De lyckliga tretton

Jag är på kusttur med Micke, alias yngre brodern i Bröderna Brothers™. Det träffsäkra namnet och bakgrundfakta om bröderna kommer från Roslagens formguru, tillika meriterade kusthärjaren och spösvingaren Henrik Behrnerts. Jag tar mig friheten att citera HB (hans eminenta blogg ”The Outlaw Trout” finns via länk i menyn längre ner till höger):

”Så här är det: För en tio-tjugo år sedan ägde Bröderna Brothers™ patent på att rota i vassen. […] Jag kunde se dem bära hem betesboxarna nedlastade med upphittade vobblers och drag.

Ser det inte ut som om karln staplar laxrom gigantus? Vi åker ut till en avlägsen kust, mest befolkad av sjöfågel, en och annan fiskare och någon enstaka hundrastare. En snabb kaffe, i vadarbrallorna. Mickes brallor visar sig snart läcka lite lagom irriterande i grenen. Han är dock glad att det inte är akterläckage, som han av någon anledning tycker värre om.

Vi har inte ens nått det bräckta plasket förrän Micke utbrister i ett:
– Kolla! Massor. Säkert 40.
– Vad?
frågar jag och får bara en svepande hand till svar.
Stranden är täckt av golfbollar. De ligger bland den uppspolade blåstången, bland stenar, bland grus. Ännu ett osannolikt strandfynd signerat Bröderna Brothers™.

Så småningom har vi kontakt med öringar. De första vill bara nafsa och puffa upp dragen på tvären. Nästa hoppar av, men så landar Micke en liten. När vi tömmer termosarna och kör mot skymningen räknar vi ihop 13 lyckliga fiskar. De flesta har bara narrat oss, några har fastnat och krokats loss. Mest smått. Alla simmar kvar. Och i en plastbåse i bagaget ligger ett fyrtiotal golfbollar.

En liten vår

Jag smyger i försåt. Bland hal blåstång och vågor, som antagligen lierat sig med öringarna för att få mig ur balans, vandrar jag utåt. Efter hand tornar skumklädda vattenspel sig allt högre. Det friskar i ordentligt. Jag är medveten om att jag inte bara inkräktar på öringarnas födoplatser, jag befinner mig bokstavligen mitt på deras middagsbord. Inte undra på om de skulle samarbeta med vågor, vind och kyla för att få bort mig – eller åtminstone ge mig lite jäkelskap på vägen. Civil olydnad från de koloniserade. Men, för tusan. Jag är ingen kolonialmakt. Jag är en smått vilsen, sökande jägare på någon annans territorium. Havsöringarnas.

När solen kikar fram vandrar jag vidare i en känsla av vår. Alla tecken tyder förstås på senhöst. Den låga solen, vattnet, den karga kalheten och almanackan. Men efter ett par bistra och stenhårda vinterdagar känns det plötsligt som vår. En liten vår.

Mothugget sitter där. Rappa knyckar i spöt, en vind som drar åt ett håll och blytunga vågor som drar benen åt ett annat när jag tar mig mot land för att inkassera segern. Nästa öring hugger synligt och utan rädsla framför mina fötter. Den tappar jag förstås. Men det gör mig ingenting. Jag avnjuter kaffet i motvinden och leker vår för ett ögonblick.

Läge för mössa och tankemöda

Veckans tips lyder: använd mössa. I den här snålblåsten anbefalles även handskar, dubbla underställ och tjocka sockor. Vi är nu inne i vintern. Den varar antagligen bara en kortare period, men återkommer säkert snart igen.

När vintern hugger tag i oss med krokiga klor blir det lamslaget på kusten. Men tips nummer två är att smita ut mellan de värsta stormarna och snöbyarna. Många gånger är det riktigt bra fiske. Ibland är det förstås tvärtom. Det är bara fiske vi talar om, för att upprepa ett mantra jag gärna använder.

Där vinden rivit runt och flyttat vattenmassor är det ofta fisk i farten. Skulle det vara tomt, eller för mycket effektivitetshindrande växtdelar, på de rena lovartssträckorna så kan det vara läge att söka halvlä bakom uddar, rev, stensamlingar eller pirar. Det är inget specifikt Gotlandstips. Det gäller överallt. De turbulenta vattenrörelser som skapas bakom en hastigt föränderlig topografi är jaktstråk. Dessutom kan det mest sörjiga vattnet lämna skräpet bland stenar och grus, filtreras och vara sådär härligt lättfärgat där vinden bryts av en liten smula. Där finns de. Kanske. Och jag tänker testa igen. Man vill gärna upprepa tidigare lyckosam taktik – på gott och ont.

