Ränderna går aldrig ur

Det knakar i träden och viner runt öronen. Vindbyarna är inte nådiga. Nyss knatade jag runt i kortbrallor och undrade om det här med sommar kanske vore en fin idé att ha för jämnan. Men så kommer en kall natt och en till. Sedan drar nordostan ner över vår ö, med upprört hav, kyla och föraningar om tvättäkta höst. Kortbrallorna åker av, jackan åker på och lusten till utflykter till vindpinade domäner tilltar. 

Att vada runt i höga vågor och brottsjöar medan kapuschongen riskerar att slitas loss är inte riktigt tillrådligt. Jag får hålla mig till aningen lugnare manövrar. Å andra sidan är det där med lugn och stillhet inte alltid förenligt med sportfiske. Hjärtats muskler arbetar hårt för att skicka ut både adrenalin och eufori i kroppen. Åtminstone när det hugger hårt och frekvent. 


Jag hittar ett knippe finfina motståndare i randigt. Abborrar med jaktlust är bland det roligaste jag vet. Till en början trugar jag dem med en vanlig jigg, får någon fin fisk, tappar någon och utsätts för stressprov när huggen som nästan sliter spöet ur min näve återföljs av missad fisk. Jag tacklar om. Dropshot där jiggen kan stå och darra just ovanför bottenväxterna är det som vänder matchen till min fördel. 

De största är fiskar i kilosklassen – en kanonfisk vilken dag som helst. Och en dag då det bara är en snabbtur för att kväva skrivbordsfrustrationen lite grand – ja då är en sådan fisk en guldklimp. En randig och färggrann klimp. 

Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 



Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 



När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!


En amerikansk dröm blir sann

Lämna kusten mitt i säsongen? Åka utomlands när mina stränder börjar befolkas av både spönötare och silverfiskar? Ja. Miljöombyte, upplevelser, upptäcktsfärder och nya visioner är något jag mår förträffligt av. Visst kan det gnaga lite i fiskenerven när rapporterna hemifrån regnar in. Men, ärligt talat: så många timmar jag lägger i mina hemtrakters vatten kan det vara vettigt att lämna allt ibland. 



First stop: Chicago – and when in Chicago: try some bass fishing. Ja, egentligen var det här allt annat än en fiskeresa. Men, med familjens goda minne kunde jag smita ut en tidig morgon för att testa det nästan mytomspunna fisket efter largemouth bass. Tack vare Chicagobaserade kompisen Jens, som inte alls är fiskare, fick jag chansen att blöta krokarna i ett litet spännande vatten. I ett antal naturskönt ordnade ”ponds” finns även smallmouth bass, men säsongen är inte igång. Egentligen är det för kallt för largemouth också, menar fiske- och viltvårdaren som ger oss nyckel till båten och några råd på köpet. 

Vi glider ljudlöst fram och kastar mot det lilla vattnets djupare delar, men inser snart att det mest spännande området är strandremsorna med trädstammar, rötter och annat skydd som sträcker sig ut från strandbrinken. Ett gammalt dött träd syns i det halvgrumliga vattnet. Jag lägger ett kast längs med stammen och låter jiggen sjunka ner till botten. Hugget är hårt och den bastanta fisken ger mig en rätt rejäl match, innan jag kan greppa den i underläppen och lyfta in den. En ny art, som stått på min önskelista länge är en realitet. Och dessutom är det ett riktigt fint exemplar jag lyckats kroka.




Vi fiskar vidare och har några försiktiga hugg. Så småningom krokar Scribner, vår ledsagare för dagen, en riktigt stadig bass. De är svåra i kylan, men snart hittar jag rätt igen, då en arg fisk hugger ända inne vid land, under ett par rötter. Precisionskast in under överhäng och skydd ger hugg, konstaterar vi. Fast bara ibland.  

Efter ett par veckor på resande fot är det nu åter hemmaäventyr som väntar. Inte det sämsta, men bassfisket lockar och kommer garanterat finnas kvar i mina framtidsplaner. 

Kom ihåg vårens regler

Allt fler vågar sig ut på kusten, när de ljusa timmarna blir fler och temperaturerna behagligare. Jag inser också att allt fler som inte tidigare hanterat ett spö vill ut och idka umgänge med naturen. Gott så. Men, det är ibland lite si och så med kunskapen om lagar och regler. 

Jag ber alla er därute att läsa på reglerna och gärna sprida ordet till era kompisar, kusiner, fiskande mostrar och lomhörda grannar -kort sagt: alla som tänker fiska runt vår kära ö. 




