Saker som lyser och ger lyster

Då och då frapperas man över hur viktigt det är med utrustning som motsvarar förväntningarna. Inte helt sällan snubblar man å andra sidan över grejor som inte håller måttet. De håller inte ens ihop. Men då får man vara glad om man bara snubblar över dem. Värre är det om man faktiskt försöker använda dem.

Bra prylar är fungerande prylar. Praktiska prylar, men inte nödvändigtvis de dyraste prylarna som går att uppbringa. Våra behov varierar. De beror på våra egna erfarenheter, önskemål, handhavande och situation. Funktionalitet och prestanda blir relativt. Högsta kvalitet behöver inte per automatik betyda bästa attiralj.

Ibland behöver de högt värderade tingen få stå lite i strålkastarskenet. Jag vill gärna påminna mig själv om goda inköp, eller lyckan över hur väl en viss sak fungerar. Den där lystern kan skrämma bort skuggor och surmulna tankar en gråtrist dag. En bra sak förtjänar en stund på en piedestal.

I dag har turen kommit till två väsensskilda ting: det lilla väloljade mästerverket Ambassadeur Revo STX från ABU Garcia och den vattentäta och robusta ryggsäcken Dry Zone från Lowe Pro.

Rullen är min nya favorit för havsöringsfiske. Lågprofilrullar har länge levt ett tillbakadraget liv på den svenska marknaden, men numer finns det några vettiga alternativ. ABUs nya telning är en aluminiumskapelse med magnetbroms, lättsnurrande spole och en mängd tekniska företräden som jag inte går in på här. Den lilla nätta storleken (rullen är nog egentligen främst framtagen för amerikanskt bassfiske) innebär inte alls att den skulle sakna tuffhet och styrka. Tvärtom. Och lågprofilutformningen i kombination med storleken gör den till en oerhört greppvänlig rulle. Det stora drevet är placerat en bit nedanför centrum på rullen. Det gör att det finns kraft, utan att rullen bygger på höjden. Bromsen arbetar smidigt och jämnt. Jag myser. Och kastar hyfsat lätta beten utan större problem.

Vädrets makter går inte att rå på. Jag tycker dessutom om att fajtas lite mot vindar, regn och busväder – mot alla vettiga odds och sunt förnuft antagligen. Men för att kunna uthärda och klara en dag i hällande regn och snålblåst är det inte bara du själv som behöver vara klädd och anpassad. Känslig utrustning behöver skydd. Min kamera är min trogne följeslagare – både i arbete och i nöje. Det vore taskigt och dumdristigt att utsätta känslig elektronik för väta och fukt. Som tur är finns det väskor som Dry Zone från Lowe Pro. Den är hyfsat stöttålig och innehåller fack och utrymmen som räcker och blir över. Men framför allt är den vattentät. Via en fuktstoppande dragkedja kan man försegla hela innerväskan och låta kameran ligga och gosa i väntan på lite uppehåll. Väskan är relativt dyr, men en värdefull försäkring. Den är förstås betydligt billigare än en ny kamerautrustning.

Undrar förresten om det inte är dags att ge sig ut och använda de båda godsakerna.

= = = = = = = = = =

Fotnot: Mer läsning? Rullen finns på www.abu-garcia.se och väskan hos www.lowepro.se

Delad glädje ger ny energi

Ibland kommer det glada rapporter som förtjänar uppmärksamhet. Som den strålande nöjde Niklas som mejlar mig en glädjande berättelse. Hans första blanking från Gotlandskusten är ett faktum. Några enträgna försök, några frågor om hur och varför. Så plötsligt sitter den där. Den känslan går inte att återberätta – det vet jag så väl.


Eller när Patrik, som varit från fisket ett tag, plötsligt påminner om sin existens medelst en reseberättelse från Vätterns såphala klippstränder. Tillsammans med sin far brukar han göra en resa dit i novemberkylan. I år verkar insjölaxarna vara på gång. De tappade visserligen den största, men det hänger man väl inte läpp för när bland annat den här 4,8-kilosfisken glänser i höstljuset.

Så när ett par dagars hektiska tidsschema bara räcker till fiskekonversation i digitalrymden och några planeringar i huvudet får man skina upp av delad glädje. Det finns alltid en lycklig fiskesjäl där ute. Och dessutom höjer det pulsen och man blir mer taggad. Här ska fiskas!

