Kom ihåg vårens regler

Allt fler vågar sig ut på kusten, när de ljusa timmarna blir fler och temperaturerna behagligare. Jag inser också att allt fler som inte tidigare hanterat ett spö vill ut och idka umgänge med naturen. Gott så. Men, det är ibland lite si och så med kunskapen om lagar och regler. 

Jag ber alla er därute att läsa på reglerna och gärna sprida ordet till era kompisar, kusiner, fiskande mostrar och lomhörda grannar -kort sagt: alla som tänker fiska runt vår kära ö. 




GÄDDA

Gäddan är fredad från 1 mars till 31 maj. Skulle du råka kroka en ska den direkt släppas åter. Du får inte hålla på och kladda med vägning och trams. I med den bara – och fiska någon annanstans. Vi behöver många, många fler gäddor på kusten, för en bättre ekologisk balans (och gärna för ett framtida roligt fiske också!).
Resten av året gäller att du ALLTID måste släppa tillbaka gäddor över 75 cm och under 40 cm. Släpp helst alla, förresten (även om du enligt lag får behålla tre stycken mellan 40 och 75 cm). 



ABBORRE
Också abborren är fredad från 1 mars till 31 maj. Får du en under dina kustäventyr ska den släppas tillbaka omgående.
Har du funderingar kring fler arter och regler kan du alltid läsa mer på www.lansstyrelsen.se/



FÅGELSKYDDSOMRÅDEN
Många sportfiskare verkar tyvärr vara dåliga på att läsa skyltar och informationsmaterial. Gotlands kust har många fågelskyddsområden. Inom dessa får man inte gå, stå, krypa, fiska eller vistas. Tiden varierar, men väldigt många områden är fredade från 15 mars till någon gång i juli, för att häckande fåglar behöver vara ifred. Kustbevakningen eller polisen kan givetvis rycka ut om du inte sköter dig, men egentligen handlar allt bara om lite god vilja och vaket beteende. Eller hur?


Kusten väntar, med eller utan fiskegrejor. Vi ses och hörs. Må gott där ute. 




Dimmiga vyer i Västervik

Vyerna, vidderna och variationen i skärgården gör mig lika uppfylld av lika delar fiskeiver och behagligt lugn. Arenan är Västerviks skärgård och sällskapet består av mina två trevliga vapendragare Stefan och Lasse – fiskefränder sedan länge. 
Det är dags för höstens version av den både trivsamma och prestigefyllda tävlingen Pike Open, sponsrad av ABU Garcia och arrangerad av Jakt- och fiskebutiken i Västervik med de alltid lika trevliga och välorganiserade Jonas och Tom i spetsen. 


Två dagars gäddfiske bland kobbar och skär, i vikar och på flader. Grynnor, vassar, stenskravel och djupkanter … Alla möjliga gäddmiljöer står till buds. Det är ett taktiskt rävspel för de mest hugade. Visst, vi vill prestera, men inser också att det är svårt att konkurrera fullt ut när man är på bortaplan och har på tok för lite tid till förberedelserna. Men envishet, stora mängder mörkrost och avsevärda mängder beten och idéer har vi. Det absolut viktigaste för oss är att ha kul och må gott i båten. 



Som så många gånger förr visar sig tävlingsvattnet sig från en knepig sida. Gäddorna surar. De stor, som vi förstås vill åt, gömmer sig.  Effektivt. 
Våra stugvänner, som också tävlar för ABU har en förstadag som är ännu segare än vår. Vår gameplan omrevideras en smula när vi får rapporter om hur det vekar ha varit i vissa av de andra zonerna än den vi fiskade i. En ny dag randas, då starten sker innan gryningen och nya krokar är vässade.

Det är usla förutsättningar. Stiltje och dimma. När dimman lättar gör den det tack vare en gassande sol. Skarpt solsken, rakt ner i det glasklara vattnet. Gäddorna är truliga och oerhört svårtrugade. De rovfiskar vi får att bita är för små. 70 centimeter är minimimåttet. 68 centimeter tycks vara en vanlig längd. Att det ska vara så svårt. 

