Gott slut, ny start

Det knakar i husväggarna av sydvästvinden när jag vaknar. Två dagars mastodontvind verkar bli tre. Men efter en lång frukost och kort överläggning med mig själv stassar jag om till öringsjakt. En udde med lite gammal sjö och friska vågor blir perfekt. Det här är en sådan där dag då jag nästan vågar lova öring. Vattnet ser perfekt ut. Ute bland storstenarna virvlar turbulent vatten åt alla håll. Det stänker upp brackvatten innanför kragen.

Snart är årets sista fisketur en lyckad utflykt. Två snabba öringar åker med in. En får gå på tillväxt, den andra åker med hem. Ingen jättestor fisk, men härligt blank med fjäll som rasar iväg som hundralapparna under julhelgen. Det är skönt att återvända till hemmets värme. Ett gott slut, med en lockande smak inför det nya året.

Nu är året baske mig till ända. Med en sabla tur blir nästa år inte bara året då du får dina drömmars fisk. Låt oss hoppas att det blir året då fiskepolitiken drabbas av intelligens och känsla. Då ministrar och Fiskeriverket lyssnar till forskarna och vanliga dödliga som råkar äga ett samvete – och en sådan enkel sak som sunt förnuft. Den här reflektionen förtjänar givetvis en mer ingående diskussion. Fast det tar vi en annan gång.

2007 avslutades i silver. Låt 2008 föra med sig guld. Minst.

Jag önskar dig ett riktigt gott nytt 2008. På återhörande, hoppas jag.

Trollingtrolleri

Före detta Gotlandsboende Morgan är trevlig nog att då och då höra av sig med en rapport, eller ett uppmuntrande tillrop. Han har varit en ganska idog metare och har nu snärjt in sig själv i trollingfiskets ädla konst. Han tillbringar en hel del tid bakom rodret på Vänern, vår största sjö. Den här fina jullaxen väger nästan nio kilo och bör räcka åt såväl gravning som rökning om det månde lockar.

Under min Bornholmsvistelse pratade jag med den erfarne fiskaren och bornholmaren Anders. Han var övertygad om att jag drev med honom när jag sa att trollingfisket runt Gotland inte är något som direkt existerar i dagsläget.
Ni måste ju ha lika bra förutsättningar som vi, sa han häpet och bestämt.
Han berättade också om hur danska fiskare (både yrkesmässiga och sportfiskare) ju gärna drar sig mot Gotlands farvatten under delar av laxfiskeåret. Visst är det en mestadels outforskad och blank fläck på fiskekartan. Och visst finns möjligheterna. Några försök har gjorts, men i dagsläget pågår det i stort sett noll trolling utanför Gotlandskusten.

Se där. Ännu en sak
som skulle gå att sysselsätta sig med. Om man hade båt, pengar, tid och ambition till det förstås. Hoppsan. Kaffet är klart. Nu får jag putsa vidare på krokarna som är ämnade helt andra arter än Östersjö- eller Vänernlaxen.

Mobiltelefonfoto: Morgan Andersson

Visst finns de

Den fiskande tandläkaren Michael har flinka fingrar också för betestillverkning. Han använder förstås sina vackra skapelser i silverjakten. I helgen som gick funkade det utmärkt. En riktigt grann öring, med duktig kroppsvolym blir perfekt på julbordet, kan man tänka sig. Jo, den uppmärksamme ser faktiskt ännu ett fiskhuvud skymta nederst i bild. Michael berättar själv:

Har kämpat för att fixa ”julöringen” och äntligen … Home made rules !

Stort grattis till en fin matbit. Sen kan man kanske tycka att det är fräckt att lura upp fina öringar medan somliga av oss ligger nerbäddade i hemmet med acetylsalicylsyra och slemhinneavsvällande medel som enda sällskap. 🙂

Foto: Michael Dyballa

Alltför nära, långt borta

Nej, inte heller idag var det riktigt nära den stora superöringen. Men kusten var lockande i sin grådaskiga uppenbarelse. Josef hade också goda aningar, så vi stövlade ut mot tångruskorna. Första stället: en sträcka vi båda är överens om att det vilken dag som helst ska bli öringsfyrverkerier på. Men inte idag. Inte ett liv.

På nästa plats hugger det hårt när en öring sprutar in från högerflanken och tar mitt bete under spöspetsen. Alltför nära. Du vet vad som händer – ett par snabba huvudruskningar och sagan är all. Det är knappt lönt att tänka ”mothugg” innan fisken är långt borta. Men det ger åtminstone lite ljummare tankar och varmare fingrar i nordanvinden.
Vi tar en kopp kaffe och funderar ett tag över det relativt tröga fisket. Knappt någon av de erfarna spösvingarna har haft något rejält senhöstfiske att tala om. Temperaturen i havet pekar mot gott fiske, men det vill sig inte riktigt. Man får jaga ihärdigt för att hitta de enstaka som är huggvilliga. Är de flesta öringarna kvar på djupare vatten och utnyttjar möjligheten att kunna hålla igång ätandet, nu när vattnet fortfarande håller sig över femgradersstrecket? Eller är det strömmar i vattnet som ställt om agendan? Letar vi på fel ställen? Äh. Nya tag vid tillfälle.

Förkylt läge

Ett par planerade turer går om intet när snuvan ligger tät och halsen hostar. Det är inte likt mig att bli så här långvarigt ynklig. Nu får det bli bättring. Men det onda för med sig lite otvungen tid i soffans hörn. Funderingarna föder planer och idéer. Redan nu känner jag mig säker på några metoder jag måste testa, arter jag måste jaga och ställen jag måste utforska – under nästa år.

