Under tiden – i Världen

En välbehövlig resa, lite nya vyer och ett break i vardagen sitter som en smäck. Men om jag nu trodde att jag hade haft det exceptionellt under en avstickare över en långhelg, så landade jag snabbt igen. Under min lilla frånvaro hann det dimpa ner en del mejl från både norr och söder. Den resande kocken var värst. Se bara.

Ett vatten så glasklart (och antagligen vansinnigt ljummet) har jag inte ens i badkaret. Somliga ska alltid vara värst.

Foto: Fredrik Örberg

Där satt den – tre dagar för sent

Jag sitter i en mycket speciell stol och fipplar med några småsaker när det ringer. Joel låter upprymd. Tacka för det. I kvällsljuset har en plogande och flerfaldigt attackerande öring modell royal hittat rätt.

70 centimeter öring i toppkondition är en värmekälla en kylslagen afton. Vi garvar åt att den förstås skulle ha huggit i lördags, under Öringträffen. För med en vikt om 4 600 gram hade fiskens fultonfaktor gjort rent hus på listan. 1,34!

Men vad spelar det för roll? Fisken är magnifik, Joel glad och framtiden ljus. Desutom har jag roliga fiskeplaner i kikaren. Jag plockar ner småsakerna och sneglar i kalendern. Ljusa tider kommer.

Förutspått resultat

Titta noga. Den här typen av motiv är inget som jag vanligtvis uppskattar eller slösar kamerabatteri på. En massa döingar hängandes på rad. Men efter Öringträffen får man göra ett undantag. Jag måste ju visa vad som blev resultatet av 120 personers dängande i nordliga isvindar …
Vi var många som siade om att resultatet skulle bli just så här: trögt och segt. Bara de få lag som hamnade på helt plats i rätt tid hade några kontakter. Många fick nöja sig med frisk luft, eller någon enstaka puff. Sju (7!) godkända, d v s blanka fiskar över 50 cm, lyckades deltagarna hysta upp. Det är många meter lina och fasansfullt många kast per fisk under en hel dag.

Jag och Joel hade förberett oss rejält. I mitt fall betyder det noll tävlingsgeist, men fika, grill och ett gott humör. Tävling efter största fisk under en enda dag är liksom inget att yvas över för min del. Man ska bara ha det riktigt trivsamt. Så fort vi hittade ett folktomt ställe höll vi oss där och tog det lugnt.

Men segrarna, som legat i, gillar att tävla i den här formen och dessutom varit nära seger några år förtjänar givetvis ett stort grattis. Lag ”Tompa torsks drängar ” tog en fisk med siffran 1,154 enligt Fultonformeln och vann Ålandsresan. Dessutom utsågs deras vinnarfisk till årets raketfisk, så det blev dubbel salut! Fler resultat hittar du här.

Nu vankas det andra grejor. Tja, kanske lite öring också, när den värsta anstormningen av fisketurister lagt sig. Vi får väl se.

Lite motvillig öringkontakt

De tunga huggen från storkäftarna svävar ännu i medvetandet. Jag sorterar gäddgrejor och planerar meteutflykter efter arter som börjar vädra nystart för året. Men Niclas får med mig ut på lite silverjakt i stiltjen. Kvällen är ljuv och ljum. Platt som en pannkaka. Men snart har vi landat varsin liten. De går utanför kanten och stryker. Det bör vara fler här. En försiktig stöt följer, sen tvärdör det. Ända tills vi står vid bilarna och tänker ta avsked. Ett vak får oss att knäppa igen jackorna, fälla upp spöna och smygrusa (eller vad det kan kallas) ner till vattenlinjen. Noll.

Nu vankas den årliga Öringträffen. Ett spektakel som jag mest ser som en anledning att se lite härlig kust och ta ett kul eftersnack med fiskare från när och fjärran. Tävlingsmomentet är ju mer en bonus. Man ska ha en sabla tur om just den dagen råkar vara den som innebär att den där högkvalitativa superfisken väljer ens bete – när det är smällfullt längs hela kusten. Nä, egentligen gillar jag inte trängseln det minsta – och är i högsta grad medskyldig till att det ser ut som det gör under den nämnda lördagen. Vilken paradox.

Men förväntningarna på själva fisket är lågt ställda. Väldigt lågt. I dag pratade jag med en mycket skicklig och idog sportfiskare här på ön. Han har som ambition att (hör och häpna) ”bara få en fisk det här året”. För det har nämligen aldrig hänt honom under Öringträffen. Och då ska man veta att han tillhör dem som brukar få fisk i tid och otid. Han är en sjuhelsickes duktig havsöringsfiskare! Men att åka runt och leta en ledig plats bland över 120 amatörer och proffs i antingen solgass eller illvillig storm (jo, något av det är det alltid på öringträffen) är inget bra upplägg för en taktisk och strategisk fiskeseger.

Enkelt uttryckt: En sabla tur och lite skicklighet, samt en snabb bil som kvickt tar en till rätt ställe före alla de andra är rätt melodi om man ska ha ambitionen att tävla.

Jag har nog inget av det där. Nä, undrar om man skulle göra något annat istället. Är inte sutarna vakna? Behöver inte huset målas om? Men, vänta lite. Vad säger jag? Jag måste vara utmattad.

