Lekkamrater sökes

Fiske i all ära. Ibland är det intressant med bara fisk. Som att ta med barnen på strövtåg i naturen och smyga längs ån för att se naturens magi. En glasklar, solig dag med blankvatten på havet är ändå ingen dag att ödsla för mycket fisketid på. Såphala spänger och doften av skog, havets glitter i bakgrunden och rödrosiga kinder är en perfekt utflyktsförpackning.

De skygga havsöringarna håller sig förstås helst på avstånd när ljuset är skarpt och rörelserna längs ån är lättavslöjade. Men vi hittar ett par till slut. En liten rackare som pilar iväg i en liten djuphåla och en betydligt större som bidar sin tid under några överhängande grenar, svår att få korn på med kameran. De vissna löven ser ut som tvätt som hänger på tork. Öringen ser mer ut som om den väntar på mer regn – eller varför inte några lekkamrater i passande storlek och antal.


De kommer. För när det mörknar dyker öringar upp från tomma intet, tycks det. De kommer naturligtvis från havet och forcerar den lilla bäckens hinder med målmedvetenhet och kraft. Öringens lek i små vattendrag är en höjdpunkt på hösten. Har du tid och möjlighet ska du inte missa chansen att hänföras och imponeras av moder natur – och av salmo trutta. Kom bara ihåg att smyga, klä på dig varmt och komma ihåg att du är objuden gäst, inte lekkamrat.

Utlekt utan lek

Sydvinden piskar mot fönstret. Det här går inte. Skärmens flimmer mattar ut mig. Jag lyfter luren.
– Har du kikat ut?
Mickes svar kommer utan större fördröjning:
– Jag hämtar dig om en timme.

Vågorna rullar in mot en grå kust. Himlen är grå och det mesta andas grå senhöst. Vi behöver inte säga något till varandra. Vi vet att det är hett idag. Den andra vågen som träffar mig i brösthöjd lyckas leta sig in under vadarjacken, ner i vadarbrallorna och kyla ner benet. Men det är snart glömt. Det är ett härligt ruskväder. Men den första sträckan får vi överge. Vi får resignera inför det kringdrivande gräset som trixar sig fast på krokarna i varenda kast. Revanschen kommer snabbt och härligt.

På de följande ställena där vi går i clinch med vågorna är spöna böjda med underbart täta mellanrum. Det är öringar som hugger och lossnar, öringar som hoppar och öringar som låter sig ledas mot stranden med kämpaglöden bubblande ur vattnet. Micke förlorar en riktig superfisk. En kompakt, folieglittrande havsöring som säkerligen väger fyra-fem kilo. Några små kommer upp och åker i. Jubel och klang.

Jag får en trekilos som ser utlekt ut. Men vid närmare betraktan ser vi att den kanske inte ens försökt leka. Den har ingenstans att ta vägen. De sista romkornen rinner ur den när jag lossar kroken ur mungipan.

Det är en odlad fisk. Inte fettfeneklippt, men med den tydliga knäcken på ryggfenan – av fenrötan, som är mer regel än undantag hos odlad fisk. Det här är tyvärr ett tragiskt exempel på vad som kan hända med fisk som inte har någon tydlig härkomst. Den har inget hemmavatten. Ingen barndomsbäck att återvända till, utan den irrar runt i havet och finner plötsligt sig själv lekmogen utan den blekaste aning om var den ska ta vägen.

Illa nog kan den också ta sig upp i våra åar (som vi gärna vill ha idel vilda öringar i) och försöka leka. Exakt vad det innebär är förstås svårt att dra slutsatser om. Men helt klart är ju att odlad fisk har en mindre genetisk variation. Och eftersom de gotländska öringarna har en del egenheter – som exempelvis mycket tidig utvandring, för att klara livhanken i uttorkade småbäckar – så är det inte alldeles odelat positivt med rymlingar som den här. Nu verkar den dock bara ha irrat runt med rommen och låtit den pyst ut lite pö om pö. Stackaren. Men de två vadarmännen är nöjda. Royal!


[Tack till Micke Söderman för fotoassistans.]

Busig bonus

Det är ju så här man är van att se Piggen (= The Pig Jr – gäddbetenas gäddbete som man måste vara galen för att inte ha i lådan …) – i käften på en arg gädda. I det här fallet på en gädda som numer ingår i ett märkningsprojekt under ledning av fishyourdream.com. På sikt hoppas åtminstone jag att det också blir ett mer omfattande forskningsprojekt om gäddan runt ön. Som jag tidigare nämnt, och som många väl känner till, har ju gäddan gått tillbaka kraftigt under de två senaste decennierna. Kan vi hitta några pusselbitar och få dem på plats kanske det finns hopp om ett givande gäddfiske i den ovissa framtiden.

Hur som helst. Skulle du lyckas fånga en gädda med märkningen som du ser på bilden här intill är vi glada om du meddelar fångstdetaljer (plats, gäddans kondition, längd, fiskemetod, tid etc). Märket innehåller kontaktuppgifter och ett nummer som innehåller fyra bokstäver och tre siffror. Min absoluta rekommendation är att du släpper tillbaka gäddan, så oskadd som det bara går. Får den leva kan den ge oss viktig information igen. Och framför allt kan den ge oss gäddbebisar framöver.

Men hur var det nu med det överraskande momentet? Jo. Piggen är ju inte känd för att vara en öringsmagnet av rang. Å andra sidan kan dess oförutsägbara, vingliga färd i vattnet givetvis vara för mycket för vilken fisk som helst. Som den här ilskna, öringshannen. Med stilig krok, vacker gå-bort-kostym och parningsdans i tankarna kastade den sig över betet. Därefter kastade den sig rätt upp i luften och så småningom fick den försiktigt dyka tillbaka i böljan. Öringsfiskare vittnar ju återkommande om bonusgäddor. Inte lika många gäddfiskare rapporterar om bonusöringar. Kul och oväntat.

