Grannlåt från grannlandet

Xperten är ute och far. Flugspöt är med, till både laxars och öringars förtret. När det blev lite segt korkade han upp en pava eldvatten och intog bindstädet. Resultatet blev The Blue Heimen. En skapelse som snart skulle visa sig förbaskat effektiv. Snart hade en hjortronfärgad kanonöring, ett par laxar och säkert mer därtill gapat stort och låtit sig ledas upp på norska strandsbrinkar. Rykten gör dessutom gällande att den blå härjat bland fiskarna i Krondiket, alias Dalälven, också. Xperten förnekar sig inte. Man får buga och gratulera.
Foton: Bosse Xperten

Vatten som runnit

Mycket vatten har runnit i åarna sedan Bengt Öste och Larz-Thure Ljungdal reste riket runt och gjorde fiskeprogram för Sveriges television. Häromdagen blev jag åter påmind om det härliga klippet [Tack Jan O] där Bengt besöker gotländska åar och en sedan länge nerlagd regnbågssatsning (med en ung och entusiastisk Loop-Christer i huvudrollen). Öste pratar och fiskar med nestorn Anders Dahlin (vår tidigare driftiga ordförande i Sportfiskarnas Gotlandsdistrikt, som tyvärr inte finns bland oss längre) och smaskar oupphörligt på sin pipa – även ute i vattnet, iförd rejäla pvc-vadare. Torsken var talrik. Den vräktes upp i stora lass. Öste behövde inte ens vrida på gubbkepan, eller släppa pipan. Det var bara att hala upp de skäggförsedda ur böljan. Plupp. Nästa.


Mycket vatten och många åsikter har runnit iväg ut i havet. Tydligast blir det kanske i slutet av inslaget då herrarna för Gotlands gäddstam på tal. Ty, det här inslaget härrör från den goda tid då det var gott om stora, gulgröna, arga gäddor runt kusten. Den gode Bengt, som i vanlig ordning företrädesvis börjar sina anförande med ett slags nekande ”ääaah”, uppmanar till upprensning bland de stora gäddor som ”härjar bland värdefulla arter som laxöring och sik”. Speciellt de stora gäddorna på uppemot 15 kilo bör avlägsnas från vattnet. Som en god gärning. Tyvärr var det väl också vad som ofta hände.

För övrigt heter havsöringen inte bara ”laxöring” i inslaget. Den belönas även med det förlängda epitetet ”havslaxöring”. Jisses, så mycket vatten som runnit.

[Filminslag från svt.se]

Ingen väntan att vänta

Smask.Nu över till något roligare – även om förra inläggets debatt kvarstår som en aktuell fråga. Har du lagt märke till hur mildväderkänslan försvann i ett kast? Det hände ungefär samma timme som jag satt och kvällsmetade och förundrades över en aldrig sinande sommarvärme. Deppigt, kan några tycka. Härligt, tycker jag. Det öppnar ju bara nya portar mot tillfällena där ute.

Långsmala gröna jägare med vassa tänder kommer nog bli målet på någon tripp här och var. Tillplattade och sällsynt glupska bottenskrapare väntar runt hörnet … bara för att nämna ett par lockande uppdrag.

Platt glädjeEn långtråkig väntan, frustar öringsfanatikerna. I helskotta heller, säger jag – som ändå älskar de blanka mer än de flesta. Men den säsongen räcker och blir över under tre fjärdedels år, eller mer. Det skulle inte falla mig in att tillbringa ett par månader med öringsspöt, ett par månader med matchspöt och flötestuben och resten i otålig väntan. Jag är rastlös så det räcker. Och utan gäddfiske, plattfiskmete, några karpar, höstabborrar, eller vad det vara må är jag en halv fiskare. Dessutom vankas lite värmande fiske i både bokstavlig och metaforisk betydelse. Men det är senare det.

Nu är det höst. Härliga höst. Här finns inget tid att förlora. Jag tänker inte vänta på ett tåg som aldrig stannar på perongen. Det är läge att hoppa på i varenda kurva. Men de mer somriga metegrejorna ligger färdigtacklade i röran. Vädret får – som så många gånger förr – avgörandet i slutänden.

De giriga rycker upp äppelträden

Nu börjar eländet. Ett par veckor återstår till fredningen av de åar där öringarna ska se till att säkra framtidens bestånd. Men självklart finns det inskränkta och korttänkande människor därute. Utan att ens ägna en tanke om hur deras gärningar påverkar framtiden roffar de åt sig så gott de kan. I vissa områden står näten som spön i backen. Så nära åarna de bara kan häver de i garnen.

