Hund- och öringsväder

Regnet strilar från en jämntjock himmel. Knappt någon hund vill gå ut medan nordostvinden piskar. Men en och annan havsöringsfiskare dristar sig till en kusttripp. Sådana som får ett par timmar till övers innan mörkret faller. Tungt vatten rullar in. I kanten där stenarna rullar är det grågrönt och tätt, längre ut mer genomskinligt.  

Det puffar och stöter lite innan en av de vilda silverfiskarna biter ordentligt. Hoppande, rusande, alert. Gnistrande blank och fantastiskt underhållande. Fettfenan är kvar, men jag ser att den är odlad (kika på fotot!). Bröstfenorna är deformerade och ryggfenan lite knäckt. En kustgäst i viktklassen två kilo – en bra matfisk. En fiskebekant dyker upp och fortsätter nöta på platsen, medan jag rullar vidare mot nya mål på en helt ny plats.

Vågorna är större och turbulensen påtaglig. Det drar i vadarbenen när jag halkar mig utåt. Snart är det fisk i farten. Innanför de värsta bränningarna hugger en miniatyröring, vacker som ett smycke. Den lilla gynnaren simmar åter och låter andra öringar ta över. Det puffar och stöter lite här och var innan det til slut blir ett riktigt tokhugg på grunt vatten. Direkt efter mothugget sticker den upp i luften, som om det inte alls vore novemberkyla. Det knarrar gott i Ambasassadeuren när den drar i sidled. Spöt knycker, nytt hopp. Skulle någon se mig nu skulle de se en dyblöt figur med ett särdeles stort flin på läpparna. Blank trekilosfisk, regnvatten innanför kapuschongen och kaffetermosen kvar hemma. Det får räcka för idag. Stugvärmen lockar in hundvädersfiskaren.

Större än stort

Bara vinden och vågorna rör sig. Tyst, fuktigt, ödesmättat. Ån rör sig i min motsatta riktning. Vattnet får liv, över stenar, genom prång, i små vindlande strömmar. Förtrollande färger i det grå. Två pilsnabba fiskkroppar rör sig förbi mig, tar plats på grusbädden. De blir fler, slåss, söker, gräver, obekymrade om mig där ovanför. Jag tillhör inte deras element, är inte verklig för dem.

(Obs! Klicka på bilderna för vettig storlek!)

Resolut tar en stor hanne plats, simmar runt, vänder, härjar och slår med bakpaddeln. Färgprakten på kroppsidan är en signal. Se mig, välj mig. Framför en sedan länge omkullfallen stock hittar de varandra, plaskar, snurrar, vänder sidorna i strömmen. Inte undra på att det kallas lek. Lövdofter, ilande vind i näsborrarna, fuktig skog. Liv. Hit återvänder jag år efter år, precis som öringarna. Om något förtjänar epitetet skådespel, så … Tiden stannar och flyr på samma gång. Jag är lyckligt lottad som får uppleva och spara det här i mitt medvetande. Beundransvärt. Där har vi det. Mycket känns plötsligt smått och oviktigt. Livet, däremot. Det är stort. Större än stort.

Mindre roligt, desto mer nödvändigt

Problem. Tråkigt ord. Tänk om allt var problemfritt och enkelt bara. Men så rosenskimrande är inte tillvaron. Nu pratar jag inte om ett ”no issue” med en spräckt toppögla, på ett av mina på tok för många spön. Jag tänkte ventilera ett par saker som kommit upp under den senaste tiden.

1. Sportfiskare som fiskar på fel ställe
Jag blev nyligen kontaktad av Anders D, som i sin tur blivit uppringd av en furiös markägare på östra ön. I helgen som gick stötte han på en liten grupp med sportfiskare, rustade för öringsfiske. Mitt i ett förbudsområde. Sedan går uppgifterna isär. Markägaren påstår att han bad dem lämna området men några i sällskapet ignorerade det för att vada ut och fiska.
Fiskarna menade dock att de blivit tipsade om stället, missat att tolka kartan på rätt sätt, blivit utskällda av en man (som inte ens presenterade sig, eller ville föra ett normalt samtal), redan innan de fiskat varvid de dubbelkollat kartan och gett sig iväg. Tre personer i sällskapet hade redan hunnit fiska i fem minuter, innan det uppdagades att de hamnat snett. Även de gav sig förstås iväg. Markägaren hade också varit synnerligen barsk och otrevlig. Och tipsaren hade uppenbarligen usel koll på regler och förbudsområden. Sportfiskarna har i ett par mejl beklagat överträdelsen, som skedde helt utan uppsåt.

