God vindkantring

”Nej, det här duger inte”, mumlar jag för mig själv när jag vuxit fast i jobbhögen. Vårvädret letar sig in i det mörkaste skrymsle av måsten. Jag packar och sticker.

Ute på udden är vinden inte riktigt så kaxig som jag hade hoppats. Några krusningar, men glasklart vatten och solsken. Inget vidare. Jag är på havsöringsjakt. Skygga fiskar med överrumplingen och snabb jakt som specialitet vill gärna dra fördel av förhållanden i sitt element. Jag lägger upp en snabb taktik. Djupt och långt ut. Men det pågår ingen jakt där jag startar mina försök. Runt udden finns en djuphåla. Där följer en skugga mitt bete.

Men jag blir snabbt misstänksam. Och visst: det är en gädda som lurar i fel sektor. Den hugger i kastet efter och tvingar mig i land för att tråckla loss kroken ur garnityret. Men som tur är, ingen lina i kläm.
Jag påminner gärna om att alla gäddor och abborrar som råkar hugga och fångas runt Gotland ovillkorligen måste sättas tillbaka under månaderna mars, april och maj. Frågar du mig kan du släppa tillbaka dem resten av året också. De forna kustfogdarna är illa nog sällsynta numer.

Jag betar av en rejäl sträcka och tar halvtid. Dags för fika när en bil anländer. Gissa om de svär högt när de ser min bil stå där i solskenet. Men när det visar sig att vi känner varandra väl så övergår svordomarna till stora garv. Under en snabbkaffe kantrar vinden och friskar i lite. Nu är vi tre glada själar som tror hårt på området. Ut igen. Jag till höger, de andra till vänster. Det tar nog bara fem-sex kast innan Lasse landar en fin havsöring. Just där jag nyss kastade fruktlöst. Så är havsöringsfisket. Jag fiskar mig bortåt en vik och känner en stöt mot draget. Strax därpå hugger det – i stort sett under spöspetsen. Det är en besa. Visserligen har den säkerligen varit i havet sedan tidiga vintern, men den bär tydliga spår från lekens bestyr. Den åker i lika kvickt som mitt drag åker ut igen. Men inget mer händer. Tiden är knapp.

Jobbhögen är oförändrat stor, men leendet större. Kroppen lugnare och koncentrationen känns bättre. Tänk vad lite sprattel i linan kan åstadkomma. Kusten. Jag kan inte leva utan den.

Storm, regn och solsken

Efter gårdagens tumdebakel fick förväntningarna läggas på is. Speciellt eftersom det blåste kuling från sydost och regnet dundrade fram på tvären. Men det nyanlända finska gänget med Petteri i spetsen var taggade. Vi betar av en fin sträcka i hällregnet och har snart den första fisken på Land. Petteri poserar ett ögonblick med en fisk som haft det tufft. Först lek, sedan nätskadad, därefter fast på kroken. Det känns skönt att ge den stolta krigaren en ny chans till ett fritt liv där ute.

Vinden är så tuff på sina håll att redskapen inte håller ihop. Eller så är det något annat som tar knäcken på prylarna. Men Finlandsgängets kampvilja var det inget fel på.

Vi nöter på och har ytterligare efterföljande fiskar som narras och retas. En snabbfika för undertecknad och vidare till en något mindre vindpinad kustremsa. Nu ser det riktigt bra ut. Och när solens skira strålar skingrar regnet och bryter genom ett antracitgrått molntäcke verkar det som om även fiskarna vaknar till liv. Sportfiskare såväl som havsöringar.

Snart kan vi räkna in ytterligare tre fiskar. Två är visserligen under måttet och simmar snart åter. Till och med en fiskesugen guide kastar sig in i leken och landar en liten fet fisk som visar sig vara av det glupska slaget. Minst tio mer eller mindre smälta tobisar har den knaprat i sig innan den gör det fatala misstaget och tar en vinglande Vicke för mat.

Ännu mer lön för mödan får den glada kvartetten från Suomi när de smackar upp en 63-centimeters rackare. Lite blankare och lite fler tobisar i magen så hade den varit en trekilosfisk. Huggperioden är över. Vinden friskar faktiskt i ytterligare och pumpar ut det sista ur våra tröttkörda kroppar. Det är hårt slit att fajtas mot vinden en hel dag. Och för de fyra tuffa finländarna återstår ytterligare ett par dagars svingande. De beger sig hem till stugvärmen – och måhända någon väl vald dryck som stärker moral och självförtroende?