Kaffet sinar och när eftermiddagen kommer står vårt hopp till en sista drift längs en intressant sträcka. Vinden har äntligen satt fart, solen gömt sig och det finns aktiva gäddor i havet. Men, vi hinner inte riktigt få igång dem. En fin gädda följer Lasses drag, jag tappar en annan och inte heller Stefan lyckas få en gädda med de där efterlängtade poänggivande centimetrarna på rätt sida strecket.

Några team har förstås lyckats förträffligt. Det är bara att buga och gratulera. Imponerande fångster som uppenbarligen är frukten av fungerande strategi och väl genomförd taktik. Vi kyler ner våra överhettade hjärnor med en sval dryck i stugan innan det är dags att börja ladda för nästa gång. Och för en massa annat trivsamt fiske förstås. Jag har en del saker på gång. Nu är det bara den eviga fienden tiden som måste blidkas. 

P.S.
Så här ska de ju se ut. Var höll de hus? 

Flykten från kusten

Ta det inte så bokstavligt. Jag har återvänt. Men, ska jag vara helt ärlig så blev det lite för mycket här hemma ett tag. Bloggandet fick vila, medan jag i mitt inre utkämpade en svår strid. Så många infekterade debatter och så mycket okunskap florerade och spreds hej vilt i sociala medier. Min hemmakust trampades nästan sönder och samman av hitresta och bofasta. Trängsel är, som du kanske vet, inte min cup of coffee. Så jag beslutade att ligga lågt ett tag. Fiskar gör jag. Men lusten för bloggande och kommunikation försvann en stund.


Mot legendariska vatten. Under en långhelg fick jag istället både möjlighet och anledning att fly fältet, när jag och de andra i Team Abu Garcia blev inbjudna till en årlig och mycket gemytlig sammankomst. ”Gemytlig” är ett ord som yngre läsare kan behöva slå upp. Gör det. För ordet är värt att användas. Oftare.

En halvdag tillbringade jag på egen hand i det kanske mest legendariska av legendariska vatten i södra Sverige – Mörrumsån. I gassande sol och mysväder var det dock dålig fart på fiskarna. Men att få svepa ut ett überklassiskt Toby i den här ån är en lisa för själen. Jag tappade en hyfsad öring, som bet efter att Toby singlat omkring nerströms i pool 5. Därefter låg jag på rygg i gräset och såg både gröngöling och kungsfiskare svischa förbi, medan kaffet gav mig ny styrka. Magiskt.  



Det huvudsakliga målet var dock att få gå en match mot rovfiskarnas rovfisk – min största fiskkärlek i livet (tror jag): gäddan. Fiskar som den här ovanför gör mig alltid lika uppspelt och fylld med vördnad. Vilka jaktmaskiner. Vilka fulländade predatorer. 

Vi fick två heldagar av hårt dängande på omtalade, nästan mytomspunna Eriksberg. Denna Blekingevik, som alltid finns på gäddfiskares näthinnor. 

Fast när det ser ut som på bilden ovanför är det inte lätt. Ja, alltså: Det är väderläget jag talar om. Herrarna återkommer jag till. Stiltje, eller lätta krusningar, lite regn och en tid då leken både pågår och kanske nyss avslutats, kan betyda segt fiske. Vi såg gäddor i alla storlekar. Många. Ofta. Det högg och det petades, men de som kom upp var mestadels små – trots ansträngningar med allehanda metoder och beten av varierande storlek, form och även kulör.

Men, kul var det. Bilden ovan visar dessutom två mycket välkända och meriterade herrar, som jag fiskade ihop med hela, eller delar av dagarna. Tobias Fränstam och Anders Forsberg. Vilka rävar – på varsitt sätt. Många skratt blev det. Ja, en del gädda också. 

Allt mindre handlar mitt fiske om resultat eller särskilda mål, även om jag också sätter upp sådana ibland. Men när det är en helg i njutningens tecken, så är det viktigaste att ta hand om den där njutningen. Gäddorna ska få sig en match igen, det lovar jag.

