Kusten lockar och blänker

Jag pysslar om en liten sjukling i hemmet och kan bara teoretisera över hur kustfisket skulle te sig en dag som denna. Snart piper telefonen med svar på frågan. Josef och Andreas smyger längs kusten och snart överlistar Andreas en riktigt fin blänkare på 3,4 kilo.

Nu börjar det minsann rycka lite i kastarmen. Igen.

Foto: Josef Andersson

En stråle ljus når oss

Ibland är det trevligt att få lite mothugg. Eller att bli lite lagom överraskad – från ett lika överraskande håll. I min blogg på Fiskejournalen var jag kritisk och lite syrlig i mina kommentarer om Fiskeriverkets ”fritidsfiskerapport” som först släpptes som en liten bomb, sedan delvis togs tillbaka. Allas vårt verk har alltför ofta visat prov på feghet, ointresse och märkliga omdömen.
Men så vaknar jag en blåsig söndag i januari och läser DN debatt. Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad och kollegorna Ingemar Berglund, Johan Löwenadler-Davidsson och Bengt Strömblom skriver bland annat att ”Fiskeriverket kommer att sträva efter att minska antalet svenska fiskefartyg och göra fiskerikontrollerna mindre tandlösa. Inom kort kommer vi också att ta fram nationella regler för fiskestopp under lekperioder, stängda havsområden och krav på mindre trubbiga fiskemetoder.

Först tror jag att jag läst fel, eller tolkat galet. Men baske mig. Det jag serveras till mitt Fair trade-märkta frukostkaffe (tack, bonuspoäng, karma eller whatever) är en riktigt bra start på dagen. Det är en liten strimma av hopp. Allt är inte glasklart, men intentionerna verkar uppriktigt goda. Jag tycker att du ska ta en koll, glädjas en stund och vara beredd på vad yrkesfiskelobbyisterna ska svara med . Det kan bli roande – om än på ett hätskt sätt. Läs debattartikeln här.

Vådan av nya upptäckter

En flock viggar lyfter från vattnet när jag traskar nerför strandslänten. Det är nästan vår i luften. Stället ser lovande ut. Det vore förmätet att kalla det nytt. Platsen har givetvis funnits längre än jag själv. Säkerligen har andra vadarbrallor plaskat runt här. Men själv har jag inte fiskat på just det här stället tidigare. Både till vänster och höger finns platser som jag är mer än väl bekant med. Men av någon anledning har mittenpartiet aldrig fått en chans. Idag ska det ske.

Försiktigt vadar jag ut på en veritabel matta av blåstång. Det känns som att traska runt på en dränkt ryamatta. Jag inser att jag nog har satt dojorna mitt i matbordet. Här måste finnas överflöd av små matbitar. Redan i tredje kastet ser jag en mörk, långsmal skugga på lurpassigt avstånd bakom draget. Aha. Gädda. Den siluetten går inte att ta miste på. Jag hinner inte fundera färdigt tanken på att byta grejor innan det smäller så det plaskar om det. Fru gädda får stå ut med ett snabbt foto innan hon hämnas mig med ett par rejäla stjärtslag i ytan. Hon är borta och jag är blöt i ansiktet.

Jag bestämmer mig för att göra en förflyttning ut mot några stenar som ser ut att slåss med vågorna. Tången blir glesare, men det luktar fisk lång väg, vilket förstås kan bero på att jag har gäddoft på fingrarna. Men aningarna är korrekta. Hårt hugg, snabb rusning och ett lufthopp. Jag hoppas innerligt på en stålblanking, men det är en besa. Hon får vila på tjock och våt tång när jag befriar henne från trekroken. Snart jagar hon vidare bland växter och stenar med mål att bli tjock och skrudad i silver. Jag kommer tillbaka. För det är faran med att testa nya platser. Antingen går det bra – och man får ytterligare en lokal som måste frekventeras med jämna mellanrum. Eller så är det öde och dött och du återvänder aldrig. Fast det beror kanske på att förhållandena inte var de bästa, eller på att du inte trodde på platsen. Du fiskar okoncentrerat, på väg till nästa plats i tankarna. Hur man än vrider på det så är det läskigt härligt med nya bekantskaper på kusten.

Märkliga långvarigheter

Det långvarigt milda vädret ångar på. Fast när det var som kallast åkte jag till kusten och frös om kinderna. Någon lustigkurre som läste min senaste havsöringsartikel ( Fiskejournalen nr 1-2 – varsågod och köp. Reklamen slut. ) gjorde mig uppmärksam på att jag minsann kunde ha det. Rätt åt mig.

