I möjligheternas påfrestande tid

Det finns två perioder på året som gör sportfiskaren rastlös och ambivalent. Möjligheterna står som spön i backen. Färdigriggade spön. Ja, jag vet. Egentligen är man ständigt brydd över de möjligheter som finns där ute, men de är ouppnåeliga av tusen skäl. Fast under två heta perioder av året vandrar jag extra rastlöst fram och tillbaka. Jag vankar och funderar. Så plötsligt blir det en lucka i kalendern. Då är man så rådvill att handlingsförlamningen kramar kropp och spöbag så hårt att det känns som om inget fiske alls blir av.

Våren och hösten. Någon gång i sena april och sena september ungefär. Då fyller valmöjligheterna huvudet till bristningsgränsen. Gränsen mellan kallt och varmt. Årstidernas skiftningar. Fiskar som är i rörelse, eller som vaknar till liv. Jag blir tokig.

Ta hösten som exempel. Det finns ännu spår av sommar. Men morgondimmans tunga lock över nejden och de isande vindarna som sveper längs kortbrallornas slut vittnar om höst. Jag vet att strömmarna från djupet för med sig nya möjligheter. Men det är fortfarande inte dags att vifta avsked till de somriga upplevelserna. I en skymning där andedräkten lämnar en ridå av vit ånga är det fortfarande full fart på majestätiska rudor och flitigt ätande sutare. Vattnet är ljummet, luften sval.

Samtidigt på kusten är tjocka, vindögda (som fotots yrvakna gäddjägare) och lurande plattfiskar på väg in på kastlängds avstånd. De gröna ätmaskinerna glappar med tandraderna och ilskna abborrar jagar småfisk så det sprätter i sötvattnet. Fast kanske är det likadant året om? Äventyren väntar och pockar. Lockar och lurar, medan tiden rusar.
Jag bryter mönstret. Jag kastar av mig kedjorna av tvivel. En vild chansning, eller ett fruktsamt försök. Men ett lätt darr på flötet och ett par djupa bugningar i spöt saluterar åsnan mellan hötapparna. I morgon, eller veckan därpå, kan det vara dags för ett helt annat fiske. Samma förutsättningar, samma tvivelsmål. Med utrustningen laddad och klar. Får se nu … kanske man skulle se om havsöringarna jagar i skymningen. Eller om …

Ett hösttips

När vemodet kryper inpå skinnet och det drar en sval känsla innanför kragen kan det vara höst. Det är till och med ganska sannolikt. Speciellt efter sommaren. Nu är dock räddningen nära för spösvingaren. Semesterfisket är ju begränsat. Och begränsande i vissa avseenden. Kyligare vatten innebär lockande möjligheter på kusten och i sjöarna. Och så förbaskat illa är det ju inte att få klä på sig varma tröjan som legat i malpåse senaste månaderna.

När doften av höst – klar, kall luft och annalkande kulingvindar letar sig in i näsborrarna väcks något till liv i min rastlösa kropp. Jag behöver rensa sinnena. Det görs bäst medelst några duster i tuff kustmiljö.

Hösten på Östersjökusten är också tiden för bottenmete efter skrubbskädda, flundra. Ett enkelt pater noster-tackel, eller gärna ett feedermete med en bit räka, strömmingsbit, eller mussla långsamt hemtagen i doftspåret brukar göra susen. Efter ett par kast på samma plätt har du med stor sannolikhet lockat in några flatbottnade godbitar. För läckert välsmakande är de, flundrorna. Inte bara som nyrökta i sommarens turiststråk, utan även som varsamt stekta och serverade med lime- och dillsås, med ett stänk av chili och några färska örter. Varför inte vända runt några kvistar oregano, timjan och basilika i pannan? Dags att leta fram den där tröjan.
Tack till Henrik Radhe för fotoassistans.

Sommarsilver existerar

[Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i lite vettigare storlek?]
En het dag följdes av en afton, mild som vanilj och len som silke. Det sista fiske man egentligen borde ha tänkt på var väl havsöringsfiske. Men rapporterna hade talat om kontakter med starka fiskar i solnedgången. Micke och jag tvekade. Öring ska man fiska i busväder. Det ska baske mig bralla på vind och bita i kinderna. Händerna ska domna och vadarskosnörena stelna. Tufft och smärtsamt. Annars är det faktiskt inget öringläge. Sådetså.

Men å andra sidan: Lyckosamt fiske bygger ofta på att våga testa nya teorier. Våga göra tvärtemot. Och dessutom är fiske roligt om det är lite överraskande. Vi övervann rädslan. Vi vågade och stod plötsligt under klintkusternas kalkgråa skuggor och svingade mot horisonten, där solen hovrade i molnen. Med t-shirt och alldeles för varma ben i vadarbrallornas tillslutna värld vandrade vi med stora fånleenden mot skymningen. När den avgående Gotlandsfärjans svallvågor spolat bort värmen från min kropp begav jag mig mot land för att låta kameran fånga det mina ögon registrerade. Världen var extra vacker. Det är i denna stund Micke plötsligt ropar till. Ett svagt rop, men ett rejält böjt spö. Minsann!
Visst finns öringen där. I solnedgångens svaga jaktljus söker den sig till grundvattnet för att jaga, äta, växa. Det är förstås helt logiskt. De flesta havsöringar patrullerar säkert en bit ut under stekande badväder. Men de flyr nog sällan längre än maten. I blåstångens skogar är det tjockt av tångräkor och märlor. Dagtid kan man smälta käket och jaga strömming eller tånglake några hundra meter ut. Piece of cake, för en vältrimmad havsöring. Jag är övertygad om att det mesta som gäller somrigt öringsfiske är förbisett. Vi har bara skrapat på ytan. Duktiga danskar var till exempel lyckosamma silverjägare medan vi tröga svenskar fortfarande stod och dängde med alldeles för tunga plåtdrag och drillade sjögräs. Samma danskar var åratal före oss med nattligt sommarfiske efter den här typsika kallvattensarten – havsöringen. Det finns versioner och varianter av allt. Våga testa, våga misslyckas. Vinn allt!

I mörkret, så mörkt det nu blir i sommartid, vandrar vi åter mot bilen. Taktiken, som var en icke-taktik, var helrätt. Dum, men alldeles fantastiskt härlig. T-shirtsöring i badvatten. Fiske är inte klokt. Det är inte klokt så kul det är.