Stormkänslor och strandningar

Lite kuling friskar upp. Och för våra silvriga vänner i havet kan det vara en skjuts i rätt riktning. Ja, de silvriga, som nu är gulbrunrödglänsande och prickiga, med arg uppsyn från käkkrokar och ögon som lyser rött. De arbetar frenetiskt utanför torra åmynningar i väntan på att meandrarna ska fyllas och bli farbara. Visst vore det bättre om det fanns naturliga vattenmagasin som kunde förse åarna med tillräckliga mängder vatten. Havsöringarna skulle inte behöva ta köbricka och simma sig trötta på grundvattnet. De skulle kanske leka tidigare, generera fler avkommor – för att nu nämna några positiva följder. Men nu är verkligheten som den är. Och tills vidare kan man inte göra annat än att titta på och hoppas på några rejäla regnoväder. Helst en dag då man inte cyklar till jobbet, dock.

Vågorna brassade på mot stranden. SMHI hade förutspått värre väder än det som Gudrun kom dragandes med häromåret. Riktigt så illa blev det inte, men det ven ganska duktigt kring öronen och mössan levde farligt på kalotten. Utanför en av de viktiga Gotlandsåarna transporterade vindarna det vita skummet flög ända till skogsbrynet.

Långt in mot land, egentligen själva land, simmade de av och an. Kraftiga, atletiska öringar. Som om de hade blivit ditkommenderade av självaste öringsöversten och nu inte visste till eller från, i väntan på nästa order. Ett tag tror jag att mina tårfyllda ögon (jag vet inte om det berodde på kulingvinden eller naturmuppig känsloamhet) skådade åtminstone 30 öringar på en och samma gång.

Det fräste i vattnet av pilande fiskar. Ryggfenor, stjärtfenor och strömlinjeformade huvuden av bastanta öringar korsade fram i strandbrynet. Jag kände plötsligt att det kalla vattnet minsann nådde mig till vaderna. Svalt och lite irriterande i skosulan. Men jag lät mig själv stå där och dumglo. Djupt betagen av ett mäktigt skådespel. För det är vad det är frågan om. Ett skådespel av naturen själv. Makalöst. Imponerande. Och … alldeles underbart.

En hane, fokuserad på sin livsuppgift att föra generna vidare forcerade fem centimeter vatten på pur vilja. Men det höll på att sluta illa. Förblindad av sitt uppdrag förutsåg han inte hur illa det kan sluta när fenorna bara har sand och sten att tampas med. Inget vatten som bär, inga vågor som knuffar på. Utelämnad till ett slags mini-ebb-och-flod som obarmhärtigt lämnar kämpen i sticket. Men med en stålvilja, sannolikt programmerad av gener som anpassats genom årtusenden, tog han ny sats. Han gjorde ett par krumsprång och lät slutligen en bred stjärtfena vispa den tröttkörda kroppen tillbaka till havet. Nästa stora våg, nästa chans, nytt försök att komma tillbaka till sin födelseplats för att själv sluta cirkeln. Det är stort. Min promenad tillbaka till bilen kändes ynklig, trots att jag lutade mig i motvinden och skyddade pupillerna mot stickande hagelkorn.

Red alert – havsöring på gång

Höstens första stålblanka öring har just klivit av efter ett par rejäla luftsprång. I nuläget är glädjen aningen grumlad av ”tänk om …” men i stort sett är det en skön känsla att åter ha kontakt med de starka öringarna. Vattnet höll en temperatur på hela 13 grader, vilket ju är på tok för högt för sådana här fasoner egentligen. Men Micke och jag övertalade varandra till en tur, med förträffliga argument om hur bra det måste vara för arbetsmoralen att smita ut och ta en nypa frisk luft. Saltsänkt luft. Fiskdoftande luft.

Mickes påslag när jag stod med kameran i handen gav nerv. Några minuter senare smäller en riktig paradfisk på mitt framvinglande bete och visar hela sin breda, vita kropp över vattnet två gånger. Den andra gången visade den dessutom prov på effektiv dragförlust. Skak-skak, bara. Jag skrek, tjöt och garvade. Det gör man alltid när höstens första urstarka öring är på kroken. I en kalkgrumlig ficka av turbulent vatten hittade vi dem idag. Var är de i morgon? Och var är man själv i morgon?

Micke ångar på. Har inte karl’n raketmotor som hjälpmedel där bak? Jag kan inte tolka situationen annorlunda.

