Missar i massor, men …

Som en turbospetsad blixt kommer en öring på tvären genom vågsvallet och slår till mitt bete. Den efterlämnar en stor virvel och ett drag vars trekrok fastnat över linan. Den lämnar också mig förvånad. Här har jag fiskat en timme i bästa tänkbara förutsättningar och haft noll hugg. I samma ögonblick som jag egentligen bestämt mig för att ge upp kommer den från ingenstans. Men, så funkar ofta öringar. 

Jag tar en kaffe i flygande fläng och siktar mot nya mål. Efter en behaglig promenad under grå himmel når jag nästa mål. 

Snart har öringarna nästan drivit mig till vansinne. Jag tappar räkningen på hur många superförsiktiga pet och följande fiskar jag har. De är här ute. I massor. Men de verkar mest vara här för att jäklas. Speciellt hungriga är de uppenbarligen inte. 

Till slut landar jag en liten rackare, som hugger på ett bete som i stort sett står still i vattnet, under spöspetsen. I nästa kast krokar jag en drygt halvmeterlång som istället biter hårt och resolut när betet har high speed. Ja, med hjälp av den sprillans nya rullen jag dagen till ära är ute och motionerar. En Revo MGX high speed. Liten, nätt och alldeles fantastisk. 



Med lite bättre självförtroende tror jag att det börjar ordna upp sig. Jag pausar bland gråkalla strandstenar, lyssnar till korparnas skrän och ser hur en flock med vigg landar. I den behagliga ensamheten vandrar jag ut i vågskummet igen. Tror att jag knäckt någon slags kod. Men, öringarna fortsätter att gäcka mig. Ett helt koppel fina fiskar följer ända in. Jag testar olika tempon, långa vevstopp, hetsiga knyck. Jag byter till och med drag – något jag sällan håller på och ödslar tid med. Men inte det mest välavvägda mothugg eller en nyinköpt, kemvässad krok förmår hjälpa mig.
En sekund – på sin höjd – sitter de kvar. Mest är det puffar och kvick förföljelse av draget. 
Men, jag kan förvåna mig själv med envishet och dedikation mellan varven. Jag ger baske mig inte upp. De är ju här. 



Hugget är relativt mjukt och försiktigt, men i samma lilla stund som jag lyfter mitt spö brinner det till. Öringen, som snart blir landad fisk nummer tre för dagen, hoppar, rusar och bänder ursinnigt. Det finns tydligen kraft, trots den låga vattentemperaturen. Varför de ska vara så förbålt svårtrugade får jag dock inget svar på. Korpen kraxar och vinden viner. Men en 62 centimeter lång öring glider in i strandbrynet, där jag knäpper en bild innan den får simma tillbaka.


En matfisk åker med hem också. För när ännu en fin silversurfare sitter kvar och har en perfekt storlek för morgondagens middag, bestämmer jag mig att skatta havet på en av alla de fina fiskarna. Färsk, egenfångad mat.
Jag tappar fler än jag landar under korparnas överinseende. Men rullen går som smort och jag njuter i de få plusgraderna. 



Smått var ordet

Prylar. Leksaker. Hjälpmedel. utrustning för fiskare och naturtokar finns i alla upptänkliga former och storlekar, med all världens olika funktioner. 
Jag har just börjat bekanta mig med en liten actionfilmkamera vid namn Geco Mark II. Liten är ordet. Den väger bara 20 gram och fästs på glasögonen, eller på något annat om du vill.
På Bilderna ser du det minimala vattentäta huset och kameran fastsatt på glasögonskalmen. 




Den startar och filmar
en vidvinklig vy med bara en liten knapptryckning. Dessutom har den ett litet vattentätt hus som gör att du kan skicka ner den under ytan. Som klippt och skuren för oss kustluffare tänkte jag. Jag var helt enkelt tvungen att kasta mig ner till vattnet och göra ett första test. 


Jag är ju lite av en fotonörd. Men att alltid släpa på dyrbar utrustning, gjord för genomtänkt användning, blir betungande – för både rygg och samvete. Ibland är det skönt om det är opretentiöst, enkelt och lättviktigt. Den här rackaren kan nog bli en god kompis framöver ur den synvinkeln.

Högg det då? Ja, den väldigt oredigerade filmsnutten nedan visar att en miniöring fastnade på minikameran, innan jag rappade på hem till eftermiddagsfikat. Smått var ordet.