För oss som har ett ekologiskt samvete ter det sig fullkomligt horribelt. De här personerna vet mycket väl att de fiskar på lekmogen fisk som bär på de anlag som ska skapa morgondagens möjligheter. Det är ju därför de fiskar så nära åarna de bara kan (”här finns de lekvandrande fiskarna”). Att försöka ha ihjäl så många som möjligt av dessa fiskar är ju tokfel. Fullständigt galet. Hål i huvudet. Eller hur man nu vill uttrycka det.

Ok. Enklare uttryckt: Ponera att du gillar äpplen. Du älskar äpplen och vill fylla skafferiet med dem. Det du inte ska göra då är att rycka upp hela förbaskade trädet ur myllan, för då blir det inga fler äpplen. Så är det när man tar bort all lekande fisk från ett vattendrag.

Det gör ont ända in i själen och märgen på alla dem som på fritiden och med svett och möda planterar träden, medan girigbukarna skördar och skövlar. I det här fallet är planterarna alltså de fiskevårdare, sportfiskare och ideella krafter som gör arbeten i åarna och lobbar för förbudstider och fångstbegränsning. Vilka skövlarna är framstår väl som glasklart.

Men för de giriga spelar sådana resonemang ingen roll. De tar vad de vill ha, så mycket de bara kan. Låt oss hoppas att nästkommande generationer kommer bestå av fler eftertänksamma och omtänksamma individer. Sådana som ser längre än till sin egen arms ände.

Hoppas också att det kommer blåsa utav helvete så att leköringsnäten stannar på land.

Fotnot: Om du är ute och ser nät i närheten av lekåarna: ta en bild, notera avståndet till ån, mängden/längden nät och rapportera gärna.

Att bara vara med bravur

Anpassning. Det är ordet som slår mig med sin krassa självklarhet. Total anpassning för sin livsuppgift. Så känner jag varje gång jag iakttar en fisk i sitt rätta element, eller när jag släpper den åter efter att jag för en stund lekt med den. Aktningsvärt.

I stunder av frid under Vintergatans galaxljus tvivlar jag över min sysselsättning. Spelar det egentligen någon roll hur imponerad jag är? Kan egentligen ens absurda mått av kunskapsinsupande motivera att jag fiskar för mitt höga nöjes skull? Jag lurar fiskar att bita över mina bedrägligt apterade agn för att titta närmare på dem, imponeras och tjuta av egocentrisk glädje? Jag är osäker.

Men så vippar flötet till, grafiten bockar och adrenalinet drar mina smilband till maximalt läge. Jo, det måste vara värt det. Kanske blir jag en något bättre människa med glädjen i bagaget. Definitivt blir jag en roligare typ några timmar framåt. Och lite lär jag mig. Hela tiden.

Fast så anpassad som de armerade, smidiga, välformade, tåliga, luriga och imponerande fiskarna – det blir jag förstås aldrig. Det går inte att ekipera sig till fulländning. Ett äkta pansar är medfött. Det går inte att lära sig total miljöanpassning. Fiskarna kläcks in i det, lever det. Är det. Fiskar bara är. Och de är med bravur.

Hög smygpuls

Smålandsskogarna är mörkgröna, djupa och susande. De verkar också vara magnetiska, som de drar åt sig regn och rusk. Åarna och sjöarna verkar aldrig upphöra. De snirklar sig runt egen axel, brer ut sig och tar plats. Härligt.

Men gösarna är inte helt samarbetsvilliga. Det kan bero på att de känner sig osäkra. Själv är jag fylld av tillförsikt, trots att jag härrör från ett ogösigt landskap. En mer eller mindre genomtänkt gotländsk utplantering resulterade nog bara i mättare gäddor en gång i tiden. Plus några sannolikt gösmätta lokala familjer också. Nåja.

Några marinerade vertikaljiggar dunkar i botten, färgglada trollingvobblers sveper fram och regnet trycker ner oss i båtarna. En betydande del av FJ-redaktionen trilskas, ligger i, garvar och avnjuter kvällarna i inomhusvärmen. När tiden är ute är den också inne. Jag lämnar de mörkaste skogarna och tar mig till öppnare landskap, där vidsträckta åkerarealer spränger in i skogsområdena, där porlande bäckar färgar och doftsätter atmosfären.

Här är färnaland. Denna starka, smidiga, stöddiga och underbara sportfisk. Munnen är som skapt för att både svälja grodor och gapa stort över flytande bröd. Bordsskicket består mest av en snabb attack. Utan pardon åker hela rasket in.

Med lättviktsutrustning smyger jag i njutbar höstsol och letar vakande fiskar. En håv och ett matchspö, frilina, en ryggsäck med en liten kaffeskvätt, lite vatten, lite franskbröd och några extrakrokar. Magiskt lugnande och hetsande samtidigt. Smygpulsen höjs. Jag kan åka hem med en skön känsla och några stickande områden där brännässlorna gick hårt åt mig. Konstigt att jag inte märkte dem tidigare …