En öring som fanns på fel ställe. Dessutom på ett delvis ”nytt” ställe.

Ett nytt ”äntligen!”

Äntligen. Igen. Vågar man säga det? Jag ropade ”äntligen” när Isabella Lövins utomordentliga bok Tyst hav (köp den, läs den!) fick stor uppmärksamhet. Jag väntade mig inte underverk, inte ens kraftfulla åtgärder. Det tar tid att ändra en trögstyrd supertrålare. Men den skeva fiskepolitiken som skövlar våra hav, till viss del med hjälp av subventioner och stödåtgärder, fick strålkastarljuset på sig. Debattartiklar, tv-inslag och namninsamlingar satte igång en efterlängtad pendel. Yrkesfiskekåren svarade med sin sedvanliga lobbyism. Tuppfäktningen fortgår. Och havet dör en smula för var dag.

Nu ropar jag ”äntligen” igen när man i DN:s nätupplaga kan läsa om hur Riksrevisionen ger tuff och svidande kritik mot Fiskeriverket och regeringen för hur de hanterar fiskefrågorna. Riksrevisionen har granskat hur staten agerar för att skapa ett hållbart fiske. Missnöjet är uppenbart och uttalat! Bland annat sägs det i DN-artikeln att:
”Statens insatser för ett hållbart fiske är ineffektiva och staten slösar med skattebetalarnas pengar. Samhället ger med ena handen yrkesfiskarna stöd för att fiska och med den andra stöd för att sluta fiska.”

Missförstå mig lagom, bara. Vi ska äta fisk och yrkesfiskarna ska fånga den. Många av yrkesfiskarna har naturligtvis rent mjöl i påsarna och lagom mängd fisk ombord på båtarna. Men motsatsen verkar det finnas det för många av. Och jag har svårt att förstå att en marknadsekonomi kan acceptera att en hel yrkeskår bärs upp av stöd för att fortsätta att verka, stöd för att skrota verksamheten och stöd för att vila från jobbet och dra upp skutan på land. Speciellt när de själva i slutänden är de skyldiga till att fisken tryter och jobben borde ryka.

När efterfrågan på Volvobilar sjunker blir tusentals utan jobb. När fisken tar slut får några hundra yrkesfiskare pengar för att sluta fiska ett tag − med ett förenklat resonemang.

Men visst. Problemet är inte bara svenskt. Överfisket sköts på ett galant sätt av många Östersjöländer. Och hela idén med att under politiskt och statligt överinseende gå mot ett storskaligt superfiske, istället för en småskalig, lokal näring är kanske det som verkligen varit roten till det onda.

Tänk om de små kustsamhällena hade fått ha kvar sina kuttrar med hårdhudade, väderbitna och galonklädda sjöbusar, istället för havets businessorienterade storfräsare till slagskepp som trålat bort det mesta som går att tråla bort. Tänk om det hade gått att köpa färsk strömming, lax och Östersjötorsk direkt i hamnen, istället för på stormarknaden, tre dygn senare när fisken skeppats fram och tillbaka över riket för beredning, paketering och prislappshöjning.

Ja, jag romantiserar. Och drömmer lite. En annan dröm är att man ska slippa se fiskhandlaren i Hemse sälja lekfärgade havsöringshannar, vilket fallet varit nu på höstkanten. Du och jag kan påverka. Låt oss göra det. Och heja på Isabella Lövin och riksrevisor Eva Lindström.

Läs nu artikeln: här

I skydd av mörkret

Mörkret är tätt. Trädens grenar dansar rumba i kulingen. Inne i skogen plaskar två män målmedvetet fram i åns strida ström. I pannlampornas sken är det bärnstensfärgat vatten, mörka skuggor av flyende fiskar och skummande vatten som korsar deras väg. Lyckligtvis är det men on a mission. De två envetna ekologerna Micke och Nisse räknar öringar, fångar öringar, mäter och märker öringar. Och släpper givetvis tillbaka alla öringar.
Jag är lika barnsligt förtjust och fascinerad varje år. Det är märkligt. Hur moder natur kan ge öringarna den instinkten, kraften och förvandlingsförmågan. Plötsligt en dag simmar den silverblanka torpeden in mot land, byter dräkt och kämpar för liv och död upp i ån den en gång kläcktes i. Den tåliga kostymen hjälper när den slåss mot andra artfränder, mot grenar, mot framforsande vatten och mot rullande stenar och grus. Anlagen förs vidare, nytt liv planteras formligen i bäckens syresatta miljö. Om den överlever gör den om samma resa en annan gång. Kanske nästa år, kanske om tre år. Kanske inte alls. De lekvandrande fiskarnas liv är magi. I mörkrets tystnad är det nästan trolldom.