Ok. Alla gör misstag. Men bara som en liten påminnelse: Vi sportfiskare måste förvissa oss om att vi fiskar på lovligt vatten. Det är vår skyldighet. Är det knepigt att läsa kartan, får vi leta skyltar på stränderna, ringa Länsstyrelsen, eller be om hjälp på annat sätt (t ex av en pålitlig guide). Är man osäker på var gränsen går är mitt tips att man flyttar sig några kilometer bort. Kusten är lång. Bara som ett framtida tips till alla er som kommer på besök.

(Personerna på bilden fiskar i lovligt område)

2. Sportfiskare som inte har etisk koll
Om nu markägaren i förra exemplet var en ilsken filur, så finns det sportfiskare som senaste tiden hört av sig och varit lika arga när de råkat ut för oetiska ”fiskefränder”.

För tusende gången: GÅ INTE UT OCH FISKA FRAMFÖR EN ANNAN FISKARE! Fyra, enligt uppgift ganska vana sportfiskare, sprang ut framför en vän uppe på norra ön alldeles nyligen, trots hans försök att tala dem till rätta…
Och nu i helgen råkade ytterligare två bekanta ut för att en hel hög med sportfiskare rasade ner och omringade dem, just när de höll på att fiska av ett intressant område. Ridå!

Man gör inte så. Det är till och med mot gällande fiskeförordningar att hindra annans fiske. Om en fiskare går i ena riktningen och fiskar, så gå åt andra hållet, gå möjligen bakom den fiskande, eller fråga om det är ok att fiska där han nyss varit. Ännu bättre: byt ställe! Återigen − kusten är lång.

3. Dessa oförbätterliga nätgubbar
Bilden, tagen av Patrik Bergkvist, visar ett hoptvinnat nät med två döda öringar i, varav den ena skulle leka, men inte kom så långt. Nätet var uppmärkt med plastdunkar (vilket INTE är ok, enligt fiskeförordningen). Ägaren är känd hos oss sportfiskare numer. Han brukar göra så här när han är nere i sitt lilla trivsamma fritidsnöje här på ön. Men det finns förstås bofasta som är av samma skrot och korn.

Hur som helst hade nätet inte tagits upp i tid innan stormen. Ett spöknät som trasslar ihop sig och ställer till det, som kan döda fisk, fågel och mitt emellan – till ingen nytta. Det är tragiskt. Behöver jag säga att jag längtar efter regleringar för fiske med mängdfångande redskap bland icke yrkesfiskare?

Nä, vet ni vad. Nu vill jag skriva om roligare grejor. Det kommer i nästa inlägg.

När tre kast räcker

Det finns dagar då havet tycks ropa mitt namn. Må det bero på fiskeabstinens, det faktum att jag står och håller i en hög nytillverkade öringsdrag, eller på någon märklig naturfolksgen. Har jag blivit Roger Pontare?  Eller är det svallet efter en hård västvind som väcker något i mitt meteorologiska inre? Jag har ingen aning. Jag vet bara att tiden är knapp.

Jag drar i handbromsen, byter om under bagageluckan och dundrar ner till vattnet. Om en timme måste jag befinna mig i livsmedelsbutiken för att ordna aftonens middag, men å andra sidan blir det ändå mörkt snart. Jag hinner. Örnblick ut över böljan. Herreminje, vilket perfekt läge. Innanför storstenarna sköljer ett vatten som är rent från bråte, men lätt färgat av sand och kalk. Semitransparent. Fina vågor. 