The Petteri Gang:
Thank You for a nice day at the coast. You all did great, guys. Bad luck with the weather, but a hell of a good sprit. Rough winds, hard rain and tough fishermen. That’s not a bad combination after all … 🙂

Vassa krokar i tuffa tider

När inte ens den mest kemvässade Gamakatsu lyckas kroka annat än rejält storgapiga skribenter och sportfiskare – ja då är det tuffa tider.

Ett par dagars försökt har mestadels betytt följande öringar, varav en i riktigt mastodontformat. En liten landad och fler följare.

Flertalet härdade havsöringsjägare skakar huvud och spö i takt och undrar vad det är frågan om. Den västliga vinden har inte förmått att föra med sig huggvillig fisk. Temperaturen är låg, men – so what? De brukar ju hugga till slut. Så det gör de väl nu också. Vi får se. I morgon, eller nästa dag.

För dagens vedermördor i vågorna avslutades med värre vedermödor på akuten.Vilket hugg. Vilken skärpa. Dock inte hos undertecknad. Skärpan, alltså. Hullingen satt djupt och bestämt. Det var bara att stampa in i lasarettsmiljön med drypande vadare och kroken dinglande. Tack till läkaren Per Lindström för både knipsning, bedövning och fotoassistans. Men vad hade vi gjort utan min Knipex som syster fick hämta i bilen? 🙂

Metet startar med gott och ont

Tidigt på året, när två av årstiderna fortfarande är inbegripna i en batalj om herraväldet, beger jag mig allt oftare in i fiskeförrådet för att syna och fingra lite på alla metegrejorna. Så, en tidig morgon, när tranan tutar i fjärran och grågässen flyger av och an över trädkronorna, är det äntligen dags att låta flötet driva i strömmen.

Iden är vårmetets startfisk. På Gotland har idmetet uråldriga traditioner. Förr i tiden var iden ett nödvändigt kosttillskott och för de mest enträgna metarna också ett ekonomisk bidrag i svåra tider. Många berättelser vittnar om massiva idstim, där fiskryggarna nästan kunde bära vuxna män över de strida vårströmmarna. Men det var förstås före de idiotiska utdikningarnas tid.

Än i dag är ”idmönstringen” en liten folkrörelse på ön, även om de idförande åarna tycks ha blivit både färre och smalare. Det är ibland ett spektakel att se hur herrar (för det är mestadels manliga exemplar) har grävt fram de mest blandade redskap ur källargömmorna och en icke oansenlig mängd slingrande maskar ur jorden. De stövlar ner till åbrinken och blir stående där med svajiga långspön och gigantiska bullflöten. Det blir snabbt fullt på de åtråvärda platserna. Flötena plaskar och det tjoas och tjimmas.

Tyvärr är det också mer eller mindre sed att slå ihjäl varenda fisk som lyckas gapa över den stora kroken. Några har vett att avliva fisken, andra låter den sprattla sig till döds i skogen. Utlekt fisk ratas, vilket ju förstås är en helt vansinnig strategi. Min rekommendation är att man låter iden göra idbebisar och sedan tar en matfisk eller två. Kanske till och tre ellerfyra. Några idar till de omtalade idbullarna är självklart en rättighet.

Men en hel säck med id behöver ingen människa.
Ingen katt behöver ett dussin ståtliga strömkämpar.
Inga åkrar behöver gödsel i form av färsk fisk.

Det är inte alldeles lätt att påpeka sådna här saker – där man beväpnad med kamera, vågnät, måttband, digitalvåg, banksticks, Avon-flöten och kemvässade krokar – finlirar i periferin.

Man ska givetvis inte dra alla över en kam. Många trevliga herrar fascineras över våra saker och vår inställning – att en fisk är värd mer än att slås ihjäl. Att den kan fiskas fler gånger, om man inte tänker äta upp den. Men många skakar bara uppgivet på huvudet åt det märkliga i att jubla som mest när den bredryggade och storfjällade fisken simmar ut i strömfåran igen, utan någon synbar skråma. Två världar möts. Ibland förenas vi genom fisket, men ibland är vi miltals från varandra.

För egen del tycker jag att det är ganska uppenbart att vi ska värna om alla fiskbestånd. Vi kan inte stå och gnälla över att det fanns mer fisk förr och att havet dör, för att i nästa andetag slå ihjäl allt vi ser, skylla på miljön och säga att det trots allt finns fisk så det räcker, än så länge. Frågan är: ”hur länge då?”.