OBS! Filmsnutten är komprimerad i både storlek och kvalitet, för att den skulle vara smidig att slänga in här. Kameran klarar mer än det här. 

Är du intresserad av att veta mer om den här lilla kameran, så mejla mig eller skriv en kommentar med din e-post nedanför, så ska jag försöka berätta mer. 


Dimmiga vyer i Västervik

Vyerna, vidderna och variationen i skärgården gör mig lika uppfylld av lika delar fiskeiver och behagligt lugn. Arenan är Västerviks skärgård och sällskapet består av mina två trevliga vapendragare Stefan och Lasse – fiskefränder sedan länge. 
Det är dags för höstens version av den både trivsamma och prestigefyllda tävlingen Pike Open, sponsrad av ABU Garcia och arrangerad av Jakt- och fiskebutiken i Västervik med de alltid lika trevliga och välorganiserade Jonas och Tom i spetsen. 


Två dagars gäddfiske bland kobbar och skär, i vikar och på flader. Grynnor, vassar, stenskravel och djupkanter … Alla möjliga gäddmiljöer står till buds. Det är ett taktiskt rävspel för de mest hugade. Visst, vi vill prestera, men inser också att det är svårt att konkurrera fullt ut när man är på bortaplan och har på tok för lite tid till förberedelserna. Men envishet, stora mängder mörkrost och avsevärda mängder beten och idéer har vi. Det absolut viktigaste för oss är att ha kul och må gott i båten. 



Som så många gånger förr visar sig tävlingsvattnet sig från en knepig sida. Gäddorna surar. De stor, som vi förstås vill åt, gömmer sig.  Effektivt. 
Våra stugvänner, som också tävlar för ABU har en förstadag som är ännu segare än vår. Vår gameplan omrevideras en smula när vi får rapporter om hur det vekar ha varit i vissa av de andra zonerna än den vi fiskade i. En ny dag randas, då starten sker innan gryningen och nya krokar är vässade.

Det är usla förutsättningar. Stiltje och dimma. När dimman lättar gör den det tack vare en gassande sol. Skarpt solsken, rakt ner i det glasklara vattnet. Gäddorna är truliga och oerhört svårtrugade. De rovfiskar vi får att bita är för små. 70 centimeter är minimimåttet. 68 centimeter tycks vara en vanlig längd. Att det ska vara så svårt. 

Kaffet sinar och när eftermiddagen kommer står vårt hopp till en sista drift längs en intressant sträcka. Vinden har äntligen satt fart, solen gömt sig och det finns aktiva gäddor i havet. Men, vi hinner inte riktigt få igång dem. En fin gädda följer Lasses drag, jag tappar en annan och inte heller Stefan lyckas få en gädda med de där efterlängtade poänggivande centimetrarna på rätt sida strecket.

Några team har förstås lyckats förträffligt. Det är bara att buga och gratulera. Imponerande fångster som uppenbarligen är frukten av fungerande strategi och väl genomförd taktik. Vi kyler ner våra överhettade hjärnor med en sval dryck i stugan innan det är dags att börja ladda för nästa gång. Och för en massa annat trivsamt fiske förstås. Jag har en del saker på gång. Nu är det bara den eviga fienden tiden som måste blidkas. 

P.S.
Så här ska de ju se ut. Var höll de hus? 

Tillfälligt avbrott

Undrar du möjligen varför det är så få fiskliga inlägg härifrån? Ingen fara. Vadarna läcker inte (än). Och rullar, spön och beten är i trim. Även farbrorn bakom grejorna är vid full vigör. Kusten ligger kall och lockande och får kortare besök. Men den mesta tiden går för närvarande åt till att traktera andra favoritinstrument. Vi (Jono  – www.jonotheband.com) spelar in vår nästa skiva. 

Kort sagt: bloggandet får vila, men jag lovar att hålla både händer och fiskar varma. 

Vi hörs inom kort. 



Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det – och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut … Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig – just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen. 

Lästips i vintermörkret

Vad sägs om ett litet boktips, innan det blir mer fiskeskrönor och bokslut för året? Den alltid lika noggranne, finurlige och ambitiöse Jens Bursell har- tillsammans med Rasmus Ovesen – skapat en riktig havsöringsbibel. Boken ”Den stora boken om havsöringsfiske” är en 300 sidor tjock skapelse, sprängfylld med fina foton, finurliga teorier, handfasta tips och konkreta åsikter om allt från utrustning till taktik i olika vatten och väder. 