GÄDDA

Gäddan är fredad från 1 mars till 31 maj. Skulle du råka kroka en ska den direkt släppas åter. Du får inte hålla på och kladda med vägning och trams. I med den bara – och fiska någon annanstans. Vi behöver många, många fler gäddor på kusten, för en bättre ekologisk balans (och gärna för ett framtida roligt fiske också!).
Resten av året gäller att du ALLTID måste släppa tillbaka gäddor över 75 cm och under 40 cm. Släpp helst alla, förresten (även om du enligt lag får behålla tre stycken mellan 40 och 75 cm). 



ABBORRE
Också abborren är fredad från 1 mars till 31 maj. Får du en under dina kustäventyr ska den släppas tillbaka omgående.
Har du funderingar kring fler arter och regler kan du alltid läsa mer på www.lansstyrelsen.se/



FÅGELSKYDDSOMRÅDEN
Många sportfiskare verkar tyvärr vara dåliga på att läsa skyltar och informationsmaterial. Gotlands kust har många fågelskyddsområden. Inom dessa får man inte gå, stå, krypa, fiska eller vistas. Tiden varierar, men väldigt många områden är fredade från 15 mars till någon gång i juli, för att häckande fåglar behöver vara ifred. Kustbevakningen eller polisen kan givetvis rycka ut om du inte sköter dig, men egentligen handlar allt bara om lite god vilja och vaket beteende. Eller hur?


Kusten väntar, med eller utan fiskegrejor. Vi ses och hörs. Må gott där ute. 




När kusten trilskas

Kustvyn är vacker, välbekant och lockande. Men vissa dagar vill det sig inte. Jag kollar runt med de mest ihärdiga kustnötarna. Samma svar: nä, det händer inte mycket. Några av de mindre frekventa spöbärarna får en och annan fisk. Det får vi också, men vi känner oss inte tillfreds. Det stämmer inte riktigt.



Jag byter fokus, tar en kopp kaffe och packar meteprylarna istället. Har någon id närmat sig mina domäner så är det inte fel att se ett långsamt driftande avonflöte dyka ner under utan. 

Fågelsången är långt borta denna kalla förmiddag. De sträckande gässen har inte kommit än, även om jag faktiskt ser en tofsvipa på fältet. Andedräkten blir till ånga och det sticker lite i tårna. Våren. Ännu saknas den mig. Men så dyker flötet. 


De är inte många, eller särskilt stora, men de blankfjällade fiskarna vittnar ändå om att det finns saker i mitt kikarsikte. När metesäsongen startar på riktigt är det svåra tider för mig. Meta? Spinnfiska? Jag löser det genom att fladdra runt och testa det ena, medan jag drömmer om det andra.

Men idag blir det inte så mycket mer än några få, efterlängtade napp. Det kommer en dag …



Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 


De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 


Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i – den som nästan varit helt borta – och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!


Sommaren är inte slut – leve hösten

Så kom då dagen. Dagen då jag satte mig vid tangenterna igen. Nåja, det har inte varit skrivpaus under sommaren. Men med arbetsbördan från alla håll gav jag mig själv ett långt sommarlov från fiskebloggandet. Fiskat har jag däremot gjort. Så klart.

De ljumma kvällarna har varit lätträknade under juli. Men i augusti kom de. De fina dagarna med värme som når in i skymningen. Då sitter jag ofta och gärna i min stol, med blicken fäst på en flötestopp. Fukten är påtaglig nu. Augustis spelemän, vårtbitarna ljudsätter aftonen. Jag är ensam i tystnaden. När bubblor, vakande och rullande fiskar når mäskplatsen andas jag knappt. Jag har suttit här så många gånger, men känslan är samma. Förväntan, nervositet och glädje. 


Sutarna kommer så småningom. Först är det små sarvar som håller hov. Men, i det falnande ljuset lugnar de ner sig. De har inte mycket att sätta emot när sutarna patrullerar in och tar för sig. Jag landar några starka, rödögda fiskar och läppjar på mitt kaffe. Grågäss som sträcker. En knapp märkbar kvällsbris. 



En annan dag, ett annat uppdrag. Jag åker iväg på upptåg. Smyger och testar, taktikfiskar och andas ännu tystare av anspänningen. En gräskarp börjar äntligen äta av det jag presenterar: brödbitar på ytan. Mitt i stunden tror jag inte att det finns något mer spännande. Och när slutligen min brödbit åker ner i en virvel bultar pulsen ända ut i hårstråna. Men fisken släpper. Det brukar betyda fiasko. Färdigfiskat. Men idag har jag tur.

Den kommer åter, tydligen omärkt av krokens spets. Snart väljer den min specialpreparerade brödbit framför de andra och jag krokar. Spöt är böjt och rullen knarrar. Jag skakar och njuter. Snart ligger den i håven. En efterlängtad, svårlurad motståndare. Snabb vägning och fotografering. Den simmar åter och kvällen är stilla igen. 



