Long time …

Som vi försöker. Efter nordvästanstormen är det närapå hopplöst att hitta vatten som är just vattenfärgat – det vill säga genomskinligt. Brunt, grönt och smutsrött kustvatten är det däremot gott om. Överallt flyter det trasiga växtdelar och bråte i vattnet. Men den hitresta kvartetten är erfarna, envisa och försedda med ett särdeles gott humör. Duktiga fiskare vet att deras tid kommer.

När vi hittar en sträcka med rent vatten dröjer det inte länge. Räven Percy drar på en fisk i första kastet och Tobbe följer snart hans exempel. Det ska bli åtskilliga fler från deras sida. Det är inga stora öringar som gör oss sällskap till en början, men de är mer än välkomna.

När det blir ett uppehåll i en ganska hektisk huggrusch duger stock och sten alldeles utmärkt som plattform för fika, stora garv och aldrig sinande rövarhistorier. Tobbe står för de flesta. Niclas, Patrik och Percy har säkert hört många av berättelserna förr, men man vet ju aldrig om det dyker upp nya vinklar eller tolkningar. De fyller gladeligen i med egna erfarenheter. Det sammanlagda antalet meter fisk och kilometer fiskesträckor som sällskapet står för motsvarar mer än man kan överblicka.

Men man ska inte invaggas i falsk säkerhet av förföriska skrönor. Det här, som sagt, inga duvungar. Det är härdade sportfiskare som inte försitter en chans att dra på en rejäl fisk. När jag bedriver avancerad persedelvård och försöker få styr på en trasig vadarsko med hjälp av gaffatejp, fjäderringar och järnvilja har Niclas givetvis plockat den där fisken som man alltid väntar på. Själv får jag strax en liten stackare.

Men innan aftonen med brakmiddag och ännu fler garv i stugan har anlänt väntar den största överraskningen. Inne bland grundvattnets stenar lurar en aggressiv och tung jägare. Tidigare på dagen har jag i ledsamma ordalag beklagat torskens försvinnande från kusten. I poetiska ordalag drömde jag mig tillbaka till den tid då jag på ett zebrafärgat Toby drillade grundvattenstorskar några tiotal meter från stranden. Men det var ju långt innan kollapsen och det huvudlösa fiskets kulmen. Så när en fisk hugger, bökar runt och går och spänner på tvären, den här ljuva kvällen, så tippar jag på en rätt rejäl besa. Ja, brunaktig är den, men fenorna är tio till antalet och skäggtömmen på det stora huvudet tillhör givetvis ingen annan än gadus morhua. Det blir en upprymd glädje och samling kring min fisk. Jag är uppriktigt rörd över att få gå i närkamp med den vackra fisken igen. Long time … Det får bli en värdig avslutning. Vi gör inga fler kast, utan åker mot stugan, brasan och några kalla öl.

Jägare i luft och vatten

Solen häller ljus och hetta över oss. Men vattnet håller fortfarande en häpnadsväckande låg temperatur. Kanske är de små, svårhittade värmefläckarna nyckeln. Eller så är det envishet och fiske i de fönster som öppnas mot huggperioderna som ger resultat. Plus den sedvanliga dedikationen. När det är stilla som en morgonstel vaxduk gäller det att antingen fortsätta slita, eller luta sig tillbaka med en kopp java i väntan på vindstyrka. Men även de utan vingar lyckas mellan varven.

Trevlige flugfiskespecialisten och Fiskejournalen-kollegan Bosse är tidigt på plats. Han passar på att kroka och landa en öring som är så ljus och stjärnbeströdd att det tåras lika mycket i mina ögon som när jag spiller hett kaffe på min morgonstela handlov. Jädrar, vilken fisk. Bosse bara ler och paddlar vidare i sin flytring. Jag drar på en liten rackare i en vik intill, men därefter mojnar det ytterligare. Vi ägnar dagen åt teorisnack, idoga försök och drömmar om mer vind.


Det kommer en pust framemot eftermiddagen dagen därpå. Då är jag på plats. Tre extremt försiktiga puffar på draget signalerar något välbekant genom mina nervtrådar. Vevstopp, knyck och mörk skugga. Spöt står i båge och på något obegripligt sätt är min sinnesnärvaro där när jag behöver den. Blixtsnabbt lossar jag slibromsen och ser en arg hanfisk gå till väders, vilt skakande på huvudet. Men kroken sitter. Snart är fisken och jag i land. Öringen spottar ur sig en nästan två decimeter lång tånglake. I två delar. Huvudet är effektivt avklippt från kroppen. Inte undra på att öringen tog lite föriktigt först. Jag brukar också tveka inför desserten när huvudrätten är kvar i matstrupen. Solnedgången är bedårande. Jag har lagt ifrån mig spöt för länge sedan. Nu sitter jag bara och ler dumnöjt åt ejdrarnas vattendans och de ihärdiga sädesärlornas skutt på stenarna i vattenbrynet. April är ingen dum månad.

