En märkt tidsålder

Outbyggda älvar finns det som bekant inte många kvar av. Vi får glädjas åt vackra strömmar i de utbyggda. Och åt att det åtminstone forskas och satsas en del på framtiden. Låt vara för att det fortfarande finns riktigt oroväckande hot som vilar över vattendragen och dess invånare.
Det blev ett intressant studiebesök i odlingens och märkningens värld. Små och stora laxar, små och stora havsöringar och likaledes skiftande funderingar korsade min väg i samma takt som vattenmassorna korsade stryk, höljor och stenar.

Utsättningar av hotade och/eller utfiskade arter kan man orda mycket om. Min grundinställning är att det vore bättre om det gick att rätta till källan till problemet. Men utan att hamna i den svåra diskussionen kan man konstatera att det behövs utsättningar i vår maximalutnyttjade värld. Annars blir det liksom lite dött i våra vatten.

Den lilla bedövade fiskens nosben förses med ett millimeterstort märke som kan ge kunskap och underlag för än fler funderingar och forksningsspår i framtiden. Förhoppningsvis får den först simma runt i friheten och äta sig riktigt stor och stark.

Micke bistår i märknings-proceduren av en stadig bit. Det är inte utan att fiskefrossan krypoer in under skinnet när man handskas med fiskar av den här digniteten. Och utanför föreläsningssalens fönster hoppar havsöringar i forsen. Nä, efter ytterligare några kunskaps-inhämtningar och koppar kaffe blir det fiske. Spöna står redo.

Men det är inga fettfenefiskar som får smaka på vår taktik den här kvällen. Ett stilla mete i nattljuset. Mört, id, björkna, vimma, braxen och någon hybrid luras upp under ett månljus så skarpt att det känns som en sommarkväll. Till och med temperaturen var som årets sommarnätter. Sisådär 5-6 plusgrader …

En het potatis

En gotländsk havsöring på väg mot lek där den ska föra sina gener vidare och bidra till nästa generation av fantastiska fiskar. Om den får chansen, vill säga.


Ojoj. Det blev en intensiv diskussion.
Det är alltid bra. Roligt nog har mejlboxen fyllts av glada tillrop och folk som peppar, håller med och dunkar lite i ryggen. Det som är lite tråkigare är när någon ger sig in i diskussionen och vägrar kommentera själva ämnet, eller bara ignorerar de raka frågorna. Slingrar man sig runt själv ämnet kan det ju hålla på hur länge som helst.

Undanglidande gliringar och svar som mest liknar ”goddag yxskaft” för ju inte debatten framåt. Men jag låter gärna sådana kommentarer ligga kvar på bloggen. Både för demokratins skull och för att det kastar ett härligt ljus över det alldeles uppenbara … 🙂

Men det slog mig att det kanske finns fler som vägrade förstå – eller missförstod -vad jag försökte säga. Så här kommer en enkel punktlista med mina synpunkter.

  • Jag tycker att det är oerhört viktigt att värna om djur och natur – i det här specifika fallet den vilda gotländska havsöringen.
  • Jag tycker att alla människor ska ha samma rätt till att vistas i miljön och – om de vill – fiska efter öringen.
  • Men jag tycker också att alla som fiskar (oavsett om de använder spö eller nät) ska vara förbaskat tacksamma för att vi får och kan fiska. Därfär ska vi också värna och vårda möjligheten. Hållbar utveckling, ökad biologisk mångfald och ett långsiktigt tänkande är A och O.
  • Att slänga ut rader av nät i nära anslutning till en lekå så här i september är… ja, skitdumt, på ren svenska. Det är allt annat än att vårda och värna om framtiden.
  • Jag känner flera trevliga människor som fiskar med nät. Jag förvägrar inte dem rätten att använda sina redskap – så länge det sker lagenligt och med förnuft. Så är inte fallet i exemplet ovan (och i bloggposten här nedanför).
  • Jag blir ledsen, uppgiven och förbannad när folk medvetet försöker förstöra för alla oss andra. Förstör och skövlar gör man nämligen när man försöker näta bort varenda lekvandrande öring i ett område. Vem vinner på det? Varför?
  • Således: jag drar INTE alla över en kam.

Så. Tydligare nu?
För övrigt blåser det härligt i dag. En svepande, tung vind som för med sig mycket gott. Må gott där ute.

Litet ljus & totalt mörker

Efter en sen kväll med metspön, tungt släpande och allt som hör till är det som en lättnad att åter känna kustens sköna saltfläkt mot ansiktet. Jag får ett par timmar över och bestämmer mig för att göra ett väldigt tidigt öringsförsök. Visst är det lägre temperatur som gäller. Men en vanlig missuppfattning är att varenda öring simmar längre ut till havs i 15-gradigt vatten. Icke. Ingalunda.