Friska färnor, torra myrmarker

Dagens fiske & fundering – två historier i en blogg.

Micke och jag packade bilen full och körde ombord på färjan. Några mil inåt landet, där det uppenbarligen regnar dygnet om, hela året, packade vi ur valda delar av utrustningen. Vandrarhemmet intogs med bravur och planerna smiddes, slipades och befästes med en stilla skål i källarsval pilsner.

Några timmars sömn senare, en nätt promenad genom fukten och via ett antal utkastade brödbitar slurpade det till i ett bakvatten. Truliga munnar gjorde snabba attacker så det bara skvätte.

Färnornas breda munnar och truliga uppsyn pasar väl in i det muskulösa och envisa uttrycket. De är som mörtar på anabola steroider, eller idar med grace och styrka. Härliga. Trots ett rätt så bistert höstväder med regn och kyla fanns det strömmar och fina bakvatten där de gärna steg för att äta från ytan. I andra krökar gömde de sig envist vid botten och lät sig luras av en bottenmetad godbit. Micke knep en fin 2,1-kilosfisk på bröd, presenterat som svävande smask en bit ovan botten.

Tack vare den kunnige och alltid lika trevlige Palle kom vi rätt och lurade några fina firrar i lika fina omgivningar. Den lilla stund han ledsagade oss visade han dessutom snabbt var skåpet skulle stå genom att kroka och landa ett par snygga färnor.

För en gångs skull fick jag faktiskt flest fiskar. Fast givetvis fick jag inte störst. Tvärtom faktiskt. Minsta firrarna till farbror Undertecknad. 🙂 Men när väl solen behagade avtäcka sin vackra uppenbarelse log jag i kapp med gasset.

Att smyga under prasslande ekkronor längs porlande åar och att kryssa genom snår och kohagar med ett spö och en liten ryggsäck med bara det nödvändigaste är riktigt trivsamt. Tillryggalagda meter är viktigare än dyrbar och tyngande arsenal av prylar.

Färnan har aldrig funnit på Gotland såvitt man vet. Och jag tillhör klicken av människor som inte tycker att man ska hålla på och laborera med nya arter och spela hasard med ekosystemet. Så jag planerar inte att plantera in den här. Nej, du behöver inte påminna mig om att hela landets stam av rudor antagligen är invandrade med hjäp av munkar och annat driftigt folk. Och visst kan både karpar och gräskarpar vara ett skojigt tillskott på fiskefronten. I rätt vatten! Regnbågar? Bäckrödingar? Splejk? Kanadaröding? OK, den här diskussionen kan bli lång och trasslig, så låt mig hoppa tillbaka en bit.

Det jag funderar lite på är att färnan är ett exempel på en fisk som kunde ha funnit sig väl tillrätta i de strömmande vattendrag som inte längre finns på Gotland. Även om den inte fanns där. Hängde du med? Vi hoppar igen.

För ett sekel sedan var hela den ljuva ön full av våtmarker, myrar, träsk (sjöar) och friska, snirkliga åar och bäckar som förde sötvattnet över hällmarker, genom skogar och ut i havet. Fåglar, kräldjur, växter, fiskar och allt som frodades levde säkerligen ett rikt och trevligt – om än tufft – liv. Sedan kom utdikningens mörka tidevarv. Här skulle minnsann odlas och torrläggas. Man rätade ut de vackra små bäckfårorna till vinkelräta diken, rensade bort onödigheter som ståndplatser, strömmar och krökar med överhängande buskage. Ön dränerades, torrlades och bokstavligen berövades det liv som präglade ön. För dig som vill läsa mer i ämnet rekommenderas till exempel Arvid Ohlssons eminenta bok ”Lina myr”. Micke och jag diskuterade faktiskt om den inte borde ingå som skolbok för samtliga uppväxande gotlänningar. Men att få igenom en sån sak är väl lika svårt som att lura upp den där förbaskade 8-kilosöringen i silverdräkt som jag vet simmar där ute…

För att göra en lång historia kort så blev de stora utdikningarna ett majestätiskt debakel – med facit i hand. Visserligen skapade man några hektar jordbruksmark, men åtskilliga andra hektar visade sig för evigt vara ganska värdelösa som odlingsmark. Däremot gick gigantiska natur- och kulturhistoriska värden förlorade. De som stred, stred förgäves. I dag diskuterar man möjligheterna till att återskapa åtminstone några av våtmarkerna och de naturliga vattendragen. Det skulle skapa naturliga förutsättningar för en mängd olika arter, flora och fauna inräknat. Många av de makalösa arbeten som görs i Gotlands havsöringsförande åar är ju en form av livsuppehållande åtgärder. Utan dem – betydligt färre havsöringar och andra firrar. Men med mer naturliga förutsättningar kunde en hel del krut läggas på andra saker. Och antagligen kunde stammen av såväl havsöring som gädda och abborre stabiliseras på en mer livskraftig nivå.

