Kast och hopp

På en, enda dag tycks allt hända. Löven spricker ut, träden fylls av kvittrande lövsångare och luften känns ljummen. Det doftar något nytt, något välbekant. Jag stannar upp och blir sittande med fånsmajl mot solen. Det är långt ifrån årets första metedag. Men det känns så.
Det blir en metetripp – lightversion. Lätt packning med bara det nödvändigaste i en ryggsäck och ett spö i näven. Några mörtar och småidar, senare har jag en känsla av äkta, genuin vår. Jag tar en kaffe och myser i vårvindarna. Jag börjar förnimma hur jag snart kommer kasta mäskbollar istället för att dänga öringsbeten.

Men än är inte det där kustsvingandet färdigt. När solen sänker sig efter en av de varmare dagarna får Josef med mig ut på äventyr. Vi blir länge sittande och dumglor mot horisonten. Massiva insektsvärmar, sjungande fåglar, dykande fåglar, ätande fåglar, jagande fladdermöss. Naturen lever. Josefs nyinköpta kamera gör att vi nördar ner oss fullständigt i bländartal, ISO-inställningar och skärpedjup en bra stund. Men sen är det fiskedags. Josef kör fluga, jag dänger kustpluggar.
Snart vräker sig en fin öring över mitt bete. Men den vräker sig även en meter upp i luften, vrider sig loss och lämnar mig uppgiven i ett plask och i det tilltagande mörkret. Bara en tappad den här kvällen. Men vad gör väl det? Hoppande fiskar och kastade mäskbollar. Det är vår, i koncentrat.

För dig som är metefrälst kan jag rekommendera att ta en titt på mäsksortimentet Top Mix. Mycket bra grejor för hyfsade slantar. Mer om det kommer framöver. Top Mix hittar du bland annat hos itackle.se

Dagen efter dagen D

Den årliga Öringträffen gick av stapeln i strålande sol, svaga vindar och extremt lågt vattenstånd. Extremt trögt var det också. Men lag Morgontrutta, med Peter H som ankare, är alltid att räkna med och kammade hem en välförtjänt seger i den lagom prestigefyllda tävlingen. Grattis! Duktiga fiskare ska ha framgångar.
Själv hade jag förhinder och kunde bara sitta hemma och invänta rapportfloden. Tävlingsmomentet roar mig föga – det är inte därför jag fiskar. Men däremot är det alltid riktigt trevligt med en sammankomst och efterföljande kvällsdrabbning med horder av spösvingare.


Fast när dagen efter har ett aningen mer mulet väderläge och friskare vindar – ja då ställer jag in alla måsten ett par eftermiddagstimmar. Första stället, två fiskare på plats, som fiskar mitt favoritparti på sträckan. Jag väljer att gå åt motsatt håll, men det vill sig inte.
Nästa ställe är tomt. Märkligt nog. Men desto bättre att jag får de fina sten- och tångbäddarna för mig själv. Jag bara förnimmer att det är något på gång. Jag vet inte ens om jag känner en puff, men jag gör ett vevstopp någon meter framför mig bara. I vågen kastar sig en skugga fram och två-tre snabba bugningar i spöt pumpar runt adrenalinet. Men så ser jag hur den krummande fisken kommer loss och draget sprätter upp. Retligt. Typiskt.

Nya tag ger nya nappatag. Lite längre bort, i ännu en klyfta med sten och tång lurar en blank rackare i samma format som den förra. Den hugger på längre lina och får ingen chans att kasta sig loss från kroken. Härligt. Jag hade sånär tänkt att börja avrunda öringsfisket för säsongen. När värmen kommer är det så mycket annat som roar mig. Men ännu finns några oavklarade matcher att spela i den här serien. Några test, några kvällsfisken, lite annat. Vattentemperaturen visar ju ännu på rätt låga tal. Vi får väl se.