Det är inte ofta man får säga det och verkligen mena det bokstavligen. Men i första kastet anar jag en puff. I andra är det tomt. Men i tredje pangar det på rejält. Tunga rullningar i sidled och en motsträvig fiskkropp som känns bastant är fast där ute. Det måste vara en besa, en utlekt storöring. Jodå. Snart rullar den i vågskvalpet och ger med sig efter viss övertalning av ett stycke grafitspö, en multirulle och en neoprenförsedd vante som greppar stjärtspolen. Micke och Joel är i faggorna och får masa sig ner till mig för att bistå med fotografering, även om Joel mest bistår med att knycka mitt spö, kasta bort ett drag och konstatera att min toppögla är spräckt. Jodå, den fick nog en törn när jag landade firren, så nu blir det redskapsvård.


Fotohjälp: Micke Söderman

Just idag har jag inget extraspö. En snabbtur borde gå att genomföra utan massa extraprylar. Öringen väger in på fem och ett halvt kilo, har en förmodad klippt fettfena och tydliga bett efter nejonöga på bakpartiet. Den får simma ut igen. Micke går igång på nejonögat, Joel blir lite upprörd över det faktum att jag alltid fiskar multirullarna utan kastbroms (jag använder tummen, som är bättre på att bromsa, än någon mekanik i världen – enligt undertecknad). Själv går jag igång på att det räcker med tre kast. Ibland.  

Tungt i gråvädret

Tänka sig. När det just är på tapeten hur svårt det kan vara att hitta de stora exemplaren, så får vi svar på tal. Jag själv är djupt insyltade i för mycket jobb, för många saker på samma gång. Så det gör mig ingenting när stormen härjar över landskapet. Fast dagen efter, när det lagt sig och en gråtung och härlig höstdag uppenbarar sig – ja, då bär det emot att vara fjättrad vid kontorsstolen. 

Och det dröjer inte länge förrän jag förstår att det jag anade stämde. Man skulle ha varit på kusten… Som Kenta F och Magnus. Efter viss möda med att hitta vatten som inte var grumligt och fullt av bråte hittade de en sträcka som fungerade. Men det vara bara småttingar som behagade bita. Ända tills … Ja, du ser själv. Bilden visar en kanonblänkare, a.k.a stänkare, på hela 5,45 kilo. Grymt! Den hittade Magnus bete och vi andra kan inte bara annat än att gratulera. Möjligen kan man beklaga att jobbet inte tar någon hänsyn till fiskeivern. 

Mobilfoto: Kenta F

Glasklart, men glest

Hösten kan vara så här i bland, försöker jag peppa mig själv – och några andra som också står handfallna på kalkstensbottnarna. Perfekta vågor som rullar in från ett klart, fint hav. Stigande vatten, lätt molnighet och en behaglig lufttemperatur. Det är som gjort för succé. Men det är som förgjort istället. En hoper duktiga öringsfiskare rapporterar in ungefär samma sak: ingenting, trots benhårda försök. Eller så blir det som både jag och Joel upplever – noll och åter noll på ställen vi tror hårt på, sedan någon liten fisk i de sista kasten på helt andra platser. 

Kanske är det bara en tillfällighet, eller helt naturligt, men det är väldigt långt mellan fiskarna just nu. Och de få som landas är med några ynka undantag små. För små, om man tänkt äta dem, för små om man vill ha lite gung i spöt. Vi får väl se om det är en tillfällig trend. Inte omöjligt.
För på söndagen, då jag inte har någon möjlighet att ta mig till kusten, rapporteras det in fina fiskar. Man kan inte alltid välja rätt dag. Faktiskt ganska sällan.

När kaffet börjar svalna i termosen ägnar jag mig åt lite öringsspaning i ett par åar istället. Ingen bonanza där heller, men några fina prickfiskar som röjer runt i det glasklara vattnet. Lättskrämda, snabba och lite oroliga. Leken är i förberedelsefasen. En stor hanne, med svartfärgad ”näbb”, jagar en liten hona av och an. Jag förlorar mig i tid och rum, trots att kameravinkeln inte är den bästa [som vanligt: klicka för förstoringar]. 

Ja, just det. För några dagar sedan visade i alla fall Kenta F hur en rejäl blanking ska se ut. Runt 3,5 kilo silver, så visst finns de där ute. Mobilfoto: Kenta F.