Flugan i solen

Saknar du öringsrapporterna? Förlåt, men det är bråda tider på många håll. Lite sprattel i spöt och påskfjädrar i hatten har det blivit. Men gladast är jag nog över polaren Rickards fina flugöring. Den är ett bevis på att trägen vinner. Efter ett par tidiga morgnar utan lycka, därefter en tappad kluns (dax att skaffa en större håv nu, Rickard?) var det rättvist med tunggunget. En drygt 68 centimeter lång blänkare nöp tag i Rickards stora svarta tub på ett ställe jag rekommenderat honom att smita iväg till. Den vackra firren bjöd upp till en energirik vårdans. Se hur öringen glänser i vårsolen.

Personligen är jag kluven till den annalkande värmeböljan. Man vill ju gärna skynda lite långsamt i den här heta perioden.

Foto: Rickard Kylberg

Drottningen behöver din hjälp

Drottningen i kustvattnet är tyvärr en hårt åtgången art. Gäddan. Den attackerande käftsmällen. Jag kan för mitt liv inte begripa hur folk kan fnysa föraktfullt åt en sådan obeveklig jaktmaskin. Alltför många verkar klassa gäddan som andrasorteringen bland kustens rovfiskar. Jag sällar mig inte till det lägret. Å andra sidan är jag fullkomligt hänförd av fler arter än vad det sunda förnuftet förordar. Så många fiskar, så lite tid.

Men, hur som helst. Gäddan har under några år haft en tydligt nedåtgående trend, vilket jag sörjer djupt. Kustfiske utan gädda är inte riktigt kustfiske för en Östersjöfilur som jag. För att ge gäddan en chans att återhämta sig – och samtidigt vinna tid för att utröna orsakerna och vilka åtgärder som bör genomföras, för att få tillbaka ett stabilt gäddbestånd – är det förbjudet att fånga gädda och abborre längs Gotlands kust 1 mars – 31 maj.

Då och då dyker det upp en och annan gädda mitt i havsöringsstråken, eller på ställen där de båda arterna normalt samexisterar. Det finns till och med positiva signaler om att gäddbeståndet ökat något – i sporadiska områden. Får du en gädda under förbudstiden ska den givetvis återutsättas så oskadd och så snabbt som möjligt. Låt det gälla resten av året också, så tänker vi lite mer långsiktigt och mindre egoistiskt!

Får man be om en tjänst? Jag är involverad i ett litet projekt som ska försöka finna svaren på vissa av alla de frågor som snärjer in avsaknaden av gädda. Därför är varje liten pusselbit viktig. Jag vore ytterst tacksam om du rapporterar eventuella fångster eller kontakter med gädda till mig. Mejla mig på nicka@hellenberg.se om du har något gäddhugg att berätta om, eller om du skulle råka se någon gädda simma förbi.

Stekhet helg

Sol och nästan ljumma vindar. Mysväder för trädgården. Men ännu skönare är det förstås vid kusten. Ett team entusiastiska spösvingare från Polen anländer mitt i vårvärmen och får en rejäl svängom runt ön. Silverjakten börjar riktigt trögt. Det faller på min lott att hitta fisken i den bedrägligaste av vindkantringar. Från flera dagars fin syd-sydväst är det plötsligt nordostan som flåsar försiktigt. Morgonen är frostig och kall. Vattnet ligger orörligt. Vi drar oss mot en spets där det rör sig lite. Jag tappar en fisk och mina gäster kammar noll. Vidare mot nya djärva mål. Det friskar i lite försiktigt. Men inget händerr. Noll. Zero. Nada. Vattnet är klart som nyputsade rutor. Antagligen gör de kalla strömmarna från norr i kombination med några sjömils siktdjup att fisken skyggar. Vi hoppas att skymningen kan medföra bättre förutsättningar.

Men dessförinnan vill jag göra ett lappkast. Vi drar vidare till en rättvänd vik med två fina uddar som omfamnar. Vi stöter ihop med ett par andra fiskare. Och – ännu bättre – snart stöter vi ihop med massor av fisk. Det hugger oavbrutet. De flesta är små, men så blanka och pigga att ögonen tåras och rullarna skorrar. Inom loppet av en timme har ett tiotal fiskar huggit, drillats och krokats av. Jag behåller en fin matfisk. Den är ett unikum av naturlig design. Torpedformat silver med kritvita fenor. Kaffet i solen är godare än någonsin.

Men gästerna har bud på något värre. På håll ser jag hur en fisk går till väders. Fler gånger är den över ytan och skakar sin väldiga kropp. Faktum är att jag på 50 meters håll hör hur den smäller ner i vattnet med rejäla plask. Jag vill komma närmare och se den stora besten, men då är den borta.

De båda vännerna som står och fiskar med två meters lucka skakar modfällt på huvudet. De har sett och landat många öringar i sina dagar. Inte många har varit som den här. Minst 5-6 kilo, kanske betydligt mer. Den där fisken vi alla väntar och hoppas på. Ouch!

Under kvällen, när en sval pilsner smakar gudomligt rättvist, rapporterar ett annat gäng ihärdiga öringsfiskare om liknande upplevelser från dagens tripp. Först trögt, men till slut fina fiskar lite här och var. Snabba vindkantringar, allt för klart och stilla vatten eller hastiga kallras kan ändra förutsättningarna illa kvickt. Då gäller det att vara på tårna. Leta, leta, leta – och ha draget i vattnet. Till sist hittar du fläckar med fisk. Med lite tur är det den riktigt stora som biter. I annat fall är det som vanligt: en förbaskat skön dag på kusten och ännu en dag närmare drömfisken.