Tack till Fredrik för fotoassistans.

Vinterkänning med heta känslor

Ute igen. Nyfallen snö bär mina steg under fullständig tystnad. En tilltagande vind är ännu fjärran. Jag andas ut moln av ånga när kaffekoppen är tömd. Isande kallt. Obeskrivligt vackert. Första stället ger bara ett visst hopp. Ingen öring. Vattnet strömmar in längs stenarna och skiftar i grågrönt. De borde vara här, bland blåmusselskalen och märlorna som virvlar i den svaga havsströmmen. Men inget.
En kämpande sol försöker bryta fram mellan molnen, men det tycks bara bli gråare. Vid horisonten är det svarta moln med snö som dikterar villkoren. Mina steg för mig mot ännu ett favoritställe. Det tar bara tre eller fyra kast. Långt där ute går en blänkande fisk till väders. Ett hopp, två hopp, en rusning och ett tredje hopp. Nu jublar jag. Kanske bara inombords – jag är inte säker – men det rusar glädje och koncentration genom ådrorna. Öringen är stark och gör ytterligare ett par hopp. Men nu mattas den och låter sig snart ledas upp i strandkantens svall. Jag greppar den runt stjärtspolen och får handen full av glittrande fjäll. Det är en kanonblank havsöring. Inte någon superfisk, men vacker som en dag.
Havsöringar jagar ofta i små grupper. Jag dänger vidare och har snart en kontakt till. En hård stöt som värmer kylslagna fingrar och öppnar ögonen under mössan. Längst där ute igen. Nästan utom kastavstånd. Men den biter inte en andra gång. Rispade jag den? Genomskådade den mitt bete? Sträckan håller flera fina platser, så jag låter vinden driva mig neråt längs stranden. Snart rister det till i grafiten igen. Men nu lugnas jag snabbt av de typiska rycken från en liten fisk. Det är inte ens värt att hämta kameran. Jag plockar upp mobilen och förevigar den lilla sprallisen – inte mer än dryga tre decimeter lång. Ut och ät. Väx och kom tillbaka sen.
Nu är jag nöjd och belåten. Det känns inte det minsta påfrestande att åka hem till arbetsskörden och fortsätta. Kusten och jag trivdes ihop idag. Jag tror bestämt att det får bli ett litet rendesvouz snart igen.

Svallvågor in i skivstudion

Låten behöver ännu en duvning. Vi är inte riktigt nöjda. Är tempot fel? Lyssningen? Något annat? Jag är i skivstudion och vi är svaren på spåren, men bryter för en andhämtning. Då ramlar det in SMS från klanen Söderman som är ute och gör kustens öringar osäkra. Både Micke och bröder Peter och Fredrik har landat fina öringar på fluga. Jag funderar ett kort ögonblick på att avvika från studion och inspelningen, men inser att det nog inte är läge. Dessutom är det förbaskat kul med musik också. Jag fattar trumstockarna och knäpper av telefonen. Men den där nästan tre kilo tunga firren virvlar kvar i huvudet under nästa tagning. Nu har det kanske äntligen lossnat på kusten.

Bröderna drar vidare och råkar på grov sjö. Där blir det nya vapen. Spinnspöna åker fram och två nya öringar åker upp innan mörkret faller. När fiskedagen är till ända är det full aktivitet i musikvärlden. Och nu – i kvällningens mörker – är det lite lättare att släppa tankarna på kustäventyret. En, två, tre, fyr…

Foton: överst Micke Söderman med kanonblänkare. Nedan: flugfiske i sköna vågor. Fotografer: Bröderna Söderman

Under tiden, på kusten

Precis som jag anade har öringarna börjat bita allt oftare under mitt tillfälliga frånfälle. Urbans praktpjäs på 2,4 kilo är ett exempel på en fin blanking som kan nypa på under fiske längs steniga kuster. Fångstmannen berättar att en del lekfärgade och små fiskar också blandat sig in i leken. De har förstås fått gå tillbaka.

Och i samma veva som jag trilskas med kapsylen på en svalkande öl i hettan nås jag av bud om ännu fler firrar. Idoge spösvingaren Niclas rapporterar om en av de starkaste och mest långrusande blankingar han någonsin hakat fast. Visserligen är 3,1 kilo kromglänsande öring en riktig kanonfisk. Men det tillhör ändå ovanligheterna att de sticker ut med flera tiotal meter lina. Fiskefrossan förmedlas obehindrat via mobiltelefonlinjen. Det är skönt att vara hemma. Men frustrerande att det inte går att fiska hela tiden. 🙂

[Foton: Ovan: Urban Jonsson, nedan: Niclas Ahlberg]

Rapport från fukten

Medan öringsfisket verkar komma igång på hemmaplan, väckt av tilltagande kyla, befinner jag mig på andra sidan jorden. I Venezuelas gröna mangrovevikar simmar inga havsöringar, men väl silverfiskar med styrka och kraft som överträffar våra mer köldstela fiskar. Förstås. Men av någon outgrundlig anledning sitter jag och funderar på hur öringsfisket är längs den iskalla kusten. Ja, inte när jag tappar min åttonde och vilt hoppande tarpon, men en bra stund efter att den nionde landats. Först ska adrenalinet fraktas ut ur systemet och en liter vatten slinka ner genom törstbrännande strupe. Mer om detta senare. Nu vankas det lite sömnåterhämtning, uppackning och månde också lite… havsöringsfiske. Vi får se.

Per med barracuda från öppet hav.