Framtidens öringsfiske

Hjälp forskningen och bidra till en bättre framtid för öringen!

Har du fiskat havsöring på Gotland någon gång under säsongen hösten 2015–våren 2016?
Då tycker jag att du ska ta några minuter och fylla i en enkät.
Enkäten har tagits fram av de två forskarna Patrik Rönnbäck och Malgorzata Blicharska vid Uppsala universitet. De arbetar med frågor som rör fritidsfiske och syftet med enkäten är att studera värdering och förvaltning av havsöringsfisket på Gotland.

Dina enkätsvar bidrar bland annat till bättre kunskaper om de gotländska havsöringsfångsterna och hur fiskare ser på förvaltningsfrågor. Kunskapen kan vara oerhört nyttig och användbar inför framtida fiskeförvaltning.
Enkäten är helt anonym och
svaren kommer att behandlas konfidentiellt.

Tipsa gärna dina kamrater som också fiskat på Gotland under nämda period. Ju fler som svarar, desto bättre resultat. Enkäten hittar du här: https://sv.surveymonkey.com/r/M338MGH 


Har du frågor om enkäten eller studien kan du kontakta Malgorzata Blicharska på
malgorzata.blicharska@geo.uu.se
Forskarna hälsar och tackar för din medverkan i studien!
**************

Öringslek på gång
Bilden nedan visar hur det såg ut i ett av våra välkända vattendrag häromdagen. Vattnet har äntligen kommit. I några åar har leken redan varit igång ordentligt, i andra väntar vi ännu på våra telningar. Kika in här då och då. Det kommer mer – både av fiskevård och ren fiskegoja.  


–>

Kom ihåg vårens regler

Allt fler vågar sig ut på kusten, när de ljusa timmarna blir fler och temperaturerna behagligare. Jag inser också att allt fler som inte tidigare hanterat ett spö vill ut och idka umgänge med naturen. Gott så. Men, det är ibland lite si och så med kunskapen om lagar och regler. 

Jag ber alla er därute att läsa på reglerna och gärna sprida ordet till era kompisar, kusiner, fiskande mostrar och lomhörda grannar -kort sagt: alla som tänker fiska runt vår kära ö. 




GÄDDA

Gäddan är fredad från 1 mars till 31 maj. Skulle du råka kroka en ska den direkt släppas åter. Du får inte hålla på och kladda med vägning och trams. I med den bara – och fiska någon annanstans. Vi behöver många, många fler gäddor på kusten, för en bättre ekologisk balans (och gärna för ett framtida roligt fiske också!).
Resten av året gäller att du ALLTID måste släppa tillbaka gäddor över 75 cm och under 40 cm. Släpp helst alla, förresten (även om du enligt lag får behålla tre stycken mellan 40 och 75 cm). 



ABBORRE
Också abborren är fredad från 1 mars till 31 maj. Får du en under dina kustäventyr ska den släppas tillbaka omgående.
Har du funderingar kring fler arter och regler kan du alltid läsa mer på www.lansstyrelsen.se/



FÅGELSKYDDSOMRÅDEN
Många sportfiskare verkar tyvärr vara dåliga på att läsa skyltar och informationsmaterial. Gotlands kust har många fågelskyddsområden. Inom dessa får man inte gå, stå, krypa, fiska eller vistas. Tiden varierar, men väldigt många områden är fredade från 15 mars till någon gång i juli, för att häckande fåglar behöver vara ifred. Kustbevakningen eller polisen kan givetvis rycka ut om du inte sköter dig, men egentligen handlar allt bara om lite god vilja och vaket beteende. Eller hur?


Kusten väntar, med eller utan fiskegrejor. Vi ses och hörs. Må gott där ute. 




Nu är det vår – kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite – därav sparsamt bloggande. Nåja – det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.


Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars – 31 maj. 


Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också. 

En tunn, stark tråd

På en skör tråd hänger 2014 och dallrar. Men det är inte riktigt dags för finalen än. Julbestyren gör att det är svårt att mäkta med både fiske och bloggpyssel. Men nu är också tiden då jag rekapitulerar året. Inte bara fiskemässigt. Jag analyserar och funderar över alla skeenden, hur allt hänger ihop. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag inser det. Fascinationen över den vilda havsöringens livsfaser och anpassning upphör aldrig att göra starkt intryck på mig.


