Månsken över polcirkeln

Se nu inte det här som en comeback. Det är bara en fortsättning. Bloggen har fått vila under sommaren, för att ge plats åt alla upplevelser, alla bestyr och en del fiske.

Nu gör jag en liten mjukstart med en utblick. Några smakprov från Kirunafjällens makalösa natur, där rödingar, öringar och harrar lever i kristallklara vatten. oräkneliga vatten. Gömda vatten. Fjälltoppar, tysta hedlandskap och månskensnätter intill brusande forsar. Framöver kommer mer om det här i Fiskejournalen. Tills vidare bjuder jag på några nedslag i ett nordligt paradis.

Vi hörs snart!


En vy att sukta efter. 

Det röda guldet. 

Lämningar. 

Sashimi på purfärsk röding. Det blir inte bättre. 

Under fullmånen.


De må vara mindre än mina havsöringar. Men vackra är de. 

Öde. Dit inte ens vindpustarna hittar fram. 

Blankstilla och dimslöjor. 

Nästan utom kastavstånd

Det kliar lite. Spöarmen rycker okontrollerat och jag finner ingen annan råd än att släppa ut mig själv på en morgontur. Fiskebröderna Kenny och Jocke är på gång, så vi slår följe. Lite senare ska jag tillbringa en ansenlig mängd timmar på resande fot. Fiskereportage på gång. Men det betyder inte alltid ”fiske”, utan mer ”reportage”. 

Sältan och doften från mitt hemmahav. Ejdrar som sträcker. En lätt bris i en kylig morgon. Ångande kaffe på stenen och Kennys svada av både genomtänkta teorier och skrattframkallande trams fyller luften. 

Öringarna är svåra att hitta idag. En samling storspigg trängs utanför en stor sten. Kom och ät, mumlar jag. Och då hugger det. Det är ingen klockren fisk. Spår av lek och lite matt i skinnet, men ändå. Hon hittar rätt just när klockan klämtar för jobb, packning och resa. Jag lämnar de vadande gossarna till sitt och öringarnas öde. 


Tillbaka hemma smiter jag ut igen. Den här gången har vi bytt morgon mot kväll och det är i en svagt rodnande afton Kennys spö böjs. Stadiga vågor gör sitt bästa för att knuffa oss ur balans. Utom kastavstånd – här hjälper inte ens den mest fulladdade tiofotare – verkar det vara kalas. Tärnor och trutar jagar antingen fisk eller varandra. Vi anara att det är där ute de riktiga silverpaketen väntar.




Efter Kennys fisk tappar jag en liten filur och landar en annan. Vinden tilltar. Det är en kylig avslutning då vi släntrar oss hemåt. Det går ju fler tåg. Jag skulle föredra ett expresståg till de feta öringarnas huggsexa. 

Ja … det där reportaget då? Ja, det blev nog lyckat kan jag konstatera. Det kretsar kring en skicklig guide, två profiler som inte alls är kända som storfiskare och den här fisken nedan. Plus en hund, en makalös räddning på mållinjen och lite annat. To be continued. 


En amerikansk dröm blir sann

Lämna kusten mitt i säsongen? Åka utomlands när mina stränder börjar befolkas av både spönötare och silverfiskar? Ja. Miljöombyte, upplevelser, upptäcktsfärder och nya visioner är något jag mår förträffligt av. Visst kan det gnaga lite i fiskenerven när rapporterna hemifrån regnar in. Men, ärligt talat: så många timmar jag lägger i mina hemtrakters vatten kan det vara vettigt att lämna allt ibland. 



First stop: Chicago – and when in Chicago: try some bass fishing. Ja, egentligen var det här allt annat än en fiskeresa. Men, med familjens goda minne kunde jag smita ut en tidig morgon för att testa det nästan mytomspunna fisket efter largemouth bass. Tack vare Chicagobaserade kompisen Jens, som inte alls är fiskare, fick jag chansen att blöta krokarna i ett litet spännande vatten. I ett antal naturskönt ordnade ”ponds” finns även smallmouth bass, men säsongen är inte igång. Egentligen är det för kallt för largemouth också, menar fiske- och viltvårdaren som ger oss nyckel till båten och några råd på köpet. 

Vi glider ljudlöst fram och kastar mot det lilla vattnets djupare delar, men inser snart att det mest spännande området är strandremsorna med trädstammar, rötter och annat skydd som sträcker sig ut från strandbrinken. Ett gammalt dött träd syns i det halvgrumliga vattnet. Jag lägger ett kast längs med stammen och låter jiggen sjunka ner till botten. Hugget är hårt och den bastanta fisken ger mig en rätt rejäl match, innan jag kan greppa den i underläppen och lyfta in den. En ny art, som stått på min önskelista länge är en realitet. Och dessutom är det ett riktigt fint exemplar jag lyckats kroka.




Vi fiskar vidare och har några försiktiga hugg. Så småningom krokar Scribner, vår ledsagare för dagen, en riktigt stadig bass. De är svåra i kylan, men snart hittar jag rätt igen, då en arg fisk hugger ända inne vid land, under ett par rötter. Precisionskast in under överhäng och skydd ger hugg, konstaterar vi. Fast bara ibland.  

Efter ett par veckor på resande fot är det nu åter hemmaäventyr som väntar. Inte det sämsta, men bassfisket lockar och kommer garanterat finnas kvar i mina framtidsplaner. 

