När ljuden tystnar

Till en början är vinden påfrestande frisk. Visserligen fläktar den skönt när solen värmer upp dagstemperaturen runt 30-strecket varje dag. Men flötmete gör sig bäst i stillhet. Så småningom kommer kvällslugnet och befriar månens stora skiva, samtidigt som solen verkar svalna av i ett magentafärgat inferno. Jag lyssnar på råmande tjurkalvar, stimmande sothönor och på en avlägsen biltrafik. Ingenting får mig att avundas alla de som i detta nu är på väg till eller från krogen i taxi och gå-bort-lämpligt partyhumör. Så vippar flötestoppen. Mer som en förnimmelse, än som en rörelse lyfts den och jag reagerar på instinkt, krokar och myser i kvällsljuset.
Den lilla kroken sitter perfekt. Efter ytterligare någon pulshöjande håvning hamnar jag i mysläge och lutar mig tillbaka. Stjärnhimlen är massiv och svårförklarligt tom på samma gång. Nu är taxibilarna borta, kalvarna tysta och fågellätena färre. Dygnet går in i vila. Allt är stilla. Men vänta … Var det inte en rörelse i flötet

Under attack

34 grader i skuggan. Trettiofyra. Inte undra på att bloggandet får anstå. Bad går före. Jakten på svalka, avkoppling och vindpustar är förstås viktigare. Och visst är fisketurerna något färre, dock inte tillnärmelsevis så få som blogginläggen. Prioriteringslistan har ”påslagen dator” långt ner i turordningen. Långt ner. 

En kväll då den ljumma värmen fortfarande dallrar över vattnet som förångad gelé, piper larmen och jag svettas av spänning och av den faktiska temperaturen. Det är medryckande och meditativt. Men så kommer de. Myggorna. De anländer i sådana mängder att inget myggmedel hjälper, inga frenetiska viftningar lindrar attacken och inga försök till att skyla kroppen med kläder hjälper. De letar sig in och sticker, surrar i öronen och gör det outhärdligt. Jag avviker – lite med svansen mellan benen – men med en skön känsla av sommar och med tappert kämpande, värmeälskande, karpar som bestående minne.