Snabbsimmarnas snabbvisit

Här var det fisk. Massor! Om det nu råder brist på vissa fiskarter, så tillhör inte näbbgäddan den kategorin. Belone belone kallas horngädda i södra landsändarna, trots att hornen saknas och näbben är mer än påtaglig. Den är en hypersnabb simmare och hugger livligt under sin lekperiod längs Östersjöns kuster. Här har du en fisk du kan äta med gott samvete. Det behövs några stycken för att få ihop ett mättande mål, men det brukar inte vara något problem vid kalkkusterna under slutet av maj. Leta upp några sandiga partier med mörka fläckar av växtlighet och fiska snabbt. Är du ute efter havsöring kan det löna sig att invänta skymningen då de här pilsnabba och lika pilformade energiknippena lugnat ner sig. Annars hinner de före i 98 procent av fallen. [OBS! Helt ovetenskaplig siffra, baserad på högst personligt tyckande].

Det händer att jag drömmer febriga drömmar om att vår art av näbbgädda kunde bli lite större. Ponera att den vägde 3-4 kilo och hade samma temperament. Då skulle det bli åka av. För sin storlek är den ju helt galen. Det är bara det att den inte blir så tung. Mest lång. Nu får man glädjas åt att fajta dem på lätt utrustning, fluga, mete eller spinn. Och åt att det hugger väldigt tätt när man hittar rätt.

Spinnfiskar du är det effektivt att använda en 8-12 cm lång nylon- eller fluorocarbontafs mellan draget och en sylvass trekrok. Använd inte för tunn tafs, då går den av i den vassa näbben. Dessutom kan en tjockare tafs (runt 0,40-0,50) göra att kroken hamnar på en mer rät linje bakom draget (= fler korrekta krokningar, om du frågar mig). Vissa föredrar rejäla krokar. Jag tycker att de mest felkrokar fiskarna längs sidan. En kemvässad krok i storlek 8 eller 10 funkar kanon. Massor av fiskar hoppar av, ännu fler följer efter på retsamt avstånd, men det är svårt att gå lottlös under näbbgäddefisket.

Flugfiskar du så tycker jag att Peter L:s rekommendation duger mer än utmärkt: ”Ta fram flugspöt och flytlinan och servera näbbisarna små röda rackelhanar eller liknande. Ett hejdlöst roligt fiske.”

Mete brukar inte förknippas med högt tempo, som är A och O för näbbisfisket. Men om du fiskar med ett matchspö, ett förtyngt wagglerflöte av något slag och en lång, oblyad tafs med en enkel- eller trekrok i änden, en fiskstrimla, en GULP! – tobisimitation – eller varför inte en död tobis – och vevar hem ekipaget med täta stopp så är det succé. Att drilla näbbgäddor på matchspö är desutom vansinningt mycket roligare än att veva hem dem med ett stadigare spinn-eller haspelspö.

Jaha. Det var väl inget nytt? Nä, det var inte tanken heller. Jag ville bara uppmuntra till lite sköna dagsljusäventyr på kusten i månaden maj – en av de vackraste månaderna som finns. Och snart är sommaren här och näbbisarna mer ovanliga igen.

Fångstbegränsning nu!

Havsöringssäsongen närmar sig slutet för de flesta, även om chansen att få drilla en stålstark tjockis med magen full av strömming eller tobis definitivt kvarstår. Jag sammanfattar, drar slutsatser och klurar. Det finns många saker att reflektera över. Många roliga, men också många mindre roliga. Jag ventilerar en brännande fråga. Utan att ha statistik som fullt ut stödjer min tes så vill jag hissa varningsflagga och ropa högt om en fångstbegränsning på gotländsk havsöring snarast.
Av de drygt 200 gotländska lekfiskar som märktes i november har över 13 procent återfångats hittills. Av dessa har mer än 62 procent gått döden till mötes. Sportfiskare verkar (förstås) vara mer måna om att rapportera överlag och nätfiskare rapporterar uteslutande död fisk.

Mången havsöring har rapporterats som ”blank” eller ”toppkondition”. Hmmm… skulle tyvärr inte tro det. En fisk som i full lekdräkt märkts i november är ingalunda ”blank” eller i ”toppkondition” i mars. Inte ens i maj. Frågan är om den går att kalla blank ens nästa höst. Men det är en annan fråga.