Utanför etikens gränser

Upp och ner. Det finns roliga fiskeberättelser som kan fylla sidor upp och ner. Tyvärr finns det också baksidor och tråkigheter som måste ventileras. En sådan är det jag råkade ut för häromdagen. Jag är ute på ett reportagejobb med kameran i högsta hugg. Efter avslutat värv stannar jag till på en härlig kuststräcka, snör på mig vadarna och tänker just knalla ut i riktning horisonten för ett öringsförsök. Då passerar en stor silverfärgad Mercedes med tysk registreringsskylt på den lilla gruvägen. Eftersom de fortsätter målmedvetet in mot en vik som kan antas vara en viktig leklokal för gädda blir jag lite nyfiken. Vi har ju som bekant ett förbud mot fiske efter gädda och abborre mellan 1 mars och 31 maj runt Gotland.

Mycket riktigt är det fiskare som kliver ur bilen. Tre bastanta herrar med spön, håvar, tackelboxar och frodig uppsyn vältrar sig ur bilen. Jag tar mig fram till dem och försöker med engelska, knapphändig skoltyska och gester förklara att det är gäddfiskeförbud och att de befinner sig på ett område där de knappast kan förvänta sig att få något annat. Jag uppmanar dem att förflytta sig. De frågar om de får fiska öring, och får ett jakande svar. Jag visar var de kan ta vägen och lämnar dem därhän. Tio minuter senare kan jag se hur de fullkomligt ignorerar vad jag sagt och trampar ut och börjar svinga i viken. Jag kan se hur de krokar och lossar flera gäddor. Däremot kan jag inte svara för vad de gör med gäddorna när jag lämnar platsen en stund senare.

Vid just det här tillfället finns ingen tillsyningsman som kan komma till platsen. Polisen och Kustebvakningen har givetvis inga resurser till ett sådant här litet puttefnaskärende. Plötsligt känns regler och bestämmelser tandlösa och en fadd smak sprider sig i munnen.

För egentligen handlar ju allt om etik och moral. Det är varken möjligt eller önskvärt att vi ska ha spejare och bevakning överallt för att se om folk sköter sig. Det fria handredskapsfisket är ett typexempel på frihet under ansvar. Det kommer alltid att finnas element som inte bryr sig och svärtar ner och förstör för oss andra. Man kan upplysa, informera och sprida budskap till man kräks. Några stänger bara av eller ignorerar. När jag åker hem önskar jag att den ståtliga havsörnen kunde ha varit en del av ett ekologiskt bevakningssystem. Där uppifrån ser skarpa ögon allt som händer. Jag gissar att att fågeln skakar uppgivet på huvudet mellan varven.

Fotnot: De närmaste dagarna ska tillsyningsmän hålla lite extra koll. Om du själv åker runt så kan du göra detsamma. För även om man inte kan ingripa mot dumhet så kan man fortsätta att informera. Bilen jag talade om hänger jag gladeligen ut på bild här ovanför.

Lax till havs

Medan de flesta flänger runt på kusten och jagar öring visar det sig att Stockholms trollingklubb smitit bakom ryggen på mig och alla andra – och nu härjar de runt ute till havs med fem fulladdade ekipage. I jakt på lax. Skämt åsido: Jag har länge försökt förmå några trollingentusiaster att göra ett försök runt Gotlands kust. Så det var en liten överraskning att det plötsligt dyker upp en liten flotta, helt oförhappandes. Den första dagen blev mest en uppvärmning, men under dag 2 kunde teamen ta sig ut till rätt vatten. Till slut var det Team Piggarna som lyckades narra en lax på 6,4 kilo.

Kanske kan den här lilla satsningen ge lite fyr åt den avsomnade och obefintliga trollingsatsningen på de Gotländska farvattnen. To be continued …

Foto lånat från Stockholms trollingklubb. Läs mer på stockholmstrollingklubb.blogspot.com/

Doftande dimma

Kylig morgon. Vinden drar från flera håll. Fladdrande, vridande. Gästerna och jag byter kust och möter dimman som rullar in, tjock som brandrök. Omgrupperingen tar tid. Men tid är allt vi har. Tid för planering, tid för lunch. Lou och kollegorna dukar upp på porslin i strandbrynet. Ljuvligt. Och så en sotad kaffepanna på grova vedklabbar. Doft av rök och glöd. Hett kaffe skingrar dimman i sinnet.