Men färnor på Gotland? Nej, det var givetvis bara ett tankeexperiment. Men nog tusan skulle de bredkäftade trivas fint i ett friskt, året-runt-strömmande vattendrag som får vindla sig genom det kalkrika landskapet? Jag tror det. Och sensmoralen i berättelsen är att vi människor borde ge tusan i att skövla och ruinera möjligheterna för ett rikt djur- och naturliv i största möjliga utsträckning. Det är fan så mycket svårare att återställa något när efterklokheten kommer som en influensa i juletider.

Epilog
Och när det gäller färnan så har även den stackaren säkerligen fått styrka på foten när man rätat ut åar, byggt kraftdammar och givit sig i kast med moder natur. Fråga en färna nästa gång du träffar en.

Våra tilltufsade vatten

[Ett litet inlägg i en ständigt pågående debatt om hushållning av resurser och framtidstänkande]

Fiskeriverket skickade just ut en liten rapport om att ”Havsforskare ser positiva tecken för vissa fiskbestånd”. I rapporten berättar man, utifrån ICES:s (internationella havsforskningsrådet) analyser att fler fiskarter har fått en bättre beståndssituation. Därför vågar Fiskeriverket också rekommendera lite hårdare uttag av kolja och sej. Men sen kommer grumset i bägaren. Det där som man inte vill tänka på, eller känna lukten av. Återigen flaggar man för att torskens situationen är ”fortsatt allvarlig”. Torskens bestånd ligger under kritiska nivåer, hävdar man och ger rådet (för sjunde året i rad!) att torsken inte ska fiskas överhuvudtaget.

Vem tror på ett totalt fiskestopp? Hand upp! Jaså, ingen? Nä, man är ju lite luttrad.

Utanför Gotlandskusten simmar givetvis ingen kolja eller sej. Det vore i så fall ett exotiskt inslag. Det vore i och för sig nästan lika exotiskt om torsken åter fanns i samma mängd som under exempelvis det ljuva 80-talet. Här på ön gick man ur huse för att, i små Askeladdenbåtar, kajka ut på böljan och pilka torsk, beväpnade med torskvindor, 0,80-millimeterslina och pirkar på något hekto. De skäggiga var så många att ”båten full” var ett begrepp som hördes lika ofta som Depeche Mode hördes på radion. Det vill säga lite för ofta!

Jag minns hur flytvästen skavde mot armhålorna när det var dags för att hissa upp ännu en fin matfisk ur djupet i sommarkvällen. Den grova nylonlinan skar djupa skåror i ekans relingslist och händerna luktade sälta och fisk. Och matfisk och matfisk, förresten. Det fanns så mycket torsk att den serverades som illa tillagad skolmat och billig föda åt katten. På Fårö tävlades det i Torskfestivalen, dagarna två. Kassvis med fin torsk vräktes upp ur djupet och förpassades till en minkfarm som föda åt de små pälsbärarna.

När en torsk högg under gäddfisket, eller havsöringsfisket, så blev man så mäkta besviken att man i det närmaste skakade det luktande eländet av kroken. I dag tåras ögonen av glädje när en liten gadus morhua uppenbarar sig mellan varven. Det är med viss ångest man betraktar sina gamla värderingar och det beteende som var praxis.

Gäddfisket är en annan tragisk historia som jag skulle kunna tycka och bråka om i timmar. De en gång så gäddrika vikarna och grynnorna runt Gotland har gapat tomma rätt länge nu. Liksom i Kalmarsund verkar ynglens överlevnad hos såväl gädda som abborre vara kraftigt störd. Matbrist, som i sin tur beror på att torsken inte kan knapra i sig tillräckliga mängder djurplanktonknaprare som skarpsill, är antagligen en av de viktigaste orsakerna. Det finns givetvis fler parametrar att räkna in när ett ekologiskt system halkat snett. Att orsakerna till allt är många vet vi i dag.