Jag efterlyser bättre koll hos gemene man. Att skydda en utlekt fisk, som redan fört sina gener vidare kanske kan anses lite märkligt. Men vi vet att havsöringarna runt ön gärna återkommer för ännu en lek – och ännu en … Ska våra små vattendrag klara av en produktion som hanterar både bofasta och besökare så behöver vi värna om våra lekfiskar.

Det är lätt att skylla på tillresta fiskare som inte tar ansvar. Men faktum är att husbehovsfiskare och spöfiskande gotlänningar bonkar flitigt. Uppenbarligen. Och det där med att skilja på blank och utlekt fisk är tydligen ett oövervinneligt problem. Dessutom ska ju kanske en blank fisk leka nästa gång det blir höst och friskt vatten i åarna. Så det där med att släppa en viss sorts fisk duger inte heller. Med andra ord är lösningen en fångstbegränsning. När man tagit upp sin kvot är det bara att släppa all resterande fisk. Skulle man välja att fiska med så korkade redskap att det inte går att sätta tillbaka levande fisk så får man helt enkelt sluta fiska när kvoten är fylld.

Generellt är jag inte alls för ett kontrollsamhälle. Tvärtom. Sunt förnuft och upplysning/information brukar vara den goda vägen. Men jag tror att vi behöver ett undantag här och nu. Fler kontroller från Kustbevakningen (som redan nu gör hedervärda insatser för att kontrollera minimimått t ex) och ännu fler tillsyningsmän som håller lite koll skulle kunna få bukt med för hårt uttag. Men då krävs en regel – eftersom en rekommendation biter lite för tamt.

Bara så det inte blir några missförstånd:

  1. Ja – vi ska givetvis fånga fisk som vi också äter mellan varven (speciellt om havsöringen är en odlad rackare som simmat hit … ). Men överdrivet uttag är lika med att fiska på kapitalet istället för räntan = kortsiktighet!
  2. Ja, vi ska ha ett fritt handredskapsfiske längs vår kust (som förhoppningsvis får vara strandskyddad även i framtiden, penningstinna entreprenörer och tunnelseende, lokala ledarskribenter till trots). Men kanske bör den friheten innebära ett större ansvar. Jag är inte främmande för en form av fiskevårdsavgift som går tillbaka till våra fiskar och vatten. Vad ”handredskap” ska innebära är dock en separat diskussion.
  3. Eftersom vi inte kan begränsa antalet fiskare (eller kan vi? bör vi?) måste vi istället begränsa uttaget.

Vad tycker du?

Slutligen hör jag glada rapporter om att allt fler torskar biter på krokarna där ute. Jag hoppas att du som fångar en rar östersjötorsk eller två verkligen värnar om beståndet och inte äter fler än du behöver av våra skäggiga vänner.

Alltings mirakel

Naturens eget sätt att bara vara, bara fungera, samverka och bara imponera i sin självklarhet kommer alltid att göra mig varm inombords. En kväll i sutarland spär på den där sköna känslan.

Sutarhannens broskiga bukfenor, ibland kolorerade av häpnadsväckande färger, är kanske inget supermirakel i sig. Men ändå. Naturens skapelser kommer i både färg, form och funktion. Ibland i alla tre – och fler därtill.
Som hos det knallröda ögat som sneglar från håvgarnet. Det hypnotiserar, drar och berättar. Sutarens kraftfulla fenor, vildsinta temperament under ytan förbyts i ett stilla och sorgset uttryck där ovan. Så får den kraft när den är åter i sitt rätta element. Borta på ett ögonblick. Perfekt kamouflerad. Och det här är bara en enda fiskart. Alla de andra imponerar på samma sätt. Och samma sak med växter, fåglar …

En blodröd måne stiger. Nattfukten faller och fågellätena har tystnat. Jag vill inte hem, men måste. Jag har blivit en gammal gnet som börjar bli ett med den här naturen. Det bekommer mig inte. Jag trivs i miraklet.

Skymningens ljuspunkter

Hektisk tid. Jobb med brinnande stubin och löften om finväder på kvällarna. Då har ingen vettig människa tid att sitta och blogga. Finns det en möjlighet doppar jag istället nävarna i mäskbaljan och fötterna i stövlarna. Innan vinden har mojnat och ljuset lagt sig håller sig sutarna en bit bortom mäskplats och flötena som vippar i krusningarna. En feeder på distans och ett litet popup-tackel skjuter startskottet och en tjock och arg sutarhanne ligger snart i håvgarnet.