Flykten från kusten

Ta det inte så bokstavligt. Jag har återvänt. Men, ska jag vara helt ärlig så blev det lite för mycket här hemma ett tag. Bloggandet fick vila, medan jag i mitt inre utkämpade en svår strid. Så många infekterade debatter och så mycket okunskap florerade och spreds hej vilt i sociala medier. Min hemmakust trampades nästan sönder och samman av hitresta och bofasta. Trängsel är, som du kanske vet, inte min cup of coffee. Så jag beslutade att ligga lågt ett tag. Fiskar gör jag. Men lusten för bloggande och kommunikation försvann en stund.


Mot legendariska vatten. Under en långhelg fick jag istället både möjlighet och anledning att fly fältet, när jag och de andra i Team Abu Garcia blev inbjudna till en årlig och mycket gemytlig sammankomst. ”Gemytlig” är ett ord som yngre läsare kan behöva slå upp. Gör det. För ordet är värt att användas. Oftare.

En halvdag tillbringade jag på egen hand i det kanske mest legendariska av legendariska vatten i södra Sverige – Mörrumsån. I gassande sol och mysväder var det dock dålig fart på fiskarna. Men att få svepa ut ett überklassiskt Toby i den här ån är en lisa för själen. Jag tappade en hyfsad öring, som bet efter att Toby singlat omkring nerströms i pool 5. Därefter låg jag på rygg i gräset och såg både gröngöling och kungsfiskare svischa förbi, medan kaffet gav mig ny styrka. Magiskt.  



Det huvudsakliga målet var dock att få gå en match mot rovfiskarnas rovfisk – min största fiskkärlek i livet (tror jag): gäddan. Fiskar som den här ovanför gör mig alltid lika uppspelt och fylld med vördnad. Vilka jaktmaskiner. Vilka fulländade predatorer. 

Vi fick två heldagar av hårt dängande på omtalade, nästan mytomspunna Eriksberg. Denna Blekingevik, som alltid finns på gäddfiskares näthinnor. 

Fast när det ser ut som på bilden ovanför är det inte lätt. Ja, alltså: Det är väderläget jag talar om. Herrarna återkommer jag till. Stiltje, eller lätta krusningar, lite regn och en tid då leken både pågår och kanske nyss avslutats, kan betyda segt fiske. Vi såg gäddor i alla storlekar. Många. Ofta. Det högg och det petades, men de som kom upp var mestadels små – trots ansträngningar med allehanda metoder och beten av varierande storlek, form och även kulör.

Men, kul var det. Bilden ovan visar dessutom två mycket välkända och meriterade herrar, som jag fiskade ihop med hela, eller delar av dagarna. Tobias Fränstam och Anders Forsberg. Vilka rävar – på varsitt sätt. Många skratt blev det. Ja, en del gädda också. 

Allt mindre handlar mitt fiske om resultat eller särskilda mål, även om jag också sätter upp sådana ibland. Men när det är en helg i njutningens tecken, så är det viktigaste att ta hand om den där njutningen. Gäddorna ska få sig en match igen, det lovar jag.

Tack för en kul helg, alla teamkamrater som kunde delta (ni som tyvärr inte kunde vara med: vi ses nästa gång!) – Tobias Fränstam, Anton Tsvetkov, Anders Forsberg, Bo Hall, Evelina Henriksen, Niklas Lundgren, Adrian & Jonas Lundberg
Sist, men absolut inte minst: Olle Lidesjö och ABU – grymt arrangerat, som vanligt! Stort tack!

Nu är det vår – kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite – därav sparsamt bloggande. Nåja – det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.


Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars – 31 maj. 


Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också. 

Tillfälligt avbrott

Undrar du möjligen varför det är så få fiskliga inlägg härifrån? Ingen fara. Vadarna läcker inte (än). Och rullar, spön och beten är i trim. Även farbrorn bakom grejorna är vid full vigör. Kusten ligger kall och lockande och får kortare besök. Men den mesta tiden går för närvarande åt till att traktera andra favoritinstrument. Vi (Jono  – www.jonotheband.com) spelar in vår nästa skiva. 

Kort sagt: bloggandet får vila, men jag lovar att hålla både händer och fiskar varma. 

Vi hörs inom kort. 



Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet ”fiskfauna och förstörda vattendrag” är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 



Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade ”gäddfabrikerna” är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx – massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

Somrig paus – låt kaffet svalna

Var inte orolig. Jag fiskar en del. Inte hela tiden. Och antagligen inte heller de arter de flesta besöker den här bloggen för att spana på. Men jag fiskar.

Låt oss se det så här: vissa perioder är det bra att låta tystnaden tala, att låta kaffet svalna lite innan man dricker det och låta livet sköta sig självt. 


Mellan molnen skiner solen, mellan de kalla nätterna vankas ljumma dagar. Möjligheterna finns där ute. För många av oss öbor är dessutom sommaren en tid då varenda kotte man känner besöker oss. Trevligt, men hektiskt. Alla vill umgås, många vill ses, några vill fiska. Tiden rinner ut som den gnistrande sanden sköljs ut av havets ständiga rörelse.

Men, som sagt: oroa dig inte. Jag har hälsan, jag fiskar, jag får mitt kaffe lagom varmt. Fast bloggen får vänta ett tag. Som en sommarhyllning följer ett potpurri av hetsigt ytfiske efter den sommarsvenskaste av alla sommarfiskar: abborren. Akta dig för myggbett och njut av sommartiden. 




Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här – en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.



”Vi” är det här året ”Mollbergs blandning”. Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt – även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 


Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.



De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar – minst – kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden – rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 



Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också.