som ni kan välja att läsa eller inte. Snart så.

 När vattnet kommer, anländer våra vackra öringar. 


Lekfärdig öring, på väg tillbaka. Givetvis fångad på tillåtet vatten. 



I väntan på att det sker vill jag passa på att åter påminna om fredningen av havsöring. Så här års är merparten av de fiskar som rör sig nära kusten antagligen på gång att förbereda sig för leken i våra små åar. Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december. 

Kom håg att hålla reda på dessa områden. Totalt fiskeförbud råder i 25 områden, med totalt 34 olika vattendrag. ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om det för den fiskande. Tipsa gärna Länsstyrelsen, Polis och Kustbevakning om fisket fortsätter. 

Du hittar karta och beskrivning här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm

Ha en skön annalkande höst. Vi hörs snart!


Månsken över polcirkeln

Se nu inte det här som en comeback. Det är bara en fortsättning. Bloggen har fått vila under sommaren, för att ge plats åt alla upplevelser, alla bestyr och en del fiske.

Nu gör jag en liten mjukstart med en utblick. Några smakprov från Kirunafjällens makalösa natur, där rödingar, öringar och harrar lever i kristallklara vatten. oräkneliga vatten. Gömda vatten. Fjälltoppar, tysta hedlandskap och månskensnätter intill brusande forsar. Framöver kommer mer om det här i Fiskejournalen. Tills vidare bjuder jag på några nedslag i ett nordligt paradis.

Vi hörs snart!


En vy att sukta efter. 

Det röda guldet. 

Lämningar. 

Sashimi på purfärsk röding. Det blir inte bättre. 

Under fullmånen.


De må vara mindre än mina havsöringar. Men vackra är de. 

Öde. Dit inte ens vindpustarna hittar fram. 

Blankstilla och dimslöjor.