Tack för en kul helg, alla teamkamrater som kunde delta (ni som tyvärr inte kunde vara med: vi ses nästa gång!) – Tobias Fränstam, Anton Tsvetkov, Anders Forsberg, Bo Hall, Evelina Henriksen, Niklas Lundgren, Adrian & Jonas Lundberg
Sist, men absolut inte minst: Olle Lidesjö och ABU – grymt arrangerat, som vanligt! Stort tack!

Nu är det vår – kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite – därav sparsamt bloggande. Nåja – det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.


Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars – 31 maj. 


Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också. 

Vår tid är nu – också

Så skrider hösten vidare. Mot lite kallare väder, lynnigare växlingar och kortare dagar. En av dessa dagar är vi på tur. Mot vatten där få sätter sin fot, känns det som. I alla fall så här års. Hösten är den tysta, ödsliga tiden. Tiden då kustluffare som jag trivs och frodas. Någon enstaka fågelskådare, kanske en flanör med hund. I övrigt ensligt. 


Kenny kliver ut, medan min kamera söker av området. Det är lågvatten i havet, men annalkande högtryck i luften. En pilgrimsfalk sveper förbi och tar sånär en vadare av något slag. Ja, fågel, inte vadarbyxa alltså. Någon hårdför ornitolog skulle säkert tvivla på riktigheten i den observationen. Men eftersom falken svänger av och passerar 25 meter framför oss är det inga tvivel hos oss åtminstone. Men, det är inte därför vi är här.

Snart hittar vi dem. Aggressivt huggande öringar. Flera stycken på raken, på samma fläck. En fläck till, samma sak. Gott om fisk, gott om glädjetjut. Vi står en bit ifrån varandra och böjer spö. Den största får Kenny hjälpa mig att föreviga, men alla andra krokar vi av lite snabbare. Säga vad man vill – men lekfärgade hanar med krok och otålig uppsyn är magnifika. 

En och annan id hugger, en liten gädda visar sig också och snart lyckas jag felkroka en skrubba. Ja, hur nu den lyckades hamna i vägen och dessutom bli spetsad är knepigt att förstå, eller förklara. 

Plusgraderna är ytterst få, när vi  ger upp för dagen. Fast, ”ger upp” är nog fel ord.
Och ett par dygn senare är jag på helt annat vatten. Helt andra fiskar, helt andra grejor. Fullständigt annorlunda. Jag vet inte riktigt, men är inte hösten alldeles fantastisk? När de flesta kurar i stugorna lurar vi på kusten, någonstans i vårt avlånga land. Det är inte så illa. Å andra sidan är det ingen annan årstid som är så illa heller. 



Det oplanerade gör gott

Vi ger oss ut på fiskestråt. För vi behöver fiska. Innan dagen kommit för långt lockar kusten mig, genom det stilla landskapet. Inte heller Kenny har tänkt att fiska egentligen, men på något sätt övertalar vi varandra att en liten tur nog skulle göra gott. Det gör den.

Först är avsaknaden av vind förödande. Den gör oss till lata, soldyrkande kaffesörplare. Inget ont i det. Men den gör fisken till svåröverlistade, svårlokaliserade motståndare, varvid latheten tilltar. Men vi släpar oss ner och skrämmer några rastande gäss, spanar på havsörn och njuter av vädrets omutliga makter. På lång lina biter först ett par idar, sedan öringar. Och så är vår fighting spirit på topp igen. 


Kennys fisk är värst. Ett silvrigt krutpaket som tydligen slagit följe med sina artfränder som rör sig där ute i väntan på tillräckligt med vatten i åarna. Våra morgonpigga, planerande, vänner är långt före oss. De har också hittat fisk, fast längre bort. Någonstans på fjärran kust. Huggen är stenhårda och hetsiga. Vi krokar ett par, missar de flesta. Det gör givetvis ingenting. 

På nytt ställe kommer överraskande hugg, som får nervbanorna att krulla ihop sig och glädjetjuten att rulla ut över stranden. Ett par bastanta gäddor lurar bland tång, stenar och försiktigt vågskvalp.