Nästa tillfälle: abborrar på jigg. Spinnfiske efter tyngre fiskar på annan ort. Så är min sommar. Nu går den mot sitt slut, men då kommer en annan efterlängtad tid. Höst. Med alla möjligheter. 

Regndroppstempo

Sommaren är väl inte riktigt vad alla hoppats på. Hittills. Det kan ändra sig. Det svala, ostadiga vädret inbjuder inte heller till ljumma metenätter, men det finns ju annat fiske … Jag hinner och orkar inte prestera så många blogginlägg, men har ändå krokarna vässade. Tids nog, så.

Som lite mellanmål tänker jag bjuda på en liten exposé i arter. Det händer att sällanfiskare hör av sig till mig och undrar lite över vad de fångat. Ett par arter man ofta blandar ihop är mört, sarv och id. Alla tre finns i ganska talrik mängd i gotländskt vatten – och givetvis även på andra håll i landet. 

Alla tre låter sig gärna luras medelst mete och beten i olika former och storlekar. Sarven kan – sin lilla buttra uppsyn till trots – vara en riktigt odåga som glupskt slukar det du presenterar. Iden är en rovfisk när andan faller på. I större storlek är den en riktig fiskjägare. I mindre storlek tas den ibland för mört. Men mörtens större fjäll, röda ögon och ettrigare sprattel brukar kunna vara skiljetecken. 

På bilderna nedan ser du i tur och ordning: mört, sarv och id. Alla i modest storlek, men alldeles nyfångade och roliga att trixa upp på lätta grejor. Men det är klart, under sutarmetet är de här fiskarna mest till förtret. Aldrig är man nöjd. Är det inte vädret så är det arten som är åt pipan. Mitt filosofiska (filosofi-fiskeliga) råd är: njut av stunden. Den kommer inte åter. 






Skoningslösa hugg

Det är de där skoningslösa fiskjagarhuggen som får mig att ändra mig. För egentligen tycker jag att majvärmen inbjuder till annat. Må det vara mete i en bekväm karpstol, fika på verandan, eller fotoutflykter bland lummig och skir grönska. Men, långt där inne i minnesbanken finns tidigare års erfarenhet lagrad. De knallhårda huggen från öringar som tillbringar stor del av sin tid till havs. Där jagar de fisk och kommer bara tillfälligt in mot våra stränder. Fast när de väl gör det …  
Jag har övertalat mig själv och sitter snart på en sten vid strandskvalpet och sippar kaffe. 

När det knycker lite i draget anar jag oråd. Hade jag hellre kunnat göra något annat, nu när näbbgäddorna är här? De flesta följer bara, men ett par stycken hugger, fastnar, skakar loss, eller följer med in. 

Snart bidar jag min tid med att njuta av den varma solen som hittar sin väg ner mot horisonten. Jag äter min matsäck, tar en kopp stärkande java och bestämmer mig för att taktiken resten av kvällen får bli att fokusera på ett litet område, där kanske ätmaskinerna från det stora blå rör sig mot i skymningen. 

Det gör de. Första kastet efter fikapausen ger ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Upp kommer en drygt 60 centimeter lång öring som antagligen lekt i höstas, men nu blivit ljus och tjock. Jag krokar av den och gör ett par kast i samma riktning. Det smäller till på det efterlängtade fiskjaktsmanéret än en gång. Öringen går till väders och försöker göra sig av med draget.


Eftersom kamera, matsäck och allt annat ligger strategiskt placerat en bit bort lyckas jag tråckla fram grejorna och få en bild. Öringen simmar åter och jag traskar ut igen. Lite längre bort. Samma visa. Det rusar välgörande adrenalin i min kropp – dock farligt vanebildande. Fisken är stark och pigg, säkert i samma storlek – över 60 cm och stark. Jag krokar av den ute i vattnet och fortsätter försiktigt längs sprickor och stensamlingar.





Snart kröns aftonen av det hårdaste av rappa hugg. En kraftfull öring hoppar upp över vattnet, rusar iväg mot slirbromsens tappra försök att säga ifrån. Det här är en riktig kämpe. Fullmatad med fisk från havet, med temperament och envishet. Men kolfiberklingan vinner i längden. 72 centimeter silverskapelse av bästa snitt. Tjock, tuff och målmedveten. Just sådana här fiskar och sådana här hugg kan man vänta länge på – vilket man brukar få göra också. 


Öringen är kritvit, med ljusa fenor, så vacker att jag njuter av att bara se den simma iväg så det skvätter om det. Fulländning.
När en räv, med en nyfångad kanin i munnen, sneglar ner på mig från strandbrinken står jag bara och ler för mig själv. Den här naturen. Den är oersättlig. Det blir bara en liten öring till, innan jag släntrar tillbaka. 

Nu är det vår – kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite – därav sparsamt bloggande. Nåja – det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.


Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars – 31 maj. 


Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också.