Mönster på kusten

Innan jag stänger igen väskan och drar ur sladden några dagar har jag två intressanta färger att redovisa. Per sprang på ett par intressanta fiskar. Eller om det var de som simmade på honom … Hur som helst blev det sköna ryck i spöt när en regnbåge skimrade till där ute. Trots en ”dansk framhållning” är det faktiskt en stor fisk – hela 4,5 kilo. Regnbågsbandet längs sidan glimmar fint och köttet glimmar snart vackert på julbordet, som rökt delikatess. Där gör fiskarten mer nytta än när den eventuellt röjer upp i åarna och knaprar småöringar och yngel, eller gräver egna lekgropar på öringarnas platser.


Samma dag flashade det plötsligt till i grönt. En odlad öring, utan fettfena och med en tag i ryggfenetrakten kunde ledsagas in, befrias och simma tillbaka. Det gröna märket avslöjade det som vi sagt och påstått förut: det indikerar ännu en gång att stockholmarna gärna simmar över hit. Inget ont om storstadsvarelser i övrigt. Odlade fiskar ska bara låta gotländska öringgener få vara ifred. Regnbågsmönster och rörelsemönster. Nä, nu är det dags att mönstra på för lite äventyr.

Foton: Per Jobs – fishyourdream.com

Soon gone fishing

Skuggorna faller flera meter långa. Blåstången vajar av och an där filtsulorna dimper ner. En sydvind friskar i och trycker upp det efterlängtade vattnet över torra stenar. Det tar sig. Det blir korta försök mellan pappershögar, telefonsamtal och elektroniska konversationer. Korta försök som avslöjar mestadels tröga fiskar. Någon springer på ett tiotal fiskar hör jag. – Javisst, men i strömmingsstorlek. Jag räknar knappt de där längre. Det börjar nästa klia och irritera. De stora saknas ännu.

Josef tappar en fin blänkare. Jag släpper tillbaka en junior och ser strax därefter en hajimitatör som retligt släpar sig fram med nosen bland märlorna. Inget flugspö, eller någon dobb i packningen idag. Och hajen seglar vidare, fullkomligt ointresserad av drag i endera storleken eller formen.
Det finns hopp om en snar bättring på kusten. Jag är snart gone fishing. Någonstans.

I väntan på den stora

Vitt skilda sällskap skickar små meddelanden med nära nog identiskt innehåll: ett antal småttingar, någon enstaka godkänd fisk, några tappade och plötsligt segt som kola. Antalet småttingar i silverskrud är positivt, men frånvaron av de stora stömmingsätarna ger lite kli i huvudet. Tusen teorier cirklar runt. Ska jag välja någon enstaka så tror jag att lågvattnet och den relativt höga vattentemperaturen gör att många av de eftertraktade kanonblänkarna rör sig där ute i stimmen av strömming och skarpsill. Inga problem med matsmältningen i så många plusgrader, så varför glida runt med ryggen ovanför vattenytan och knipa små fåniga märlor och räkor?


En iakttagelse som stöder teorin är de dykande måsar och trutar jag skådat under senaste tiden. Vid ett par av tillfällena dök snart ett sälhuvud upp med sin sin söta nos. Till synes ett mätt och belåtet däggdjur som lät sjöfåglarna käka det som blev över …

Annars: Mycket tid vid åarna, i jakt på fotoobjekt. Mycket jobb, många pyssel hemmavid och en del förberedelser för den stora. Jag laddar kamera, fiskeväska och batterier inför duster både på hemmakusten och i helt främmande vatten.

Minor slam

Grand slam vore att ta i. Det är inte ens nära sanningen. Men en liten, försiktig slam blir det väl ändå när man kan räkna in fjällvråk, kärrsnäppor, gruffande havsörnar, gädda och öring. Dessutom en dag som börjar med solsken och övergår i busväder – som plötsligt kommer från nästan ingenstans. Eller om det var från Skåne …

En öring hoppar av, nästa sitter kvar. Vattnet ser så perfekt ut att jag nästan kunde svära på att det skulle hända. En liten samling av stenar, där vågorna bryter och svallar i sydvästvinden. Vattnets färg är lätt, lätt grumlad. Så ska det se ut.


Josef, ständigt med kikaren inom räckhåll, upptäcker de små snäpporna medan jag sätter tillbaka en närapå blank öring. Lite senare hittar vi några gäddor. De som inte vill låta sig trugas av vare sig rejäla jerkbaits eller småttiga glittersmycken får smaska på pulserande spinnflugor. Grymt effektivt mellan varven. Josef lånar en knallorange och låter mig plåta fajt och avkrokning. Slam! Goodbye. Off she goes.