Att gäddan uppenbarar sig lite här och var är ingenting annat än extremt goda nyheter. Vi behandlar dem med vördnad, tackar för god fajt och låter dem jaga vidare där i det okända. Själva rullar vi tillbaka till hemmets kända vrå och planerar nya räder. Kanske när vattnet blivit lite mindre badbart och lite mer vadbart.

Foton på undertecknad tagna av Kenny. Kenny avbildad av mig. All bildredigering: yours truly. 


Bara nästan en trippel

Oj så det skaver att sitta och låta de alltmer ålderstigna ögonen stirra in i skärmen. Lite för mycket inomhusmiljö, lite för mycket lockelse att njuta av tidig höst. Jag avviker en stund. I det här ljumma vattnet blir det inte lätt, det inser jag. Dessutom är det skådespel av annat slag som jag vill ta del av. Stora sträck av fåglar. Underbart. Jag blir sittande på stranden. Länge.


De vitkindade gässen drar förbi i hundratal, snart i tusental. Små flockar av prutgäss ansluter och skränet från himlen är som höstens symfoni. Men, här kan jag ju inte bara sitta, inser jag när kaffet är nersvalt och koffeinet skapar iver i min kropp. 



Med både förhoppning och lugn i kroppen vandrar jag ut i vattnet, beväpnad med utrustning som är splitterny och på hårdtestning, som jag blivit utvald att genomföra. Mitt uppdrag är klart: kör hårt med grejorna. Så hårt du kan. Man tackar, det ska jag! Vilka grejor det rör sig om och hur de funkar återkommer jag till längre fram. 🙂

Snart är det massiva öringar som följer efter och cirklar som hungriga gamar kring betet. Men cirklar är just vad de gör. Det där med att hugga i sommarljummet vatten är inte deras melodi. Det gör mig ingenting faktiskt. Jag krokar snart en hoppande raket, som skakar ur betet som om det vore något som bara hamnade i munnen av misstag. Och det är det väl egentligen. 


Istället blir det ett antal feta, fiskjagande och hungriga idar som står för aktiviteten i dag. Till och med en gädda blandar sig i leken lite längre bort. Mobilens usla kamera förevigar lite av plaskandet, innan jag själv plaskar mig tillbaka till skärmens flimmer igen. Frid i sinnet. Nästan en triss i fiskarter på en liten stund. Det får duga.


När variation ger resultat

Nu är det den där känslan i luften. En föraning om höst, eller en förhoppning om fortsatt sensommar. Du väljer själv. I vilket fall som helst leder båda till något gott. Jag väljer olika stigar att gå på, efter humöret för dagen. Stilla mete i skymningen, eller actionfyllt tunggung? Kanske smygfiske i något stilla vatten, eller fötterna dinglande från en pir någonstans, med bottenmetet utlagt? Möjligheterna finns där. 


Jag fick en trevlig Revorulle översänd, för lite hårdtestning. Det blev till att packa väskan och ge sig av på lite äventyr med fiskarnas drottning i sikte. Innan vattnet svalnat kan det vara svårt. Men när man lyckas betyder det stenhårda hugg, så gummibitar och träflisor ryker och spöt böjs så det knakar, medan rullens broms får en omgång. Jag kan säga så mycket som att rullen hittills verkar stå emot testet – mer än väl. 



Vi försöker hitta rätt. Det kan handla om tempo, presentation, små detaljer. Och att nita de små nafsningarna med skoningslösa mothugg. Känslan när man nästan inte vet om man känner något, men ryggmärgen sänder signaler och ser till att man ökar eller sänker tempot, nitar gäddan och jublar inombords. Den känslan. Fantastisk.


Det blir dessutom extra roligt när jag vill köra lite oldstyle och plockar ett skeddrag ur kartongen. Ett splitternytt Singö singlar ut i böljan. Efter ett par vinglande vevtag drar det till. Stenhårt. En bastant gädda, en bit över tvåsiffrigt, blir belöningen. Ett spinnerbait i knyckigt tempo får dala och blir bokstavligen inhalerat av en gigantisk och hungrig käft. Variation. 