Falnande prakt

Lekande havsöringar är mäktiga att iaktta. Styrka, fokus och en rå hänsynslöshet i all grace. Granskar man en stolt lekvandrare i närbild är det både en vacker och elak syn. Den bärnstensfärgade kroppen som glittrar i ljuset. Sidorna beströdda med röda, svarta och vita prickar. Hanarnas rejäla krok. Havsöringens bästa partykostym för tuffa duster i forsen skrämmer och imponerar på samma gång.

Novembermorgonen är grå
och fuktmättad när jag möter upp kamraten Krille på klintkusten. Det börjar dra lite från söder och vattnet sätter fart in över stenarna. Vi har ganska omedelbums ett par små miniöringar både på och efter dragen. Vi kastar vidare med kustpluggar i dova färger. Ut mot hårda vågbrott. Vattnet slår tungt mot bröstet och sätter balansen på prov. Vid en förflyttning får jag använda armen som stöd mot storstenarna för att inte ta ett inte så frivilligt dopp. En lätt känning, vevstopp och hårt mothugg. Och så sitter plötsligt något tyngre på kroken. De första snabba rusningarna höjer förhoppningen om glittrande vitsilvrigt. Men när de sega skakningarna från sida till sida avslöjar en gråaktig fisk sjunker axlarna en aning. Fast en sådan här fisk var nyligen finklädd i parningsskrud, full av mjölksyra från hårt lekarbete i strömmande sötvatten. Nu är den åter på jakt i bräckvattenshavet för att växa och få tillbaka toppformen. Den lever ett utsatt liv. Vi försöker behandla den så vänligt och snabbt som möjligt.


Tillbaka. Väx till dig. Bli blank och fet. Undvik krokar och nät så är du strax åter i ån i gåbortstassen. Havsöringens livsfaser och anpassning till sin miljö är en av de saker som gör den imponerande.

Det blir inga fler fiskar bland vågorna. Nästa ställe. Nästa hundra kast och nästa förhoppning om att den där gigantiska superblänkaren ska kasta sig över betet och begrava trekrokarna i mungipan, omöjliga att skaka loss i vildsinta hopp och rusningar. Snart kommer den. Snart.

Skriet från vikarna

Det fanns en tid då gäddorna var stora, huggvilliga och – till synes – hur många som helst i vikarna och runt grynnorna vid Gotlandskusten. Det gotländska gäddfisket var omtalat och fick åtskilliga gäddfiskare från alla håll och kanter att packa ner sina Hi-Lo, Atom och Killer och bege sig över Östersjön. Några gotländska gäddspecialister fångade horder med storgäddor. Andra inte-särskilt-mycket-till-specialister-alls lyckades också med konststycket att hala upp en och annan 12-kiloskrokodil, eller till och med större. De flesta fångade storgäddorna förevisades i lokaltidningarna, på dåtida klassiskt manér: som grusinbakade döingar, hängande i ett ögongrepp med blodet drypande längs sidorna. Någon särskilt märkbar catch-and-relase-diskussion förekom inte på den tiden. Tyvärr.

För även om inte återutsatta gäddor kan rädda ett helt sviktande bestånd så kan det säkert göra skillnad. Det är jag övertygad om. Bonkar man ihjäl några hundra (eller kanske tusentals?) gäddor i några få vikar under ett antal år så är det väl inte konstigt om antalet minskar. Och adderar man sedan störd nyrekrytering (på grund av ett otal skäl), en dos yrkesfiske och en mängd andra faktorer som alla bidrar till att decimera eller hålla tillbaka ett fiskbestånd så kan man snabbt summera ”färre gäddor”.
I en känsligare och mer människopåverkad omgivning är det ännu viktigare att vara rädd om den ekologiska (o)balansen. Så när systemet började kollapsa och samvetslösa spöfiskare och andra fortsatta att tömma vikarna och leva efter devisen ”en bra gädda är en död gädda” så blev det som det blev. Ironiskt nog har kanske också vissa av åtgärderna i åarna som gynnat havsöringen faktiskt missgynnat gäddan.
Men hoppet är inte ute. Det är till och med så att den gotländska gäddan återhämtat sig en liten smula på vissa, begränsade områden. Allt fler havsöringfiskare rapporterar om bonusfångster av gädda när de svingar sina kustpluggar. Men det är oerhört långt från det forna superfiske efter gädda som satte Gotland på esoxkartan. Jag drömmer om den dagen då gäddan åter härskar i vikarna och det går att ha ett givande och ekologiskt eftertänksamt fiske efter rovfiskarnas fisk. Men då krävs det att rekryteringen fungerar och att fiskeförbudet respekteras (ingen gädda eller abborre får fångas 1 mars-31 maj runt Gotland) och att vi ger den fantastiska fisken det livsutrymme den behöver. Leve gäddan!