De minimala åarna, ofta förstörda av människans härjningar kan ändå fungera som centrum i våra vackra öringars livscykel. Här föds de, hit återvänder de och börjar om. Om de kan och får. I de delar av vattendragen där utdikningarna hejdats flödar vattnet vackert i slingriga banor. Det här är hem – inte bara åt öringen, utan åt åtskilliga organismer.

Ute i det lättsaltade havet växer den sig stor, stark och silvrig. När gener och livsbetingelser säger att det är dags ändrar den både utseende och beteende för att åter sniffa sig tillbaka till sitt hem. Ett liv i ständig rörelse, i ständig jakt. Äta eller ätas. Föra vidare generna – till varje pris. 

Mycket vet vi om öringens liv, men inte allt. Några små luckor fyller vi tillsammans genom att samarbeta och bygga en levande databas, med allt vi iakttar och lär oss. Fällan i den lilla ån, där hundratals, ja något tusental, havsöringar genom åren stoppats upp i sin vandring för att mätas, vägas och bokföras är en av de små strömmarna av information som tillsammans blir en kunskapsström – stridare och bredare för varje år.

År 2014 blev ett knepigt år för lekmogna, gotländska havsöringar. De vandrar på en tunn, men ändå stark tråd. Uteblivet regn och lågt vatten i havet gjorde att många åar kom igång extremt sent, men i grevens tid. Det hann åtminstone inte börja bildas is i bäckarna. Fast många är de öringar som till slut tvingades släppa sin rom utanför åmynningarna, istället för uppe på de syresatta, skyddade grusbäddarna. Det är ett hårt liv att vara öring. Men oförtrutet och – trots de vedermödor de utsätts för – kämpar de målmedvetet vidare. Upp i ån. Hem igen.

Bara det är värt en extra fundering hos den som ens tänker tanken att ha ihjäl en av våra vilda öringar i lekdräkt. Själv har jag just slängt in ett par rejäla filéer i röken. De kom från en blank, fin fisk som för övrigt härstammade från en utsättning någonstans i Östersjöområdet. Vi hörs nog igen, så jag avvaktar med de där julhälsningarna. 

Viktigt – nya fredningsområden

Hösten är snart här. Ett tydligt och viktigt hösttecken är att vår kära havsöring är fredad i ett antal områden längs kusten. Anledningen är naturligtvis att öringen ska få lekvandra i fred och skapa morgondagens öringar. Två nya fredningsområden har tillkommit och ett annat har utökats. Det innebär att vi nu har 34 vattendrag som skyddas – i 25 olika områden.

De två nya områdena, där alltså allt fiske är förbjudet 1 oktober – 31 december, är vid Västergarnsån (från Kronholmens fyr ner till en udde söder om Västergarns samhälle), samt runt Vitärtsbäcken i Kappelshamnsviken, nära Storugns. Runt Själsöån har fredningsområdet i anslutning till mynningsviken blivit aningen utökat. 


I pressmeddelandet säger vår länsfiskekonsulent Rolf Gydemo följande:
Havsöringen har ett mycket stort värde för alla kategorier fiskare och lockar också varje år många fisketurister till Gotland. Det är därför viktigt att skydda öringen under lektiden för att behålla ett starkt bestånd.

Från HaV, som beslutar om föreslagna regler, säger Martin Rydgren så här:
Vi bedömer att länsstyrelsens förslag är lokalt förankrat och ett väl motiverat led i arbetet med att stärka havsöringsbestånden i Östersjön och har därför beslutat att införa de föreslagna ändringarna och dessa träder i kraft den 1 oktober.  

Mer exakt hur fredningsområdena ser ut kan du se i en PDF-fil här. 

Sprid gärna det här till dina fiskande kamrater. Och kom ihåg en annan viktig sak nu på höstkanten: släpp tillbaka havsöring som har minst lilla färgskiftning. Våra vilda, lekande öringar är så viktiga. Upplys gärna din granne, din nätläggande gammelmorbror och din nyfrälste spöfiskepolare om det här också. 

Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet ”fiskfauna och förstörda vattendrag” är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 



Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade ”gäddfabrikerna” är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx – massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

Ett varmt tack

Direkt från Sportfiskemässan i Kista kommer ett tack från en ödmjuk och hedrad fiskeskribent. Den här introverta bloggen blev just utnämnd till ”Sveriges bästa fiskeblogg 2013”. Jag är naturligtvis mycket glad över den utmärkelsen, även om jag också vet att det givetvis är svårt att säga vilken blogg som skulle vara ”bäst”. Idel fina bloggar, med varierande inriktning och syfte, var nominerade till det slutgiltiga urvalet. 
Allt beror förstås på ur vilken vinkel man betraktar det hela. Vad som är ”bäst” är också en högst personlig sak.


Men, det som gör mig extra glad och stolt är att den här lilla bloggen – i webbuniversums ena hörn – valdes ut på grund av faktorer som jag brinner för och alltid har haft som centrala element i mitt bloggande: foton, språk och innehåll. Jag har alltid strävat efter att hålla en hyfsad kvalitet på fotona och sikta på att texterna ska vara någorlunda genomtänkta och att formuleringarna inte är en slump – utan frukten av något jag vill åstadkomma. Jag vill ha en form av kvalitetshöjd – även om det ”bara” är en blogg.

Därför gör det mig vördnadsfullt nöjd när tre välkända fiskeprofiler, med mångårig och djup kunskap i ämnena sportfiske och fiskemedia, valde min blogg utifrån ett sådant innehållsperspektiv. Juryn bestod nämligen av de tre namnkunniga fiskeprofilerna Pär Lindberg, Johan Broman och Jörgen Larsson. Tack till arrangören FisheEco, till juryn och till alla er som läser, skickar glada kommentarer och peppar mig. Nu måste jag nog ut och fiska. Tjingeling.

Läs mer här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5694

Drivkraft – från ung till äldre

Med en tung förkylning i kroppen sitter jag och funderar. I nostalgiska tillbakablickar möter jag mig själv vid vattnet för decennier sedan. I soffhörnet möter jag äventyrsfiskare från hela världen på tevens hetsigt producerade program. Jag rannsakar mig själv – den jag är i dag – och söker efter nycklarna, trådarna. Kittet som för allt samman. 

Det finns gemensamma nämnare. Många saker har vi gemensamt, de amerikanska fiskeproffsen med bländvita leenden och sponsortröjor, den förväntansfulla killen vid ån för många år sedan – och den fisketok jag är i dag. Vissa saker skiljer oss åt.



Det som alltid varit min drivkraft och det som lockar mig är nog äventyret. Det stora äventyret i det lilla. Som ung (ja, det var långt innan man bara kunde googla upp vad som helst) satt jag och tummade sönder fisketidningar, kataloger och böcker. Jag gjorde karbonkopior på kartans vattendrag och fantiserade, försökte räkna ut och undrade var jag skulle hitta mina drömmars fisk. Jag lade upp planer, utan att faktiskt veta att det var det jag gjorde.

Idag har jag friheten att på ett helt annat sätt företa mig det jag tidigare bara drömde om. Jag har mer kunskap, jag har en annan kontroll över mitt liv och jag vet lite mer vad jag verkligen vill.

– Hur ofta fiskar du? 
Frågan kommer ofta från dem som inte fiskar. Mitt svar är givetvis alltid: ”mycket mindre än jag vill”.

Det stämmer, men samtidigt inte alls. Visst, en del av mig skulle  vilja fiska varje dag. Men det där hetsiga ungdomsperioden då jag kunde leva på mackor och kaffe i veckor, bara jag fick ut och fiska är förbi, tack och lov. Idag är det så mycket annat som är viktigt i mitt liv. Fisket är fortfarande lika viktigt. Men jag vill ha en bättre balans. Jag vill utnyttja tiden när tiden finns till förfogande, inte bara stressa ut för att bevisa något för mig själv eller för andra. Jag fiskar när det funkar och när jag kan. Ibland stämmer det ihop med de goda förutsättningarna. Ibland missar man gyllene tillfällen på grund av att livet har sin gilla gång. So be it. Det går fler tåg. Så tänkte jag inte förr. 



I dag sitter jag gärna ner en stund. Jag tar en kopp kaffe, spanar efter fåglar, lyssnar på vågorna, eller bara försvinner in i stunden. Jag blir lika upprymd och hetsig när det hugger, eller när jag ser en fisk jag letat efter. Men förr kunde jag inte sluta fiska för en sekund när jag var ute. Det har lugnat sig. Lusten är lika stark, lika välgörande, bara mer riktad. Fokuserad. 