Vi jublar när det hugger, myser när vi åker hem och gnider våra såriga händer. Varenda uppriven knoge eller trasigt finger från gällocksgreppen är som lindring för själen. Stridbara gäddor som skjuter ur vattnet är drömska minnesbilder resten av dagen, resten av veckan. Och från annat håll rapporterar vänner att stålblanka öringar hittar fram i skymningsljuset. Världen sprudlar av liv. Och av fiskemöjligheter. 


Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här – en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.



”Vi” är det här året ”Mollbergs blandning”. Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt – även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 


Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.



De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar – minst – kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden – rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 



Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också. 



Tysk novemberdynamit

Vattenvidderna tycks enorma. Inte oändliga, men vidsträckta. Det är nästan kusligt att blicka ut över det upprörda Östersjövatten som omger den tyska ön Rügen. Det är inte vågorna, nordanvinden eller själva området som tär på psyket. Det är snarare möjligheternas omfattning som sprider en smula skräckblandad förtjusning genom kroppen. Här står jag nu i båten, laddad till tänderna, och känner mig både förväntansfull och osäker. Hur ska vi hitta de omtalade supergäddorna i detta veritabla hav av tillfällen? Rügen. Storgäddornas hemvist. 
Som alla fiskare vet är det inte bara att åka till ett omtalat ställe, droppa betet i vattnet och åka hem med triumfen lysande som en gloria runt mössan. Marginalerna är små. Man må alltid vara ett enda hugg från succé. Men det där enda hugget kan ibland vara lika svårt att hitta som en borttappad trekrok i Rügenvikarnas vattenmassor.



Fullmånen lyser klart över Schaprode. Det är vackert så det förslår. I värmen från fiskekompisarnas glada skratt svalkar den tyska ölen det upphettade sinnet. Kanske bidrar den där månskivan också till att gäddorna envisas med att vara infernaliskt svårtrugade och retsamma under fler dagar. Kanske inte. Vi får några fiskar, har många som hugger utan riktig bitvilja och ser ännu fler som följer efter och kikar närmare på betena – vilka vi än presenterar och hur vi presenterar dem. En gigant synar min jigg och provsmakar den, precis vid båtkanten. Jag är darrig i benen långt in på småtimmarna. 



Dagarna förflyter. Timmarna rusar. Gäddorna jäklas. Herrar Robert Bertrandt och Jonas GJ Karlsson, tillika mina goda och skickliga fiskevänner, anordnar, pysslar, håller humöret uppe och ser till att vi inte lider nöd på någonting alls. Förutom riktigt tunga gäddhugg … 


Så anländer ett koppel herrar från ABU Garcia till vårt lilla näste. Lika förväntansfulla och ivriga som alla andra kliver de ombord på båtarna och ger sig ut. Nu visar Robban var skåpet ska stå. Inom kort har han krokat och landat två brackvattensmonster. Gäddor på 12,6 respektive 14,5 kilo. Så oerhört rättvist. En skicklig fiskare med stort hjärta. Helt rätt. 


Foto: Olle Lidesjö

Det är nästan så att jag kan uthärda att min tid rinner iväg lite för fort. Jag krokar några arga Rügengäddor, får en grym abborre som bonus och har det förbaskat bra. Men väl på svensk mark bränner det i mig av längtan åter. Jag ska ha revansch. Inte minst eftersom det kommer upp gäddor på både 13 (Rikard Jonsson) och 15,5 kilo (Lasse Cajander). Grattis igen!
Mina hundratals kast under sex fiskedagar räckte inte den här gången. De stora ytorna vann, måste jag erkänna. Vi vet att det är ett lotteri och att det inte alls bara handlar om nedlagd tid eller strategi. Slumpen är också inblandad och den här gången var vi inte riktigt vänner, medan andra hade bättre hand med omständigheternas lynne. Eller så gjorde jag bara fel. Vem vet? ☺




Mer läsning om Rügen kommer i annat forum längre fram. Till dess: stort tack till Mojoboats, med  Robban och Jonas i spetsen, tack Arne, Tobbe, Rikard, Werner och hela ABU-gänget. Jag är knäckt, men inte förstörd. I’ll be back.