Fotnot: Om du får någon gädda på Gotland eller hör rykten om att den visar sig är jag oändligt tacksam om du vill rapportera fångsten. Exakt plats kan givetvis förbli hemlig om du vill. Adressen är nicka@hellenberg.se.

En paus som smärtar en aning

Visst försökte vi. Vi tappra. De tillresta vännerna fick en hård dag med isande nordanvind som kylde ner förväntningarna till samma temperatur som kinderna. En tappad firre var det enda som höjde gradantalet ett litet, ynka ögonblick. Vi avslutade dagen i lä på motsatta kusten. Mest för att få lite andhämtning. Men ett par glas av ett utsökt franskt Syrah-vin i stugvärmen gjorde ändå kvällsavslutningen till en särdeles skön historia.


Jag tog en paus från fisket ett par dagar. Jobb, några trevliga fester och en hel del annat tog musten ur kalendern. Timmarna tog slut, helt enkelt. Då passade trevlige tandläkaren Micke på att slå till med årets havsöring. Kanske hans livs öring, för den delen. Nästan åtta modiga kilon. Se själv här. Vilken drömfirre. Man bugar, bockar och grattar. Fast givetvis kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag placerade den där pausen på helt fel dag. Jakten på den stora går vidare. Och den får man inte i horisontalläge i soffhörnet.

Kulingsilver

Det blåser friskt. Men inte så hårt att man bör stanna inomhus. Och när jag ändå har vägarna förbi några heta ställen går det inte att motstå en rapp vadning ut i vågorna. Skummet blåser av vågtopparna i en riktning och de tunga vattenmassorna träffar benen och magen i en annan. Dagar som den här bekräftar definitivt alla tecken på att man verkligen lever. verkligheten förstärks en smula.

Det smakar salt i munnen efter tio kast och jag börjar tro på möjligheten. Några stenar en bit ut på den grunda sträckan ser lockande ut. De täcks nätt och jämt av vattnet när det drar sig undan mellan vågorna. Turbulensen syns tydligt på kastavstånd.

Fyra-fem kast mot stenarna och så suger det tag i betet. Den lilla blanka raketen går till väders, men kroken sitter. Jag kanar upp öringen på, land, konstaterar att den är blank och fin och har sin fettfena i behåll. Ingen knäckt ryggfena, ljusa bukfenor som avtecknas vagt mot en kritvit undersida. Vacker och stark för sin storlek. Hon är inte riktigt 60 centimeter lång, men helt klart lovlig att dinera på.

I skrivande stund ligger några färska öringskotletter i ugnen, omgivna av hackade oliver, paprika, schalottenlök och olivolja, plus ett par stänk citron, salt, peppar och några örter. Havets skörd värmer fint i höstkvällen.

Stockholmare invaderar

Gråvädret ligger som en tung hinna över nejden. Ett lätt regn driver fram längs kusten. På håll ser det ut som snöflingor, men det verkar mest vara en illusion för att hålla vettigt folk inomhus. En vind som vridit över till sydlig har lugnat ner vattnet. På en del platser är det fullt av skräp i vattnet, på andra ett perfekt smygljus för luriga öringar.

Jag vadar ut och känner tillförsikt. På med något mörkt. Rödsvart, till exempel. Efter knappt fem kast drar det till med härlig kraft. Den nyper på riktigt långt in bland strandstenarna. En, två och tre gånger på raken går den till väders. Sen några karakteristiska skakningar, en kort rusning och ännu ett hopp. Snart ligger den på landbacken och får en skoningslös bonk över huvudet. Kanske inte den absolut silvrigaste fisken jag skådat, fenorna är inte kritvita, men ljusa, och handen blir full av fjäll. Fast när det uppenbarar sig att den saknar fettfena är det ingen pardon. Den blir mat.