En nyfiken räv tittar intresserat på, lite på avstånd. Herrar ekologer traskar vidare i strömmen. Åtskilliga fiskar kontrolleras, returneras och beundras. Det är med viss frossa vi ser hur stora vissa exemplar är. Var håller de hus när de är silverblanka och vi dänger med våra drag längs kusten? Långt ute till havs där de lägger på hullet med hjälp av skarpsill och strrömming antagligen. Eller så gäckar de oss – bara för att de kan, liksom.

Det är nog lite som på den mänskliga dansarenan.Det finns praktexemplar som får omgivningen att snegla lite extra. Här finns hela registret. Från tuff och bredkäftad buse till smidig och nätt liten prickfisk. Och visst är de elaka hanarna imponerande, med krok, svärtad buk och slitna fenor. Men vi fånler nog som mest när en mjukt formad hona, med gulligt litet huvud och glansigaste dansdräkten hamnar i håven. Vilken perfekt varelse. Snart lämnar vi havsöringarna ifred. De har viktiga saker på agendan. Kaffet i bilen smakar ljuvligt.

En mellanhelg

Mellandagarna infinner sig inte ännu, men det har varit några dagar av mellanbra fiske, av alla inkommande rapporter och försök att döma. Några enstaka öringar har kommit upp, ytterligare några snabbsimmare har på pin kiv jagat beten utan huggplaner. Men de flesta har haft det knepigt i ömsom kulingstyrka, ömsom bleke och dimma. Calle & c:o lurade en liten vacker tjockis under min ledning, själv tappade jag en fin fisk, som dock kan ha varit av fel art. Sånt händer. Någon puff, en efterföljare och lite annat vittnade om att de fanns där. Men resultatet blev magert.

Några hugade fick någon enstaka firre förstås, men de senaste dagarna går nog mest till historien som en liten parentes. Till synes goda förutsättningar, men också kvicka vindkantringar, ett snabbt sjunkande vattenstånd och säkert något annat jäkelskap. Alla svaren finns inte där. Men mellanperioder är till för att använda till att kreera nya teorier, förbättra dem och kanske göra nya försök. Om man skulle …

Friluftsdusch á la höst

Det är ett väder som bara en havsöringsfiskare kan älska, tänker jag. Men, nej. Inte ens kustnötare med dubbla lager av allt i klädväg gillar läget. Uppemot 17 m/s och ett ihållande regn – ett regn som slås sönder i molekyler av den piskande vinden. Vätan träffar oss horisontellt. Oavbrutet, hela dagen. Det är tre grader i luften. När vågkaskaderna sköljer över ansikte och händer känns det ljummet i kontrast.Vattentempen är ju ändå hela tio grader. Elakt är vad det är.

Men jag har förmånen att ledsaga en kvartett tuffingar. Fredrik H med anhang ger inte tappt. Vi får leta läsidor, eller åtminstone något som påminner om det. När vi kryper ur vadarna och mörkret anländer kan vi räkna in fem landade öringar och några ytterligare kontakter. Vi känner oss rätt tappra trots allt.

Dagen efter är det som förbytt. Kvar, i kulingens spår, finns grumligt vatten och omskakade öringar. Men Niclas MMS:ar snart in en kanonfisk. En kort, kompakt och härlig superblanking på tre kilo prick. Den verkar ha ätit gott och mycket under sommaren. Även Fredrik bänder tungt visar det sig så småningom. En lekfärgad men ståtlig fisk på sisådär fyra kilo biter på hårt, just efter att han tappat en annan hårdhuggare. Den får simma ut till sina artfränder igen. Förhoppningsvis får den tillverka fler hårdhuggande kamrater.

Tack till Niclas A och Fredrik H för mobiltelefonfoton och rapporter!