Men egentligen var det ju metet det skulle handla om. I morgonens ljumma ljus dyker avonflötet just innanför den starkast strömfåran. Jag lyfter till svar och får omedelbar respons i form av sega knyckar. En lätt guldfärgad bredsida tvärsar i strömmen och ger mig en adrenalinrusch. Snart glider iden in i nätmaskorna. De stora idarna är biffiga och häftiga. Det utstrålar en form av orubblighet och kaxighet om dem.

Årets milda vinter och temperaturväxlingar har antagligen gjort idens uppgång till en splittrad historia. Många utlekta fiskar fick syna håvmaskorna under de morgnar jag lät blicken följa flötet. Men även några riktiga tjockisar gjorde anspråk på agnet. Micke lyckades äntligen ta sin drömid. Jag vill uppriktigt säga att det var rättvist och – på ren svenska – förbannat kul. Jag själv lyckades också knipa ett par fina firrar.

Låt oss hoppas att idarna får leva tillräckligt länge för att lyckas med leken och att deras yngel kan vandra ut och återvända som lika stolta fiskar. Iden är på många sätt årets första metefisk. Den är en försmak av en lång, härlig säsong. Den säsongen har börjat nu.

Some extras from the coast

Since there’s a lot of nice finnish fishermen visiting my blog at the moment I’m publishing some extra photos from last weekend – showing some action from the Suomi gang. 🙂
And remember: You can always choose to click the picture to enlarge it.


Here’s two pics to start with:

1) Tomi wading and fighting the waves. 2) a nice sea trout just released.

Stänk av salt, silver och finska

Så vände vindarna. Det började andas sydost som vred till syd och så småningom sydväst och väst. Nu vädrade kustnötarna möjligheter. Någon liten silverfurie jagade och högg tag i mitt bete. Och efter en hård dags jobb strömmade inte bara vattnet in mot kusten. Även en och annan rapport trillade in. Anders tog en magnifik 6,5-kilosfisk och Peter H en snygging på 3,8 – både i folieglänsande förpackning.

Det var i rättan tid. För ett stort gäng glada finländare anlände med spön, stora smajl och drömmar om storöring. Jag och Josef fick äran att guida och umgås. Juha svepte ut flugor med bravur, resten av gänget höll sig till spinngrejor.
Deras beslutsamhet och goda humör var en tillgång i en besynnerligt svårfiskade vatten. Fantastiska vågor som sköljde in från rätt håll, en mjuk vårsol som varvades med molnstrimmor och talgoxens sång gav syre åt glödande hopp. Åtta män i vattnet. Snart en följare, strax därpå en fin öring, dock efterlekfärgad.

Nya ställen, snabb fika, nöta, nöta, kämpa. Idel glada leenden från fellows finländarna och brydda tankar från guiderna. Men så fick Hannu ett nytt vackert personbästa på 3,1 kilo och ytterligare en mindre prickförsedd jägare hakade fast i trekrokarnas våld.

Inte förrän solen verkligen mötte en iskall horisont var det dags att ge upp. I det sista andetaget innan mörkret dök en liten öring upp nedanför parkeringen.

Tänk att de är där, när man nästan givit upp.
Stugvärmen och utvalda drycker breddade gästernas redan stora smajl och de talade lyriskt om klintkuster, hav och gotländska öringar. De lovade till och med att återkomma. Och med den följande dagens stora avhoppade kanonöring och blodad tand för Tomi är det mycket möjligt. Jag hoppas att de gör verklighet av de planerna. Den gången ska vi ta ännu större, ännu blankare och ännu vackrare fiskar på lika vackra kuststräckor. Hyvä Suomi! Thanx a lot guys! Hope to see You all again.

Bristen på det mesta

Det kommer perioder då det råder brist på det mesta. Tid, framgångar och möjlighet till uppdateringar. Då får den tomma tunnan skramla och krokarna vässas lite extra. En hyfsat blåsig och mild heldag på idel heta kuststräckor gav till exempel häromdagen … Inte ett skvatt. Vi var åtminstone tre trägna vadarmarodörer som försökte betvinga både öringar och regn utan att ens komma nära. Bristen på hugg resulterade i bristen på kaffe och måhända lite sturskhet. Vi försökte och hade oerhört läckra vågor, mildväder och hoppet på vår sida. Likafullt gick vi bet.

Ibland är det så. Rannsakningar och teorinötande till trots. Men jag slänger ut en ny profetia. Nu vankas det mildväder. Det kan nog betyda både det ena och det andra. Jag tror bland annat på fler kustfiskare, fler landade fiskar och en del annat. Själv funderar jag på hur tiden ska räcka till allt fiske som börjar pocka på uppmärksamheten under vårkanten. Det finns ju så många arter och så många vatten. Tack och lov. På’t igen!