Men det är bara en försmak. Så småningom får Josef och jag tillfälle att avnjuta försommarens kanske allra ljuvligaste upplevelse; Vi håller spända blickar på små flötestoppar som sakta lyfts, eller sneddar iväg när de starka fiskarna roffar åt sig av betena. Mäsket smakar uppenbarligen maffe. Mina händer stinker av diverse experimentella essenser och kaffet svalnar snabbt i en kylig kväll. Fåglarna tystnar och lämnar oss sittande i någon form av ekologisk andakt. När lysstavarna hypnotiserat mig länge nog börjar jag fundera på om optikern kan utfärda terminalglasögon anpassade för sådana här eventualiteter. Eller för sådana som jag?

Josef Andersson både fotoassisterar och poserar lysande.

Fler fabriker åt folket

Jag har bråkat lite om de ödesdigra utdikningarna tidigare. Avsaknaden av våtmarker, uträtade kanaler till åar och morotsodlingar på tidigare fina lek- och uppväxthabitat har inte hjälpt våra fiskar, bara stjälpt deras chanser. Ordentligt. Lägg också till en rubbad ekologisk balans i Östersjön, måhända ett ändrat klimat, en bunt rovfiske och en hoper andra dumheter … Man kan snabbt dra slutsatsen att det inte är konstigt att arter som gäddan fått stryka på foten lite här och var. För det är inte bara på Gotland som gäddan gått tillbaka kraftigt sedan de historiska sötebrödsdagarna på. Kalmarsund, många ytterskärgårdar i Stockholmstrakten och andra områden visar samma nedåtgående tendenser.

(Här kan den uppmärksamme hävda att utdikningarna skedde långt tidigare och således inte kan vara enda orsaken till gäddans tillbakagång. Riktigt. Men sammantaget är de många förändringarna och den mänskliga påverkan av olika slag uppenbarligen ett dödligt hot.)

Nyskapade ”gäddfabriker” – det vill säga återskapade våtmarker i mötet mellan sött och bräckt vatten som bidrar till lyckad lek och rikligare yngelutvandring var en av punkterna på det gäddseminarium som nyligen hölls i Stockholm. Men det gäller att nå ut – bortom sfären av de redan initierade och övertygade. Så det är med glädje jag noterar att DN uppmärksammar trevlige fiskekontakten Olof Engstedt, med kollega från högskolan i Kalmar, i deras arbete för att återskapa våtmarker och pusha lite för en fungerande gäddstam i Kalmarsund.

Givetvis är gäddfabrikerna bara en liten del i ett digert arbete. Men det är också ett gott exempel på en förhållandevis liten insats som ger stora resultat. Jag är övertygad om att även Gotland skulle kunna göra något liknande. Lämpliga områden finns, idéerna kokar och viljan finns hos många av oss. Nu återstår att också få fler bestämmande krafter att hålla med och ge välbehövligt stöd. Det sista som överger en fiskare är hoppet, så våra eventuella motståndare, eller tvivlare, bör inte räkna med att vi lägger av i första taget. Åtminstone inte jag. Fler gäddfabriker åt folket!

Glassväder överallt

Stiltjen är påtaglig. Aprilsolen brassar på med värme som får glassätande flanörer att dyka upp lite varstans. Det är som sommar. Men jag är på kustuppdrag, med fem trevliga herrar i släptåg. Per följer med och stöttar. Vi anar möjligheter när SMHI gått bet på en mild nordvind, som lämpligt drar på efter lunchen. Och visst gör det susen. Strax kommer en återblänkare på dryga tre kilo in för besiktning och ett snart farväl. Så en firre till. Vi räknar in fyra vilda havsöringar, som allihop simmar där ute igen. Och solen bara gassar så glassarna smälter. [Bilden: Paul med liten återblänkare. Fotograf: Per Jobs]

I den här typen av tilltagande vår är jag inte så het på öringarna, även om det är trivsamt och fullt möjligt. Vattentemperaturen är fortfarande låg. Och tärnorna dyker framgångsrikt efter tobis. Men andra arter lockar. Jag är mycket avundsjuk på Micke som gått i någon form av landsflykt och leker med de speciella, starka och överläppslustiga vimmorna. Själv busar jag med andra arter. Får se om jag orkar rapportera något om det. Det vankas ju glass också. [Vimmabild och fångst: Micke Söderman].