Strandfynd av ny art

En drös med havsöringssvingare rapporterar in förbluffande samstämmiga rapporter: öringar som följer, puffar, vakar och gör allt – utom att just hugga. Extremt lågvatten, dis och dimma på det och en långvarig nordostan ger mest elände. Jag och Josef skramlade ihop en skrubba, en trutta under måttet plus otaliga andra som imponerade i ointresse.
Nu har vinden äntligen vridit åt annat håll. Måhända stiger äntligen vattnet i lågtrycket. Kanske händer det något snart.


Ett mejl från Robert damp ner med något mer exotiskt. Inte nog med att han drar på en av sitt livs första blänkare. Grattis! Dessutom satte han griller i huvudet på polisens hittegodsavdelning. Vad gör man med en stackars sköldpadda som plötsligt uppenbarar sig på en stenig strand?


Robert meddelar senare att herr Skalman mår bra och har kommit in i värmen. Hur han hamnade på kusten är däremot ett mysterium än så länge.



Sköldpaddsfoton: Robert Johansson

Filmtajm

Förlåt en okänslig fiskepaparazzi. Här blir det lite publicering av min smygfilmning – på bästa sändningstid. (Välj gärna fullskärmsläge).

Jag påminner om att du som härjar runt på kusten och lyckas gneta upp en Salmo trutta med en liten tåt i orange, hängande från ryggfenan ska kolla numret och rapportera återfångsten här.

Min personliga åsikt är dessutom att alla märkta fiskar ska släppas tillbaka. För det första är de ju vilda, gotländska fiskar som bevisligen återvänder för lek igen. För det andra är det en överhängande chans att den fisk du fångar inom kort leker just nu – och därmed kommer den vara i dåligt skick och inte alls ”blank” under vintern, eller våren. Den är en besa, en nedfallsfisk, en utlekt firre. Och nästa höst ska den kanske leka igen …

Årlig höjdpunkt

Det finns förstås massor av årligt återkommande företeelser i fiskets värld som jag går igång på. Men en av de mest fascinerande och magiska är att smyga längs en liten å och se havsöringar i alla storlekar kämpa sig uppför strömmen och gnabbas om bästa lekplatserna.

Mycket glädjande är det också att se de orangefärgade ”taggarna” – märkena – på många av dem. Det vittnar om att de var här förra året också. De har överlevt, laddat om batterierna och tagit sig hit igen. Helt fantastiskt. Jag tror bilderna får tala för sig själva.

Storätare sökes


Sporadiska rapporter och egna sporadiska öringsförsök vittnar om att det varit segt. Små fläckar i rätt tid kan ge en del fisk, vilket betyder att de flesta inte har den flaxen, eller rätta tajmingen. Men en hel del följare och synliga fiskar berättar också att de säkerligen finns på fler ställen än många anar… Peter L bytte till fluga och narrade öringar som vägrade käka drag. Och den omutlige Josef hittade, som bilden ovan visar, helt rätt. Inte helt överraskande. Vid det laget låg jag förkylningsdäckad i soffan. [Mobilfoto från Josef Andersson]


Det droppar också in en och annan berättelse om gäddkontakt. Personligen blir jag bara gladare för varje gädda. I alla fall om de fått leva vidare. Jag är fortsatt tacksam om du mejlar en liten berättelse när en brackvattenskrokodil kommit i din väg. Ju mer information vi får, desto större chans att vi kan återskapa en rättvis bild av status, hot och möjligheter för den smidiga jägaren.

För övrigt hoppas jag att den nära förestående tiden kan innebära storätare av något slag. Varför inte något blankt yrväder som uppskattar vådliga luftakrobatnummer och långrusningar. Smått är inte tillräckligt gott i längden.

Oväder och pappersstorm

Kanske är det rätt tid att se arbetsbordet fullkomligt duka under. Det är så att kalendern kryper iväg och försöker gömma sig. Komma undan. Jag själv skulle gärna komma undan ett tag. Efter en dag med fullständig bleke, då ingen levande själ lurade något av värde på kusten, drog kuling, ruggväder och snöflingor fram. Locket på!

Annars är grejorna laddade. En tur till svenska ostkusten för tungt och riktigt gäddfiske gick om intet, skrubborna simmar tryggt, medan spöbagen har upptacklade feederspön och ett antal apterade tackel försöker lösgöra sig ur fångenskapen. Öringsgrejor och vadarbrallor är redo; De fladdrar nervöst när jag går förbi. Vad mer? Mycket! Snart. Snart så.

Under tiden kan man må illa av de rykten om skrytsamma herrar som snackar om nätfångade öringar som i antal uppnår tresiffriga tal. Jag hoppas vid fiskeguden att det bara är rykten. Visserligen är det svart humor att folk vill skryta om sin oerhörda dumhet och okunnighet, men det förmildrar inte saken. Mitt sinne är dystert. Medicinen heter nog frisk luft, tom kust och gott kaffe i nämnda miljö.