För att bevisa det kliver jag i vadarbrallorna och ger mig ut vid en känd och välbesökt sträcka. Den sköna klintkusten ligger dock tom den här dagen. Vattnet känns löjligt ljummet när det slår mott händerna, men vågorna kränger fint in mot land. Efter knappa två timmar är resultatet noll. Inte en fena. Jag tar fikapaus och tänker lägga av. Men för helsicke. Jag vet att de finns här.

Innan jag viker av mot bilen fastnar min blick på det lilla djupa partiet intill några stenbumlingar. Det är ett parti som oftast inte är så hett som det ser ut. Men idag är vattnet här skönt gröngrågrumligt. Inte ogenomträngligt, utan bara en lätt touch av färg, i ett annars klart hav. En sådan chans förspiller jag inte. En snabb koll på klockan säger att jag har tio minuter. Det räcker. Några kast senare knycker det till och säsongens första öring sitter fast i trekrokens grepp. Den är liten och har en antydan till lekkostym. Man skulle kunna säga att den strukit skjortan, men inte knutit slipsen. Kul! En ljus start på hösten. Öringen får förstås simma tillbaka.

Men senare är det mest mörker. När vindarna mojnar vaknar mörka krafter och avgrundsdjupa dumheter till liv i stugorna längs kusten. Nätmarodörerna kliver ner i båtarna och sveper ut dödens garn längs kusten. Och inte nog med det. De passar på att muta in de största åarnas mynningsområden. De försöker allså inte ens dölja det faktum att de är på jakt efter lekvandrande fisk. Den 1 oktober råder totalt fiskeförbud i många områden.

Men nätgalningarna tar tillfället i akt. En sval sommar och möjligheten att fylla nät, frysbox och ett väl tilltaget samvete ger den där lilla, otäcka chansen. Antingen begriper de inte vad öringen är och hur den fungerar inför leken. Eller så ger de blanka fan i det. Oavsett vilket är det för tragiskt att det inte går att stoppa ett sådant här rovfiske med lagliga medel. Så länge de märker sina vajande vakar, håller sig inom lagens råmärken vad beträffar nätmaskornas storlek och nätens totala längd är det inget man kan göra. Annat än att sörja och be för att framtiden innebär ett totalt stopp för den här typen av inskränkt galenskap. ”Husbehovsfiske” kallar man det. Förbannat otäcka och stora hus de måste leva i, säger jag.

Låtsas som om det inte regnar

Det gick fort i år. Sommaren som aldrig dök upp byttes ut till blåsig höst. Jodå, visst kan det slå om igen. Men just nu härjar ett rytande höstoväder utanför fönstret. Så vad gör man?
Stänger in sig och tjurar? – Nej, naturligtvis inte.
Plockar fram alla havsöringsattiraljer, eller slipar gäddkrokarna? – Jovars.
Låtsas som om det inte regnar och sticker ut på ett stilla mete efter bottenbökande firrar? – Tja, varför inte.

Med oddsen lika mycket mot mig som den västligt piskande vinden försöker jag placera ett flötmete i position. Till slut får jag ge upp och inrikta mig på att det blir bottenmete som gäller i den tuffa brytningstiden. Jag biter tillbaka mot vädermakten, envisas och landar några spralliga sutare och släpper dem gladeligen åter.
Plikter av alla de slag kallar obönhörligt. Jag får kasta in handduken och veva in linan framemot sena kvällen. Nu är vädret lugnare och natten kan möjligen bli rätt behaglig, tänker jag på väg mot bilen.

En reflektion kilar sig in någonstans på vägen, mitt emellan vattnet och hemmet. Det går inte en vecka utan att jag måste förklara -och än värre – försvara, det här med ”catch and release”. Varför fiskar man om man inte vill slå ihjäl allting som hugger? Tänk … för mig är svaret inte ens nödvändigt om frågan är formulerad på det sättet. Se det gärna som ett litet tips om du hamnar i svårighet med att motivera dina självklara ståndpunkter. Annorlunda uttryckt: det blir inte roligare eller bättre ur ekologisk synvinkel för att jag dödar fler firrar, eller hur?

Fast det här ämnet får vi nog fortsätta med en annan dag. Det tar plats och kräver tid. Sak samma gäller fisket efter sommarälskande arter i höstkylan. Men livets små svåra ting har en märklig lockelse mellan varven. Fisket äger rättigheten till den lockelsen överlag.