Nu är det morska män i krusig sjö. Snart hoppar en öring av, men förtroendet för platsen finns kvar. Åter värms kaffet på. Några förvridna enbuskspinnar ger arom åt stigande rök. Mer hett kaffe ger fler förhoppningar. Runt hörnet väntar djupare kanter. Där finns öringarna. Ännu en sliter sig. Jag nitar en gynnare innanför kanten. Den hoppar runt och far an. Men snart planar jag upp den.Vita stenar, silvrig fisk.

Vi går stilla tillbaka. Dimman tätnar igen, som ett avsked. Vägen hem är ljusare. Efter hand skär solen hål i kartonggrå sky. Kaffepannan är sval nu. Men doften av elden kittlar ännu näsan. Sotig och stark.

En sådan där huggsexa

Jag är kvar i kustlandskapet när den glade snickaren Lasse är på tråden. ”Det är inte klokt”, säger han. Och det är det inte. Tacka tusan för att han ligger på marken med en öl i handen. Han och fiskekumpanen springer rätt in i ett crescendo. Öringar av rejäl kaliber hugger, hoppar av, åker med upp och är som galna. Allt på en liten plätt, på bara 20 minuter. De bara garvar, ringer dit några kopmpisar och ser på när ytterligare någon öring dröjer sig kvar på estraden. Men snart är det över. På våren är det ofta så här. Träffar du rätt kan du ha makalösa samlingar med fisk. Men att alla ska vara stora, feta och silverblanka är inte givet. Det är förstås inte heller givet att du någonsin ska träffa den där fläcken… Man kan bara gratulera och buga ödmjukast.

Ett litet tips om du skulle förstöra vadarjackan kommer från Jörgen N: Kör vidare med svart sopsäck i klänningssnitt. Inte så tålig, inte så snygg, men ganska (nåja) funktionell.

Foton: Micke Berglund

Väntade kast

Kustfiske är ingen förutsägbar historia. Och samtidigt är det just vad det är. Den ena dagen börjar med vårväder som får småfåglarna att gå i spinn och sjunga arior som aldrig förr. Den utlovade vinden uteblir, eller kommer från ett högst oväntat håll. Stefan & c:o, som är mina gäster, svingar på och njuter av vyerna. Men öringarna vill inte. Trots att vinden ökar, rör upp vattnet och svallar in vågor från det älskade sydväst så är det trögt. Riktigt trögt. Några av mina fiskebekanta och -kamrater rapporterar om likaledes hopplöst läge. Några andra säger tvärtom att det hugger hej vilt. Stora, feta rackare dessutom.

Men det kommer alltid en ny dag. Dagen efter är det Ulf med kamrater som slår följe och litar till mina ord. ”Idag kommer det att hugga”. Sydväst igen. Lite färg i vattnet, moln som täcker de skarpaste solstrålarna och skummiga vågor ute över kanter och stenar. Och visst – det blir fisk. Både små och större. Vissa hoppar av, andra följer med hela vägen. I vårsolen tampas stora horder av fiskare med Gotlands silver. Några lyckas ypperligt. Andra har det svårare. Själv åker jag hem med ett hyfsat nöjt smajl över läpparna. Jag släpper tillbaka majoriteten, men behåller en liten tjockis på dryga halvmetern som blir fina filéer. I kameralinsens fång får det bli en posering á la Danmark. Absolut inget ont om våra duktiga fiskegrannar (som är föregångare inom det mesta vad gäller kustfisket, förresten!). Men den som sett en annons från något stort danskt sportfiskeföretag från nutiden inser att vidvinkel och ganska raka armar är vad som gäller. 😉 Fiske är dejligt.