Ingen fettfena betyder utsatt, odlad Stockholmsöring. En rymmare, eller en flyttare. Eller kanske bara en långväga gäst. Ska man verkligen behandla gäster på det här viset? Ja, det har inte att att göra med någon missunnsamhet. Det är inte svar på tal till alla de bättre bemedlade storstadsfräsare som gärna skaffar ett pittoreskt litet vitkalkat hus att tillbringa sommaren i och parkera åtminstone sportbilen och SUVen intill. Du vet, de där som köper det där stället du gärna själv skulle lägga tassarna på … 😉 Nej, det är en annan femma, det här med öringarna.

För nu kanske öringarna känner för att ta en liten pittoresk å i besittning. Eller: ”tänk att få knapra lite gotländsk tånglake under några veckor per år. Det vore väl riktigt nice. De har så’n gullig, salt smak.”

Nä, det är fortfarande inte missunnsamhet som gör att jag gärna klubbar och med berått mod äter upp Stockholm stads utsatta öringar. När de börjar visa lektendenser och simmar upp i våra små åar för att blanda sina odlade anlag med våra gotländska öringars hyfsat genuina och vilda dna-strängar blir det lite problem. Och det säger sig självt att jag är mer rädd om de förmodat vilda och Gotlandsuppfödda prickfirrarna som strax ska tillbaka för att utöka beståndet.

Men å andra sidan skulle en fisk i den här kulören antagligen hamna i pannan – oavsett släktträd. Den skulle nog ha växlat till lekkostym vid det här laget om den hade planer på att bättra på beståndet i höst. Så, bonkbonk. Mat på bordet. Färsk och god fisk.

Den här cityrymmaren visade sig vara en fisk utan lekplaner. Inte tillstymmelse till rom i magen. Men i några andra magar kommer den att göra sig gott.

Leta luckor

När morgonen gryr ruskar vinden i husgaveln så det knakar. Snöblasket far fram i parallella stråk längs marken – och än mer längs trädtopparna. Morgonkaffet låter sig sköljas ned i sakta mak. Tankarna snurrar runt som virvlande lönnlöv. Det var ju just den här dagen då öringarna skulle betvingas ute på kusten. Nu är det ett grått och skummande inferno som effektivt håller mig och alla andra på behörigt avstånd från själva strandlinjen. Kasten kommer på sin höjd att nå dit man i vanliga fall klafsar runt med filtklädda vadarskor.

När vinden dessutom är nordlig, eller nordostlig, förvandlar den ofta havet till en grumlig och svårfiskad soppa. Men i dagsläghet för den kyliga vinden också med sig lite kallare och havsöringsvänligare temperatur. Alltid något gott i det onda.

Nä, fiskedagen blev ingen fiskedag. Men när även dagen efter är blåsig och isande kall finns ingen återvändo. En lucka uppenbarar sig i arbetsschemat. Skrivbordets högar makas försiktigt undan och jag ger mig ut på jakt efter helt andra luckor. Små gluggar i vattenvolymen där det inte bara virvlar döda växter i ett kaffe latte-kolorerat brus. Återkommande Gotlandsbesökaren Niclas är inte sen att haka på. Havsöring är hans gebit, men vanligtvis utspelar sig hans räder i storstadsarkipelagen. Men tro inte att han är bortkollrad på kalkstensstränderna. Han skuttar med ackuratess fram bland raukar och grus.

Vi hittar en udde, en vik och några skumöversköljda stenar som glänser i solglimtarna. Lite vitt på marken får det nästan att kännas som vår. Efter bara några kast landar jag en liten vacker öring. Den räddas till ett fortsatt jägarliv tack vare sin längd. Eller avsaknad av densamma. Silverblank, men bara knappa 40 centimeter. Typiskt. Kanske ännu mer typiskt är det att vi fiskar av samma plats en halvtimme senare och att Niclas snart visslar genom kulingbyarna. Hans spö kutar rygg och snart hojtar han efter håven. Min håv. Foto först – sedan håv, lyder den tuffa regeln för dagen. Men allt går vägen. Den olivgröna gladsaxen sitter idiotsäkert i havsöringens mungipa. Vi garvar i kapp. Ungefär 2,5 kilo silver bländar i en annan lucka. Molntäckets tillfälliga glipa. Dagens sensmoral får bli att det kan löna sig att leta efter luckorna. De finns i ditt schema, i det grumliga vattnet, i molntäcket och i tillvaron. Små andningshål med ny energi.