Kyligare i norr


Ibland känns det som om nästan alla man känner är iväg på äventyr. Vissa dagar är man faktiskt mer än övertygad om att det de facto är så.
Vid frukost piper luren. Det är Rickard K som tar det kallt i vackra norr: ”Hardangervidda: nord 60,05 grader, öst 08,15 grader. Kanonväder idag!”

Jag inväntar tunga fiskerapporter och försöker avundsjukt njuta av det mildare väderläget på hemmaplan.

Balans på alla sätt

Från stiltje och hetta till kalla kulingvindar på ett ögonblick. Kanske inte den bästa dagen att vara på havet egentligen. Men hopp om huggvilliga fiskar och en liten lucka i schemat gör att jag och Fredrik drar några tunga kast med ännu tyngre beten. Härligt. Fisk på flera av de första kasten drar upp läpparna över tandraden lika effektivt som västvinden röjer runt med kläder och vågskum.

Det är inga fiskar som gör rent hus på specimenlistorna. Och vet ni vad – det kvittar fullkomligt. De är något viktigare; roliga. Skojiga att lura till hugg och lika underhållande att se när de oskadda vispar iväg ner i böljan igen. Glädjande att se eftersom de inte längre tillhör självklarheterna i vårt tilltufsade innanhav. Vi garvar vidare en liten stund innan både vindstyrka och klockslag tvingar oss att lämna vattnet.

Vackra gäddor gungar i sinnet när balansen återkommer på landbacken. Låt oss hoppas att balansen återkommer i Östersjön också. Jag vill gärna ha kustvatten med goda bestånd av exempelvis gäddor. Låt oss också hoppas att fiskare av alla de slag är balanserade i sinnet och inte slår ihjäl fisk till höger och vänster om de skulle råka hitta några där ute.

Goda mardrömmar

I högtryckets hetta är vattnet bortsvept från kusten. Bortryckta från ön är kamraterna och ekologerna Nisse och Micke. De jobbar hårt i hettan och inventerar nejonögon i halländska vattendrag. De skickar hem underhållande rapporter, inklusive ganska otäcka foton som dimper ner som en mysryshistoria.

Havsnejonögat (på bilderna) är benämnd som ”starkt hotad” art på den svenska Rödlistan. Den ovanliga fisken suger sig fast på andra fiskar och använder såväl enzym som en raspande tunga för att lösa upp sitt offers hud så att den kan smaska i sig blod och vävnader. Härligt otäckt. Den leker i ett fåtal åar och älvar och låter sina larver leva nergrävda i vattendraget tills de vuxit till sig. Och växa kan de sannerligen. Den här fisken som Micke och Nisse hittade häromdagen är inget man kelar med.

Jämfört med det mer småväxta flodnejonögat [finns bl a i gotländska vattendrag – se inventering av herrar Ljunggren och Söderman här] är det här en fisk som kan få den mest drönande dagdrömmare att rysta till lite av skräck. Den här käften fick mig att vrida huvudet en gång extra innan jag bestämde mig för att sova. Vilken sorts deckare läser du? Jag tror att jag föredrar sådana med ett gott slut. En hotad art som fortfarande har några exemplar som tycks frodas är trots allt en riktigt bra avslutning på en het dag.

Foton: Micael Söderman