Vådan av rätta vindar

Helgerna kring påsk brukar betyda att det är lite tätare mellan spöna på kusten. Även de som bara dammar av sina vadare en gång per år eller så verkar vara i farten mellan äggfrossandet. Själv tar jag det ganska lugnt med både äggätande och kustsvingande under den här perioden. Ägg kan man äta när som helst. Och kusten är roligare när den är något mindre befolkad. I år kom dessutom kylan ner över landet (vilket den uppmärksamme bloggläsaren givetvis inser orsaken till: jag hade ju planerat några dygns hårt gäddfiske på svenska ostkusten). Så min plan är enkel: ligg lågt i påsktiden, kör lite hårdare efteråt. Men så öppnar sig himlen i ett stiligt vårväderoch sydvinden trycker på längs öns båda långsidor. Det betyder förstås att fångst-SMS:en piper. Det betyder också att jag är tvungen att släppa hussysslorna. Om så bara för ett par ynka timmar.

Tänka sig. Två av mina tilltänkta fiskeplatser är folktomma. Jag röjer ut bland sten och tång och har snart en första kontakt. Bara ett knäpp. Men de är där. Snart landar jag en, därefter ännu en och så är det dags att åka hem. Så där är det när man egentligen inte ska fiska. Fisket är på gång. Det är vådan av att boka upp sig på annat när vindarna vänder.
Båda havsöringarna är ganska små, men pigga. Båda får genomgå en mild avkrokning och blir släppta åter. Nu hör jag återigen hur det piper i telefonen. Det hugger på andra håll också. Men hur hett det än kommer bli framemot den sena sommartidsskymningen så är min tid ute. Men det kommer fler dagar. Vänta bara.

Uppfriskande utflykter

Tröttnar du inte att flänga runt på hemmakusten? undrade några kamrater. Jodå. Ibland. Just därför försöker jag göra ett antal utflykter årligen. Både för att jaga arter som inte finns hemma och för att få välbehövligt miljöombyte. Dessutom brukar avstickarna till bortaplan betyda skojiga sammankomster med fisketokar – från när och fjärran. Gäddfisket är ju inte Gotlands största tillgång nuförtiden. Dessutom är de långa vasständerna fredade 1 mars till 31 maj. Iväg till fast land och ut på skärgårdshav. Underbart. Jerkbaitslådorna fylls till bristningsgränsen och Ambassadeurerna laddas med purfärsk lina.

Men naturligtvis blir den här turen rejält vaccinerad av Kung Bores stora kylspruta. Minus tio-femton grader första natten borgar inte bara för köldchockade gäddor. Vädret lägger också locket på i rätta bemärkelsen. Lock av is i vikarna. Vi försöker i tuffa vindar och gnetar upp några svårlurade gäddor, men mina tre dagar i gäddriket består mest av hårt jobb, kalla fingrar och böner till SMHI, väderguden och gäddrottningen. Och så några gäddor av föga imponerande kaliber förstås.

Lång-Tompa kom närmast succé. Den här pjäsen visar ju i alla fall att de finns där. Nu blir det väl en och annan prickfiskjakt igen.

Foto: Jonas Karlsson

Into the waves

Rätt in i vågorna, bara. Into the waves! Jag kan inte ge något bättre råd när jag åter är på kusten för att ledsaga herrar både med och utan kamera. Så när evigt svingande Tomek och Pavel drar till med både dubbelhugg och dubbelhåvning är vågteorin upphöjd till sanning. [Ja, det är två firrar i håven]. De går där ute och röjer i skvalpet – havsöringarna.

Men, ack. Efter flera stycken hyfsade och tillbakasläppta är det en bamsing som väljer mitt bete.För att vara fisk är den överraskande tränad i akrobatdiciplinen ”våldsamma hopp kors och tvärs”. När det fjärde språnget hamnar med skruv i pik över huvudlinan släpper kroken. Förbaskat. Vilken tur att det finns fler akrobater. Och fler vågor.

Man får vad man förtjänar

– Haha! SMHI gissade fel. Igen. Det här är väl inget oväder, kluckar jag vid frukostbordet. En mild sydvind och tunna molnstrimmor över den låga solen. Ett första steg i rasslande stenar, drömblick mot krusad yta och byte till färsk trekrok. Det här blir finemang. Men, man får vad man förtjänar. Man hånar inte väderinstitutet ostraffat (eller om det är vädrets betydligt högre makter som ger tillbaka?). Efter en halvtimmes fiske i härliga förutsättningar tornar något upp sig där borta i söder. Snart slår regnet emot oss på tvären – och det är inga försiktiga vindar som letar sig upp längs kusten och in i kläderna. Men kanske förtjänar vi upprättelse när vi härdar ut och står fast vid planen. Vi ska fiska av några platser. Och det gör vi.
Öringarna finns där och biter med jämna mellanrum. Idel silvriga, fina. Några små, några större. Vi säger tack och hej och släpper varsamt åter nästan alla fiskarna, medan kamerorna surrar i kondensvädret.
I de tuffaste vågorna går den tuffaste fisken. Den bökar runt rejält innan jag kan få i land den och segerjubla. En god bit – väl över tre blanka kilo. Jag fortsätter på halvfart och ser hur mina gäster krokar, drillar och landar fisk, medan ovädret bedarrar och solen glödgar den tidiga kvällshimlen. Vi förtjänade lite motstånd, men också lite äkta kustnjutning. Vi fick bådadera, med råge.

Svåra havsöringsstunts

En synlig kamera kan betyda att planerna går om intet, eller att förhoppningarna får ställas ner till ett minimum. Fiskereportage är inget som bara klaffar, går i lås och skriver sig själv. I know. Been there, så att säga. Men med hjälp av lite sydvindar och några stilla böner till den motsträvige fiskeguden kan det också gå vägen mellan varven.
Annars var det väl mycket som talade emot upplägget när inte bara en – utan två – filmkameror, med tillhörande operatörer riggades i stenparadiset. Men dubbeldrill av blanka havsöringar och en del annat spöknyck, plask och sprattel fick både kameramän och fiskestatister att hojta och tjoa lite. Jag kunde gott kosta på mig en extra lång kaffepaus när fisk nummer två landats och satts tillbaka. En rejält biffig firre bestämmer sig strax därpå för att följa mitt drag ända in till kängorna. När den hugger sopar jag nästan fast mothugget i mig själv. Det ska fan vara stuntman på Gotlandskusten.

Knapp förlust, 0-1

Enter. Jobbet skickat. En timme tidigare än beräknat. Perfekt. Havet lockar och drar i vanlig ordning. I solen är ansiktet varmt, i skuggan kommer andedräkten som rökpuffar. Men vågorna som rullar in går tyvärr i färgtonen grågrönbrunt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt.

Jag måste ändå försöka. Långt där ute ser det ut som om det är mörkare vatten. Klarare kulör. Med trimmad rulle och lite jäklaranamma når man precis till randen. Men det händer inte mycket. Jag har sjunkit in i ett tillstånd som påminner om dvala. En glödgad sol sjunker mot havet och svanarna rör sig mot land. Då säger det smack! i spöt. En tung knyck just när jag drar på mothugget, därefter tomt.

Jag missade den enda chansen. Jag ser mig besegrad. I dag är det 1-0 till öringarna. 0-1 som jag ser det. Nästa match blir spännande. Kanske går den i något klarare vatten och med en mer alert spöförare.