Tunga påskutlägg

På hemmaplan är påskkusten ytterst välbesökt av havsöringssugna. Därför kändes det skönt att betvinga några feta gäddor på andra sidan havet. Västerviks skärgård är stor, djup och stundtals svårfiskad. Det är inget mängdfiske på våren. Däremot finns det öppna ytor som räcker och blir över. Små glon och byttor i ytterskärgården, grumliga, växttäta vikar i innerskärgårdarna och häpnadsväckande djupvassar mittemellan. Det blir variation. Från tålmodigt gnetande med bulldawgs och storjiggar i branterna – till rappt hemvispade jerkbaits på knappt meterdjupt vatten.

Jag bara stormtrivs i en under lång tid saknad situation och dricker kaffe på löpande band. Mellan varven smäller det tungt i spöna, virvlar höjer blodtrycket och solen gassar dagarna i ända. Det är en skön samling fiskelymlar som bänder kolfiber och ljuger i stugan. Båtarnas besättning mixas av unga entusiaster och erfarna ringrävar. Alla med dedikation och fiskeiver, alla med sina egna teorier, egna favoritbeten och unika tekniker.
Jag fiskar hårt och plåtar ofta. Gäddfisket varierar, liksom vikterna på fiskarna. Anders kommer på plats och drar en 101 centimeter lång fisk som väger 10,4 kilo. Min 102-centimeters väger tre kilo mindre… Men även några härligt tjocka, urstarka gäddhonor biter över mina beten. Några tunga utlägg senare värker det lite i händer och axlar, men påsksmajlet når ända ut till äggskalet.

Rapport från bortaplan

Det blåser inte särskilt snålt. Faktum är att det i stort sett inte blåser alls på svenska ostkusten. Men med ett omtalat orakel vid rodret och en hög med mer eller mindre halvgalna filurer i båtarna gnetar vi på med pondus, hopp och garv. Det hugger. Utanför djupvassarna, eller intill tångtäta stränder smäller stora käftar igen över betena. Inte hela tiden, men ibland.

I väntan på högre tempo i vattnet bjussar solen på röda näsor och sköna fikastunder. De fetaste återstår att lura, de längsta gömmer sig fortfarande. Men vi vet att de är här. Vi laddar om i stugorna och hoppas på lite sämre väder. En smula molnighet och vindar som drar över fjärdarna skulle nog dra igång ett och annat.

En av de andra båtarna har gnetat på i svårfiskade områden. En lång skapelse har smugit sig upp längs båten. Den skulle rädda vilken dag som helst, men drar sig strax tillbaka till djupet. Hoppet lever.

Jag hör att till och med tv-teamen åker runt och leker hemmastadda på ön. Kusten är halvfull. Jag trivs på bortaplan – oavsett väder.

Finlir i smörväder

Sol. Milda sydvindar. Glittrande hav. Det är horder av sportfiskare längs stränderna. De där som bara luftar sina grejor i behagligt klimat har krupit ur idet och hittat till kusten. Även de vanligtvis ihärdiga öringsgnetarna jobbar hårt under vårens långa dygn.
Jag gör helt om och ser till att inviga säsongen på riktigt med en stadig blick på ett guppande avonflöte.

Boostad majs, maskar, omfrysta – och åter upptinade – räkor plus en del annat som smakar smask för stadiga idar, åker ner i väskan. Men den ombytliga vintern med ömsom mildväder, ömsom polarkyla har närapå spolierat säsongstarten för metet. ”Ingenting är som det var förr”, tycker någon senior som minns kalla vintrar och rejäl vårflod framemot påsk. Som tur är finns det ändå chans på fin fisk, med lite envishet i packningen.
Lika skönt som det är att bekymmerslöst kliva i vadarbrallorna och ta med ett enda spö, plus 5-6 drag, för att dra åstad och jaga öring, lika uppfriskande och utmanande är det att rota bland krokar, flöten, sänken och tafsmaterial för att skapa tackel som är ändamålsenliga. Enkelhet och avskalad fiskelycka v/s finlir och tekniktrixande. Det finns ingen segrare. Ombyte förnöjer och variation utvecklar och ger djupare kunskap.


Men huvudtesen i mitt fiske är ändå oftast: ”keep it simple”. Även inom fiskets teknikgren nummer ett – metet – går det att använda den tesen. Och att njuta i vårsolen, till flyttfåglarnas alerta hemvändarläten, är lika underbart i alla fiskedicipliner. Keep it simple: fiska, njut och slappna av.

Tack till Josef Andersson för fotoassistans.

Silver och guld

Nu är vindarna ljumma. Borta är kylan som skjutsade vågorna framför sig. Blåsipporna hittar ljus mellan vissna fjolårslöv och ejdrarna drar fram i flockar. På strandstenarna hoppar alerta sädesärlor fram. Det dröjer till andra stället innan den trevliga norska trion drar på en vacker silvergnistrande havsöring.

Nu är hoppet lika varmt som solen i lä. Vi ångar på, försöker och stretar mot vågsvall och hala stenar. Men det är inte helt lätt. Men efter en lunchpaus, med trötta korsryggar mot raukar och gråsten är det nya tag. God vila, god taktik. Nu hugger den. En fin öringshona som gått havet ett tag efter lek. Guld istället för silver. Släng dit några röda fläckar och hon ser mer ut som en välfödd bäcköring från hjortronland.

Vi ser landande och lyftande havsörn, en slött lommande räv och sträckande gäss. Vi ser till att en tjock och smidig havsöringshona simmar tillbaka till de sina. Lite senare beskådar jag hur en rejäl öring sent omsider beslutar sig för att nypa mitt drag. Då är den under spöspetsen – och vi vet ju vad det brukar betyda. Två snabba skakningar i spöt och en virvel som avsked. Revanschen är en liten blank rackare som får gå på återväxt. Solnedgången kommer bli ljuvlig.