Om du inte känner till Jens Bursell och funderar lite över hans bakgrund, så kan jag snabbt informera om att maken till fisketok är svårt att hitta. Och en mer eftertänksam fiskare är lika svårt att hitta. Han är de små detaljernas mästare, en man som inte lämnar något åt slumpen. Så räkna med att det är väl underbyggda teorier.



Ett antal havsöringsexperter medverkar också i boken. Ja, någon tilltrasslad kustluffare från Sveriges kustlandskap också… Men I stort är det herrar Bursell och Ovesen som tar läsaren genom en vacker, väl genomarbetad och inspirerande bok. Godis för ögat och själen, bränsle för fiskeivern. Och, nej, jag vet fortfarande inte om/när min blygsamma motsvarighet till något liknande kommer. 😉 God fortsättning.   

Med luft under sulorna

Novemberregnet strilar. Det är en välkommen väta. Havsöringarnas lekbestyr är definitivt i gång och skådespelet bländar. Vissa dagar är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Fiska? Spana på öring med kameran i högsta hugg? Eller kanske bara flanera runt och insupa den här exotiska atmosfären.Så många föraktar november månad. Jag högaktar den. Fantastiska tid. Värre är det med vinter, is och umbäranden, men vi låtsas som om det inte existerar nu.




Men luft under sulorna behöver jag. Ofta. Jag måste rasta mig själv. Det är inte bara fiskeivern som driver och drar. Det är en ständigt närvarande känsla av att jag någonstans tillhör den där naturen. Jag måste ut, bort, se, uppleva, känna och andas.
Nu vankas nya äventyr – i fiskets tecken. Det kommer säkert någon rapport. Innan jag ger mig av är jag på besök hos vännerna på ABU Garcia. Plötsligt är jag i en gigantisk godisbutik för ganska vuxna, men leksugna fisketokar. Undrar om den här rullen skulle passa för mina kusträder. Antagligen finns det bättre lämpade storlekar – även för det fisket som vankas å det snaraste. Time to hit the road! Rapporter kommer. 



När dofterna tar över

Till slut står jag inte ut. De bästa kvällarna för flötmete i stillheten passerade. Jag gjorde hundra andra saker, men tänkte tusen tankar på den sköna ensamheten där ute i karpstolen. Så när regnet bokstavligen hänger i luften och åskan ryter på lite distans är jag tillräckligt fiskesugen för att trotsa förnuft och vädermakter. Knappt har jag lodat djupet förrän det brakar lös. Regnet fyller luften och smattrar mot lövverk och vattenyta. Jag tar skydd under ett träd, fäller ihop stolen och täcker över mäskbaljan. Ungefär tre koppar kaffe och fjorton besvärjelser senare klarnar det lite grand. Det mullrar på håll, doften av regnblöt mark och fåglarnas rappa vingslag är tecken på att det är högst temporärt. En kulen himmel är en rejäl föraning. Jag skyndar ner till vattnet och låter fingrarna röra runt och krama mäsket. Det är nostalgiska dofter. Ända sedan jag var liten knodd och läste om metefantasternas framgångar har jag fascinerats av doftexperimenterandet. 




Mixen må vara den rätta, eller så är det bara luckan i molntäcket som gör fisken aktiv. Sarvar och sutare omvartannat. Spöt knyckert, linan sträcks och jag myser i stolen. Jag tackar ABU-gänget för mina smidiga kläder som håller mig torr och varm. Ett litet läckage över nacke och axlar är allt som märks. Men, det tror tusan det efter den störtskuren. 
Sutarna är av ganska modest storlek. Runt två kilo, med någon enstaka större. Men varje gång en rödögd krigare rusar iväg mot växtligheten är jag lycklig som ett barn. Det är sommar för mig. Sommar och drömsk fiskemagi, varje gång lyftnappet får den tunna flötestoppen att resa sig och mina nervbanor att reagera. 



