Förseglad av fullmånen

Innan fullmånen ser till att eliminera mörkret har jag en trevlig och spännande stund bland bubblorna. En mäskplats en bit ut är föremålet för min spända väntan på larmens pipande. Här vankas ingen nattsömn i något bivvie-tält, eller något slumrande i väntan på fiskaktivitet. Det är en kort tur i sillens och potatisarnas tidevarv och jag tänker vara hemma i god tid innan det ljusnar för mycket. Men det är svårt att slita sig när man skådar rullande fiskar och bottenrotande fiskar – när mina öron uppfattar plaskande fiskar i tystnaden. Karparna smaskar i sig av godsakerna medan fågellätena avtar.

När larmet piper till för första gången bultar hjärtat tungt och snabbt. En karp, även av mindre imponerande storlek, är en stark och ettrig motståndare. Fler pip följer, fler adrenalinruscher mellan kaffeslurkarna. När månljuset och stillheten förseglar kvällen är jag lugn och nöjd, men längtar redan tillbaka till det bultande hjärtats minuter. En omutbar längtan som ingen stillhet i världen kan bedöva.

Fast i gyttjan – eller på nätet?

Tjatar jag? Lova mig en sak: säg till mig om den här bloggen ens närmar sig det stundtals patetiska trams som Facebook är i sina värsta stunder. Uppdatering av vad folk äter, gör efter toalettbesöket, tycker om varje visat tv-program och så vidare. Bygger det relationer? Visar det framgång? Gör det god PR? Jag må vara gammalmodig, men jag tycker mest att det döljer de intressanta sakerna som göms bakom dravel i parti och minut. Och det genomskinliga när alla vill visa de som inte riktigt bryr sig hur duktiga de är… helsicke.

Jag blir plötsligt livrädd att min introverta blogg skulle kunna uppfattas som något liknande. Visserligen går jag inte på Facebookberoendes linje och rapporterar alla fisketurer, alla fångade fiskar, tappade fiskar, potentiella fiskar, eller fiskemöten jag går på, artiklar jag skriver, mäsk jag testar, tackel jag knyter, jerkbaits jag viktar om, spön jag hämtar ut på Posten… Eller… Well, du hajar. Bloggen ventilerar bara fragment. Dock inte nödvändigtvis de mest framgångsrika fragmenten.
Så lova mig. L O V A att säga till om jag skulle närma mig ett på tok för inskränkt och vardagligt slentrianrapporterande. För då lägger jag ner. Jag svär.


Men vad nu?! Vill jag något i övrigt? Jo, ett ganska otestat sutarhak resulterade mest i experimenterande med lodsänket. Och med mäskblandningsmixande som fick min mössa att dofta konstiga saker.
Mössa? Jo, och långkalsingar. Åtta grader i skymningen. Ska den här sommaren bli som de senaste: sval och fuktig? Då är det inte konstigt att trekilossutarna verkar gömma sig långt borta. De sitter väl och snurrar på Facebook nätterna i ända. Fast i gyttjan.

Dofterna leder bort

Doften är mycket bekant. I replokalen öppnar kamraterna en påse smågodis. Jag förflyttas omedelbart till sommarens metenätter. Scopex! Godiset doftar för tusiken boostspray av typen Scopex. Lite sött, lite kaka, lite lätt unket, som alltför söta och artificiella saker ofta doftar.

Du vet hur det är med dofter. Plötsligt förflyttas man till nostalgins förlovade land. Upplevelser från förr blir färska igen. Tidsresan startar i näsan. I det här fallet behöver jag dock inte ge mig ut på någon lång och strapatsrik resa.

Några dagar tillbaka i kalendern räcker. Jag ser mig själv tillbakalutad i karpstolens vadderade omfamning. Flötestoppen lyser i stilla kväll, vippar och försvinner. Mäskdoft, daggvått gräs, ljumma vindar som för med sig försommarblomster. Dofter.
Och när jag hänger upp ett par fiskebrallor i förrådet avslöjar de alltför tydligt vilken fisk som senast vilade i mina händer. Gädda. Kanske ett uns sutare där bakom. Jag misstänker att jag är aningen skadad, men att doftorganet och signaltolkningen verkar fungera tillfredsställande.

Försommarens val

Stora öringar följer betet. Inte mitt. Mina öringsbeten ligger och vilar på några hyllor. Men rapporterna om pigga och stöddiga silverraketer droppar in lite då och då. Tacka tusan för det. Fortfarande kallt vatten. Jag tittar till vadarutrustningen och överväger ett kort ögonblick… Nä, nu är det annat som gäller för mig. En ljum vårafton då extremfeta öringar går på jakt bland tobisar och strömming är givetvis inget dumt tidsfördriv. Men det är inte heller mete i stilla kvällskänsla, då sarvar med blodröda fenor och sutare med kraftig kroppsbyggnad står för showen. Josef showar till det lite extra genom att ta kvällens största på några majskorn, doft- och smaksatta med något preparat man helst inte vill lukta för länge på. Sommarfiske royalissimo.

Och förresten – ser du till fiskar av arten gädda är det fortsatt intressant med en kartläggning inför stundande gäddprojekt. Så mejla mig gärna information om du varit i kontakt med den stöddigaste och häftigaste av våra rovfiskar. Självklart praktiserar du väl catch and release på dem?  Skulle du ändå vilja ta upp en matfisk så räcker en gott och väl! Och alla gäddor över 75 cm och under 40 cm måste släppas åter. Njut av försommaren. Det gör jag. Jag har bara så förtvivlat svårt att hinna fiska allt som jag vill och drömmer om. Jag har sagt det förr: så många arter, så lite tid.