Men vänta här. Är året slut?
Nej för helsicke. Men lite framförhållning skadar inte. Innan det vankas årsbokslut kan man ju börja fundera på vad det här året inte gav. För egen del har jag till exempel inte lurat den där riktigt stora, blanka öringen. Det finns de som klarar det på en halv säsong. Så finns det vi andra som får slita hund – år ut, år in. Men den stora giganten gäckar oss. Vi hamnar ständigt en smula fel, i tid och i rum. Bitterhet? Nej, fasen heller. Revanschlusta och fortsatt jakt! Det finns fiske och så finns det fiske. Havsöringsfiske på kusten handlar inte om någon millimeterrättvisa, eller utbetalning för lång och trogen tjänst. Det är ett spel som ömsom roar, ömsom skapar frustration. Det är svårt (för att inte säga omöjligt) att fiska riktat efter de stora exemplaren. Det är väl delvis det som bygger fascinationen? Förresten är inte året slut ännu. Den stora stålblanka i kalvstorlek kanske inväntar tolvslaget och de sista skälvande dagarna? Man vet aldrig.

Samtidigt i norr

Under tiden som en viss stiltje infinner sig i fiskelivet på ön (nej, lugn, det är förstås inte riktigt sant – och dessutom högst temporärt) så dräller det in en skön rapport. Glade 50-årsjubilaren Bengan fick tidigare i år en flugfiskeresa av sina omtänksamma systrar. Dessutom följde de med som gott sällskap. Resan gick till natursköna Övre Ammeråns Fiskevårdsområde i Jämtland.

Jag citerar Bengan:
På bilden är klockan är cirka 18.00 och jag har redan haft flera harrar på. Vi fiskade oss nedströms i sex timmar och fick massor av öringar, men dock ingen som höll måttet. Harren fanns bara längst upp i forsen. Vi såg ganska färska björnspår som gjorde oss gotlänningar lite nervösa.

Förutom det sköna boendet i en kanonfin stuga som gladde gjorde flugfisket Bengan helt såld, trots knepig vind som ställer till det ibland.
Grattis Bengan! Både till årsdagen och till ännu ett skäl att garva och njuta av livet.

En ö är alltid en ö

Danskt gemyt, kuststräckor av alla de slag och rapporter om grymt stora, blanka havsöringar. Då kan man lämna en ö för en annan ö. Bornholm. Om så bara för ett par dygn. Men tätt efter följer naturligtvis busvädret. Det rister och drar i stugväggen när vi går till sängs. Och när vi vaknar är det värre. De södra delarna av ön är bara att glömma. Vågorna är manshöga och vattnet är brunfärgat av kringflytande bråte. Med kapuschongerna uppfällda drar vi oss norröver. Jag tappar en blanking i femte kastet. Sen är det några småttingar och lekfärgade som kommer upp.

Här på Bornholm finns förresten en del riktigt vettiga regler. Till exempel får man inte slänga i några nät innanför tremeterskurvan. Med andra ord får både lekande och utlekt öring (plus de blanka eftertraktade) simma lite ifred där inne på grundvattnet. Smart! Åarna är skyddade som på Gotland, men dessutom är de största och viktigaste Bornholmsåarna och deras mynningsområden skyddade året om. Vidare måste alla färgade öringar sättas tillbaka. Det underlättar ju för den osäkre, som inte vet om fisken har lekt eller ännu ska leka. Ska du bonka en fisk så måste det vara en helblank som fjällen fullkomligt rasar av.

Calle drar på en tung fisk som definitivt inte tappar fjäll. En stark torsk förgyller tillvaron och bidrar till både garv och några nostalgiska tillbakablickar till den tid då torsken var vanlig även runt våra kuster. ”Torsk på Bornholm” blir snabbt ett uttjatat uttryck. Calle bara sneglar mot oss. Jag tappar ytterligare ett par hoppande blankingar – som alla tycks ha bestämt sig för att hugga så nära spöspetsen att mothuggen blir nästan omöjliga. Ett par lekfärgade till lyckas jag hur som helst tråckla upp. Ulf får en liten blanking som får honom ur balans. Han ramlar avigt i det brusande havet, men lyckas ändå rädda öringen, där han liggande på rygg blir översköljd av tunga vattenmassor. Imponerande. Och ännu fler garv.

Några hugg är benhårda och får oss att hoppas. Och i de absolut sista timmarnas fiske händer det minsann roliga saker. När jag är i full färd med att tämja en sjövild, urstark hanne i tuffaste lekmundering plaskar det till utanför Peter. Hans fisk är långt ifrån brun. Den är av renaste silver. Dryga 3,6 kilo och bildskönt blänkande i eftermiddagsmörkret. Sen händer inget mer, förutom en ythuggande liten torsk som överraskar Jonas. Det är bara lite motvilligt som vi packar ihop spöna för sista gången. Nu väntar en sista kväll på byn och en lång hemresa. Mer om Bornholmsäventyret kommer i Fiskejournalen framöver. Nu är det en närmare ö som gäller. Öar är inte bara praktiska att fiska runt på när det blåser ”fel”. De är spännande, härliga och svåra att lämna.

Havsöringens olika stadier är fantastiska. Det är knappt man tror att den silverglittrande fisken med vita fenor och litet huvud är samma art som den svartbukiga, läderartade bjässen med krok i underkäken. Inte undra på att folk ibland rör ihop det med sina uttryck som ”blanklax”, ”grålax”, ”laxöring” och gud vet vad. 😉