Så småningom är vädret med stort ”V” tillbaka. Vinden tilltar, åskan förmörkar himlen över horisonten och   doften av ozon och mäsk byts mot det annalkande regnet. I samma stund som jag bestämmer mig för att veva upp och lämna in för kvällen drar flötet sidledes iväg. Tungt och segt svarar det i matchspöt, när den största sutaren för dagen visar raseri och envishet. Men håven omsluter snart fisken. Jag får bråttom. För nu börjar det stänka och dundra på samma gång. redan i bilen längtar jag tillbka. Vi ses igen. 


I väntan på en rapport

Goddag i blåsten. Det är fullt upp med mycket annat än fiske. Mycket musik, oavslutade jobbprojekt och diverse uppdrag. Men man smiter ju iväg så fort ett ynka tillfälle ges. Så, för att nu någon inte ska förledas att tro att jag svalt trumstockarna, eller satt Ambassadeuren på tvären, kommer här en liten snabbrapport – bara i väntan på mer matnyttiga inlägg.
Vi vandrar runt i fina vindar, jag och Josef. Efter en hel del huvudbry och letande hittade vi något ställe där inte order av spöfolk härjar runt.  





För att göra en lång historia kort så lyckas jag drälla in i några fina fiskar som biter så där härligt vårystert – hårt och argt. Josef tråcklar fram kameran och knäpper en del. Jag hojtar, vinden viner, öringarna hoppar och livet är underbart. Innan jag fått lägga tassarna på större foton, kommer här bara ett par små smakprov. Mer och fler får bli senare.

Foto: Josef Anderberg


Och så ett litet tips och en fundering. Jag har börjat ogilla att bli blöt om fötterna när jag byter om till vadarbrallor: det sker ofta lite fältmässigt – vilket innebär att man snubblar, balanserar och till slut sätter ner foten där det är som kladdigast och fuktigast. Nu blir det vattentäta strumpor vilket har många fördelar för oss fiskare. På Outnorth, som har allt möjligt skoj för friluftsfolk, finns flera modeller att välja bland. Kolla på www.outnorth.se/produktgrupp/vattentata-strumpor vetja. Har du andra kul tips som inte nödvändigtvis rör själva fisket är det alltid välkommet. 

Vid heliga fiskevatten

Det vill sig inte. Vintern är enveten och hård. Det må vara mitten av mars, men inte ens söderut, i bokskogarnas och skärgårdens landskap Blekinge syns våren till. Tvärtom. Det är ännu kallare, bistrare och snöigare när jag närmar mig den legendariska Mörrumsån – hemvist åt drömmar, minnen och upplevelser för så många. Jag andas långsamt och tassar liksom mot målet. 


Vännerna på ABU Garcia utrustar oss i deras Pro Team med trevlig utrustning och vi har den åtråvärda sträckan för våra fötter. Det är bara det att det varit 15 minusgrader under natten. De laxar och öringar som vi suktar efter är själva mest intresserade av att stå så stilla som möjligt i de djupaste partierna av ån. Vi har trevligt, men lurar knappt någon fisk. Spööglorna fryser på nolltid, så fort solen går i moln. Däremellan är det nästan behagligt i solstrålarnas skarpa sken. Några av oss intar ryggläge i en sluttning och fantiserar om 20 grader varmare väder, vajande lövverk ovanför våra huvuden – och huggvilliga fiskar förstås.


Nu vet alla som fiskar att det aldrig är läge att ge upp. Nä, man nöter på, testar nya platser och är allmänt enveten. Efter några givande möten, rundvandringar, ett alltid lika underhållande besök hos Herr Henning på ABU-museet, middagar, goda skatt och lite sömn, så är det dags igen. Efter en något mildare natt finns hoppet där. Och eftersom jag tappat en fisk dagen innan och sett en rätt rejäl fena på ett av ställena beger jag mig dit. Jag singlar ut ett Toby – lika klassiskt som det vatten det landar i. Ett bestämt hugg, mothugg och härlig tyngd i spöt. En laxhona, rätt lång, men naturligtvis ganska smal efter vintern. Det blir lustigt nog Pro Team-gängets största fisk under helgen. Den lilla havsöring jag lurar lite senare är välkommen, för just då har det börjat nypa av köld i skinnet igen. Jag håller mig varm hela vägen hem. Nästa gång ska jag pricka en premiär med bättre förutsättningar, tänker jag. Men herregud. Det är ju ändå fantastiskt alltihop.