– Ja, jag proklamerade för blåst och rusk. Eller åtminstone för att det var fint att fiska i slikt väder. Men nu är mildvädret tillbaka. Enligt en drös teorier borde fisket vara på topp i de höga temperaturerna. Men de flesta här omkring verkar ha färska erfarenheter som säger tvärtom! Vi får väl se om det blir lite ordning på det hela nu när solen ska visa sig och vindarna vrida.

För min teori är att långvarigheten är problemet. Det har inte hänt något markant sedan mitten av oktober, om jag får överdriva lite. Samma gråa, rätt blåsiga lågtrycksdominerade väderläge. Jag har hört SMHIs meteorologer säga ordet ”front” och ”milt för årstiden” så många gånger att jag inte hör uttrycken längre. Lite rusk och iskyla, sen lite ljumma vindar på det så ska vi nog få se på tusan.

Så i väntan på huggsexan råder ett stillsamt och ganska beständigt funderingsläge. Fundering över andra långvarigheter. Som det vansinniga tömmandet av haven. Eller ekonomiska beslut som får företräde i kampen med ekologiska. Eller det faktum att ju fler bilder man ser på nyfångade havsöringar, desto fler har den där tydliga knäcken på ryggfenan (orsakad av en sjukdom som drabbar odlade fiskar). Den odlade havsöringen börjar bli norm. Den är snart originalet. Ja, kanske inte riktigt ännu, här runt ön, eller på andra ställen där man sedan ett par decennier försöker göra bestånden självreproducerande istället för att pytsa ut odlingsfirrar. Men på andra håll: definitivt!
Den här Gotlandsfångade öringen (ovan) är odlad och utsläppt någonstans, men har valt att dra iväg på upptåg i Östersjön. Den hade otur att hugga på ett bete som tillhör mig och blev sedermera halstrad och avnjuten som teriyakimarinerad godsak.

Långvarigt stormande kan hindra fisket. Långvariga grubblerier kan resultera i ännu fler grubblerier. Jag tror att nästa inlägg på den här sidan får handla om färre långbänksgrubblerier. Kanske.

Hög tid efter högtiderna

Det är hög tid att göra något. Egentligen kunde jag bara skriva: ”Läs Isabella Lövins bok Tyst hav”.

Den är ett under av klarsynthet och huvudet-på-spiken. Efter att ha börjat läsa boken tänker man automatiskt saker som: hur i helskotta kan det få gå till så här? och så här illa får det bara inte vara. Men just därför känner man också ett starkt behov av att faktiskt göra något. Ju fler vi är som dunkar näven i bordet – med vettiga argument som backar upp oss och med en brinnande vilja att förändra som drivkraft – desto större chans att vi verkligen går en bättre framtid till mötes.

Vill du att det ska finnas fisk i havet framöver? Vill du försöka förhindra en ekologisk katastrof? Läs boken. Den ger dig stridsvilja. Jag lovar att du kommer vara så förbannad att du vill göra något efter att ha läst den. Tyst hav? Nej, tack. Högljudda protester mot utarmning och skövling av vårt hav. Det är hög tid.

För jag frågar mig samma sak som Lövin: Vems är havet? Vems är fisken? Det verkar finnas ett antal drönande politruker hos såväl yrksefiskekåren som i de politiska leden som fått för sig att det är deras.

– Fel! Havet och fisken tillhör oss alla. Vi kan rädda det de försöker döda. Men då måste både du, jag och alla andra som bryr sig börja protestera nu på studs!

OBS! Fram till och med den 13 januari kan du gå in på Namninsamlingen för att rädda torsken i Kattegatt. En god start!

Kylslagen start

En dags vila. Sedan lockar kusten med sin tysta och oförsonliga natur. Det spelar absolut ingen roll hur jobbigt kall vi tycker att den där ostliga vinden är. Den bara tuffar på som om inget hänt. Tja, det som har hänt är egentligen bara att kylan plötsligt överraskat oss. Nytt år, nya temperaturer.

Mitt i en diskussion om fåglar, ornitologer och jakt på upplevelser sveper Micke till med ett mothugg som sånär piskar mig i bröstet. En liten vackert färgad hanfisk får se sig besegrad. Den får förstås sin frihet tillbaka. Snart hugger det försiktigt på våra beten igen, men det räcker tydligen med öringar för idag.

Ett par andra, lovande, stormiga, iskalla, böljande, tångrika, ödsliga, steniga platser lovar runt, men håller tunt. Ett par glädjande gäddor ruskar visserligen om i kölden. Glädjande därför att de är relativt unga och att de över huvud taget finns i dessa gäddglesa vatten. En av de ilskna predatorerna har en fantastisk täckning som Micke förevigar innan vi snabbt släpper i den i böljan igen. Några intressanta fåglar för den som gillar krysslistan dyker upp på vägen hem.

Nytt år. Alltid en start.

Foto 1 + 3: Micke Söderman