Jag åt en god lunch på stan häromdagen och råkade höra en berättelse från en bordsgranne. Han berättade stolt om hur några spöfiskare hade fått så mycket gädda att han ”fick en hel plastsäck av dem”. Oavsett var den händelsen utspelade sig någonstans så är det tragiskt. Sådana uttalanden gör mig alltid lika nedstämd. Har folk inget som helst vett? Vad tjänar det till att slå ihjäl så många fiskar? Till vilken nytta? Det är nog snarare okunskap, än hunger i alla fall. Fast jag drar mig inte från att kalla det inskränkt dumhet. Ingen behöver en säck med gädda. Ingen!

Att utöva ett hårt fisketryck på ett rejält ansatt fiskbestånd är hur som helst inget annat än idioti. Sen må det vara synd om enstaka fiskare som plöjt ner miljoner i utrustning som de inte kan använda. Men i ett större perspektiv vore det väl själva fan om den enkla ekvationen inte gick in hos alla och envar; om man fortsätter fiska ner ett bestånd som är nära kollaps, så blir det … Ja, just det. En kollaps! Den uträkningen gäller både gädda och torsk, givetvis.

Samma otäcka insikt får man när skrävlande ”husbehovsfiskare” – vad nu det egentligen är för begrepp i ett modernt samhälle – drar sina historier om ”20-30 laxar [alltså: ”havsöringar”] i nätet, flera nätter i rad”. Oavsett fångstmetod (vissa är starkt selektiva och mindre effektiva än andra …) krävs det ingen matematikexamen för att räkna ut vad en sådan höstfångst i anslutning till en av de små gotländska åarna kan betyda för havsöringbeståndet. Egoism och oförmåga att se ett annat perspektiv än sitt eget må vara mänskligt, men lik förbaskat vansinnigt farligt.

Det vi sportfiskare kan göra är att fortsätta att berätta, prata och upplysa folk om att ett långsiktigt, hållbart fiske är något vi alla måste engagera oss i. Sen spelar det mindre roll om fisken heter gädda, torsk, abborre eller öring.

Fotnot:
Rapporten från Fiskeriverket hittar du här

Prylar, för allt och inget

Prylar. Jag erkänner. Jag älskar dem. Jag är ingen fanatiker (visst, det säger alla), men det är något visst med att packa upp en ny och efterlängtad attiralj ur sin originalförpackning. Att snurra, vrida, vända och betrakta det lilla mästerverket. Eller stora mästerverket, för den delen. Vissa tingestar förblir mest ögonfröjd och ägandefägnad. Andra blir trofasta kompisar i ur och skur. Den lilla barometern/vindmätaren/klockan/termometern är en av de senare. Den ser lite onödig ut. Men den är inte alls pjåkig att ha hängande runt halsen när det vankas fisketur.

Att ha lite koll på baromtertryck och temperatur ger åtminstone näring åt fiskedagboken. Med lite envetenhet och tur ger det också bättre fiske på sikt. Och mer att diskutera och fundera kring. Bara det är väl något?

Och ibland är det ju finesserna som avgör. I alla fall om hjärtat får avgöra. Ett väl balanserat och avvägt tackel. Rätt placering av betet. Djupet minutiöst lodat. Allting genomtänkt. Uträknat och anpassat.

Det är inte ovanligt att jag kommer nerlastad till fiskeplatsen. Som en sherpa lastar jag mig svettig och får ett extra träningspass på väg mot vattnet. Sanningen att säga är det en skön känsla att veta att ett eventuellt misslyckande åtminstone inte beror på att fel – eller för få – grejor var med på turen. Allt är med! Men många gånger vore det smartare att exkludera vissa saker ur totalpackningen. Hälften vore nog. Och en tredjedel skulle närma sig vett och sans.


Men det är sällan det tråkiga förnuftet får råda. Dessutom är jag en usel packare, men skaplig bärare. Istället för att överväga vad som ska med så slänger jag ner det mesta i väskor och fickor. Man vet ju aldrig.

Kanske är det just därför som ett havsöringsfiske på kusten är en sådan skön kontrast till mycket annat. Ett spö, en dragask och ett par vadarbrallor. Plus den obligatoriska kaffetermosen. Sen är man klar. Fast … det är ju lätt hänt att en extra låda med drag, något extraspö, den där nya, sköna, snygga rullen, lilla barometermojen, en håv och lite annat smått och gott åker med i bagaget. Man vet ju aldrig. Och vad ska man ha alla undersköna och fulländade uppfinningar till om man inte verkligen använder dem? Jag bara undrar.