Grå slask, ljus utsikt

Jag får gnugga mig i ögonen. Plusgrader! Jaha. Där satt den. Snart pulsar jag i knädjup, töande snö. Den är gråaktig, slaskig, smutsig och ful. Och fantastiskt efterlängtad. Det är på gränsen till regnstänk i skyn och gråvädret lägger ett stilla lock över havet. En sned vind drar lite från land när jag kommer fram. Typiskt. Det hjälper ju inte att göra det akvarieklara vattnet så där oerhört intressant. Men kanske finns det hopp.

Jag kan med enkelhet vada ut till några stenar som brukar vara svåra att nå i vanliga fall. Inte konstigt att det är lågt vatten. Det vatten som fattas verkar ha fallit ner som feta drivor av snö, utanför mitt hem. Jag tänker mig att skygga silverfiskar bör leta en halv grad varmare vatten och skydd över huvudet på djupet. Jag nöter på, allt längre ut. Ingenting.

Utanför en grusrevel färgas havet vitprickigt av vilande svanar och en överlycklig talgoxe blåser fanfar i en trädtopp där bakom. Solen börjar dessvärre ta sig igenom molntäcket. Ja, skönt lär det bli, men ännu mer glasklart och genomskinligt. Jag dänger iväg ett kast mot stranden, in över tjocka tångmattor. Dunk! Vevstopp. Pang! Hårt hugg, trots kylan, men ingen vidare kamp förstås.

Vad gör väl det? Ett par kilo vinteröring får blodet att bubbla. Den måste ha stått och vilat med bukfenorna som stöd på bottnen, inne på två decimeter vatten. För trög och trött för att göra annat än att invänta någon förbidrivande mat. Och vårvärme. Jag kanar upp den bredvid väskan, rycker fram kameran och smäller av en bild. Solen är framme inom loppet av fyra röda, vinden mojnar helt och jag värmer ansiktet i något som fyller mig med lycka. Vårvärme.

En skammens vinter

Jag känner mig nästan skamsen. Jag tillhör inte skaran som viker ner sig för lite kyla, eller för busväder. Nu beror det delvis på att jag alltid har oväder i släptpåg, men också på att möjligheterna alltid finns där ute. Men den här vintern har fått mig lite ur slag. På tok för lite fiske för att jag ska känna mig nöjd. Men samtidigt har arbetsbelastningen varit så hög att jag inte haft så mycket val. Och då känns det bra att det ändå är tokmycket snö och bistert som i Sibirien. Fiskemöjligheterna och förutsättningarna är inget vidare, ärligt talat. Någon tur hit och dit blir det ju förstås. Och många behövliga redskapspyssel inför det som kommer, även om det dröjer; våren.


Kenta F smiter ut och trotsar kylan lite då och då. Det finns ju dagar då termometerns siffror ser nästan trivsmma ut. Då fungerar grejorna. Då gäller det bara att hitta lite kust som är hyfsat ren från is. Den finns. Och öringarna finns där. Jag har upplevt att det är en del mager fisk som går på sparlåga förstås, men en och annan tjockis från havsdjupen kan ju tänkas komma in och bjuda på tunggung. Mer snö att vänta, men också löften om mildväder. Nu får skamkänslorna snart vikas ner i en låda och stuvas undan.

MMS-foto från Kenta F.

I djup snö och på djupt vatten

När snön inte bara ligger tung och djup, utan snarast bedövande massiv, så blir det tid till att pula med metegrejorna, planera mäskinköp inför den härliga våren, ladda i ordning gäddutrustningen med nya krokar på alldeles för många jerkbaits och klura över fisket i stort. För inte ens isfisket är särskilt kul att syssla med när snö, slask och is stretar emot.

Jag funderar över en notis där man är lite bekymrad över antalet odlade öringar i de stockholmska bäckarna. Inte särskilt överraskande eftersom man pytsar ut kopiösa mängder fenklippta rackare i länet. Men vad får det för följder? Och när fisket dessutom blivit avsevärt sämre, enligt många härdade skärgårdsfiskare och -guider, så är något fullständigt fel – inte sant? 

Jag venitlerar vidare på min blogg på Sportfiskarna – läs gärna, fundera en stund och tyck till.


Skulle kusten blir lite mer åtkomlig igen är det kanske kustfiske på G? Får du några firrar som har de här kännetecknen är det en odlad fisk. Den kan du gärna äta upp – och rapportera.

När ishavet värmer

Minus en. En-komma-noll grader kallt. Så här milt har det inte varit sedan… Länge. Himlen förmörkas av tätnande snöbyar och vinden skakar ner nyfallen snö från träden. Det blir som ett tak över vattenytan. Det där taket som många öringsfiskare hyllar och utnyttjar.
Innan jag hinner snyta näsan, bestämma mig och ta en extra kopp kaffe så har vinden tilltagit, men jag åker. Jag bara måste. Vågorna kluckar och plaskar när de slår mot en massiv iskant, som bär mig utan problem. Det känns som att kliva i en pool när jag sätter ner vadarkängan i havet. Men poolen är knappt varmare än den atmosfär där stora snötussar sveper fram på tvären. Och vattnet är mörkt grågrönt. Jag hakar på ett knallrött bete – inte så mycket för fiskens skull som för min egen. Jag vill kunna se en skymt av det jag kastar iväg och vevar in.

Jag hostar och snörvlar, men efter en förflyttning har händerna kommit in en sorts andra andning och bränner skönt när jag kramar korkhandtaget på spöt. Tunga vågor slår mot kroppen och öronen tåras av kyla. Jag inser återigen att det här är min grej. Härliga dag!

Jag sveper ut ett kast. I det bistra ljuset kan jag inte avgöra om något följde efter eller om jag inbillar mig. Nytt kast. Samma ställe, långt vevstopp. Pulserande knyckar i spö och armar. Där sitter den! Mitt i en våg tar öringen fart och skjuter upp i luften. Inte typiskt en besa, men det är vad det är. En utlekt fisk, som trots allt blivit tjock och fin i kylan. Jag krokar loss den. Skrattar. Fingertopparna är varma nu. Jag ler bara åt ishavet som vräker sig emot min snötäckta jacka. Vädret har förstås blivit värre. Det blir det alltid när jag är ute. Jag bara myser.
I motvinden får jag kisa för att rädda ögonen. Jag måste vrida ryggen till efter kastet.

En fin öring följer mitt bete, tre decimeter bakom. Ingen ansats till attack. Synd. Den är riktigt fin. Men nu är vädret så illa att jag måste ge upp. De sista vågorna dränker mina handskar och väcker en nygammal tanke: varför kan ingen uppbåda ett par funktionella handskar för fiskare i extremt väder? Tunna och smidiga, men täta och varma. Ska det verkligen vara omöjligt?