Och när jag väl är något på spåren, när jag väl siktat målet … då vill jag nå fram. Där förenas vi – jag, de amerikanska smajlgubbarna på lyxbåtarna och den unge pojken med pappas rulle och sina hemmagjorda beten.
Idag gläds jag åt nästan mest att se fisken simma åter. Jag är vän med det faktum att den som slet sig går att fånga igen. Men den där fokuserade övertygelsen om att jag alltid vill vinna över fisken på något sätt, den har alltid funnits där. Den finns där än i dag. Hos mig, hos tv-stjärnorna, hos den lille pojken som jag känner så väl

Det går inte en dag utan att jag tänker på fiske. Inte en fisketur passerar utan att den brinnande ivern förstärks. Jag vill ut igen. Men, jag är oerhört glad över att jag inte varken kan eller vill fiska varje dag. Uppriktigt. Tillbringar man varje ledig stund med en och samma sak, som i ett desperat beroende, bör man nog tänka till en smula. I alla fall om det pågår år ut och år in. Visst, livet är fiske. Men det är så mycket mer. Mycket, mycket mer. 


Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.


Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny – vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 



Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag – jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej – då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en – släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.


En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

För fyrahundrade gången

Dagarna går och tiden slukas av världsalltet. Gässen sträcker och tofsviporna flockas inför avfärden. Oktobersolen tinar upp den kylslagna morgontimmen, uns för uns. Här ute på kusten stannar tiden ett ögonblick. Den låter omvärlden rusa vidare. Över en fika lägger vi upp en enkel plan. Den handlar om ett stilla och njutbart fiske på folktomma sträckor. När dagen övergår i färgsprakande kvällsljus är vi några erfarenheter rikare, många upplevelser rikare. Så är det alltid efter en dag i verklighetens brackvattensdoftande rum. 


Så olika vi ser på världen, så olika människor värderar och analyserar sin omgivning. Vi traskar runt här för att vi älskar det. För att vi vill ha roligt, men också för att vi verkligen bryr oss om den miljö vi är en del av. Ett havsörnspar i yster dans mnot en klarblå himmel, en jorduggla som förskrämt flyger iväg när vi kommer nära, eller en formation av glittrande strandstenar, uppspolade av en stark, tystlåten kraft. Dessa ting som fascinerar oss. Som ger oss kraft att göra allt det andra i livet. Vi behåller en enstaka matfisk då och så, men vill framför allt låta bli att göra för stora avtryck där vi går. 


En ensam man vandrar ut i havet, för att vittja sitt garn, för att lägga ett annat. Vi delar vattnet, marken och tiden, men kommer från helt olika tidsåldrar. Det är tveksamt om vi ens lever i samma tidsera. 
Ofta talas det om motsättningar, om vem som har rätt, vem som har fel. Ingen är fullkomlig, alla vistas här med den fantastiska rättighet vi har; vår allemansrätt, vårt fria handredskapsfiske, vår mänskliga möjlighet att ta del av det vi lever i och med. Det är också något vackert i den spretiga, skilda synen vi alla har på hur och varför vi ska hantera djuren, växterna och miljön omkring oss. Vi är nog inte ämnade att tycka lika.


Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vi just därför alltid har ett ansvar. Det vi brukar idag påverkas i morgon, det vi missbrukar i dag förstörs för morgondagen. Det är just här som skiljelinjen går mellan dem som ser naturen som bara en rättighet och oss som också ser skyldigheterna. Bevara, värna, vårda, beskydda. Hur mycket jag än unnar den gamle mannen en fisk eller två till middag så värker mitt hjärta när jag ser hur han kastar den oönskade fisken, död till marken. Visst blir en kråka eller en trut glad, men de stora idarna hade varit ännu mer till gagn för den miljö de kom ifrån – vattnet. Där hör de hemma. Vill han inte äta upp fisken, bör den få simma åter. Simple as that!
Men jag vet också att generationsklyftan och vår olika grad av engagemang för omgivningen gör det omöjligt att föra logiska och rationella resonemang. Vi lämnar mannen, näten och de döda fiskarna och tar del av de brandgult lysande träden i en sjunkande sols strålar. 


För fyrahundrade gången försöker jag försöka hoppas på en bättre framtid för oss alla. Alla.
Och detta, mina vänner, detta var mitt blogginlägg nummer 400. Tiden går. Vi får se hur många inlägg till det blir.