Kortkort virusfiske

Det är inte alltid man vet sitt eget bästa. Jag inbillar mig att jag gör det när solen värmer kustlandskapet i en annars bitande vind. Trots att jag är hårt ansatt av ett förkylningsvirus och känner mig matt, så är jag förstås övertygad om att en liten utflykt i fiskets förtecken är lösningen på mina problem. Tja, det löser åtminstone fiskeabstinensen för ett ögonblick. Men benen är svajiga och huvudet tungt. Jag tillbringar en stund, sittandes på blöta stenar och bara spanar på ejdrarna som har vårbestyren för ögonen. Men snart måste jag vada ut och kasta lite. Det blåser egentligen helt fel; frånlandig vind som driver ut det lilla uppvärmda ytvatten som finns i viken. Men ute runt en udde ser det ändå rätt lovande ut.

Snart sprattlar det till i spöt. Jag får försöka hala fram mobilen, utan att tappa den i böljan och skaka ihop en bild eller två. Kvaliteten är ytterst tvivelaktig, men det får jag bortse från.
Fisken är under måttet, men den är en liten vild, vacker havsöring i glänsande fjällkostym. Kroken lossnar lätt och så är den lilla blanka borta i det stora blå. Kvar är viruset som får ögonen att tåras, näsan att rinna och tinningarna att bulta. Nä, det hjälpte inte. Jag är trött och får se mig besegrad. Hemfärd. Snart nya, friska tag.

Fiskestatistik i luren

Statistik. Ordet är snustorrt, men själva begreppets funktion är användbart. Mina anteckningsblock och excelark är rätt många numer. Alltid lär man sig något, eller så kan man roa sig med brasfiske, planering och nostalgiska tillbakablickar när man inte kan komma till vattnet.

Men nu är det faktiskt år 2011. Det måste finnas sätt att föra bok på ett mer … up-to-date-baserat sätt. Jag fick tipset om att kolla in Fishmember.

Det är en liten trevlig applikation för iPhone, kopplad till en webbsajt, där man kan publicera fångstdata. Enkelt uttryckt tar du en bild på din stolta fångst, knappar in data som vikt, längd, art, bete och plats. Positionen går dessutom att få automatiskt inlagd, som alltid när du fotograferar med din Phone.
Vill du inte avslöja din plats för andra, eller hålla viss data hemlig behöver du förstås inte ladda upp uppgifterna på nätet. Och har du inte tid eller lust att knappa in allt under själva fisket kan du fylla i uppgifterna efteråt, men telefonbilden hjälper dig att komma ihåg.

Det verkar smidigt, men jag ska utvärdera under längre tid innan jag vet exakt hur bra det funkar för mig. Jag misstänker dock att många som gillar att lägga ut det mesta de får till allmän beskådan kommer tycka att det är rätt smidigt …

Rörelser på kusterna

Nu rör det sig på kusterna. Några rapporter rullar in. De flesta om trögt fiske, några få om motsatsen – vilket är typiskt i iskallt vatten. Du ska hitta fisken, de ödslar inte energi på att hitta dig. Och de man hittar är inte alltid huggbenägna. Jag har haft upp över öronen med diverse sysslor, både relaterade till fiske och inte alls. Jag får återkomma om en del av det senare tror jag. 😉

Kenny är flitig i vattnet, nu och alltid när han får chansen. Häromdagen knep en riktigt fin regnbåge hans bete, mitt bland öringshuggen. Tjock och fin, över tre och ett halvt kilo. Bara att käka upp och se glad ut. Kul!

Calle R, med vänner från Sthlm, hörde av sig:
– Vi har en plats över. Vi drar till Skåne på havsöringsjakt. Ska du med?
Varken tid eller möjlighet fanns, vilket jag beklagade. Trevligt sällskap, trevligt fiske… Men så är det. Ännu mer beklagan kunde det möjligen bli när MMSet damp ner.
– Den största väger 7 505 gram.


Ooops. Hallå?! 7,5 kilo silver ser man inte till ofta, eller inte alls om man ska hårddra det. Jag grattar högtidligt! Man kanske skulle emigrera söderut? Eller så får man blöta ner sig i böljan lite mer frekvent här utanför. Jo, så får det bli. Innan gäddfiske på annan ort äger rum. Och spännande mete. Och ännu fler sorters fiskjakter …

Smygande våriver

Jajjemen. Det vankas vår. Josef och jag traskar ner genom frusen tång, ut i hyperklart vatten som svallar mot strandens stenar. Vi har följare, nyfikna firrar och svävande havsörnar som trevligt sällskap. Men den här dagen blir en liten besa på Josefs drag det enda som verkligen kan räknas som resultat, men det gör oss inget. Nu vet vi att öringarna finns här. Någon grad till på temperaturskalan så ska det nog hända grejor. 


Jag tar nya tag under ett par helgtimmar
jag får till övers. Jag förvånas över att opportunisterna inte är fler. De första vårsoliga dagarna brukar betyda att många vädrar fiskechanser. I vårsolen kommer än den ena, än den andra, nersläntrande på kusten i nya, eller gamla ihoptorkade vadarbrallor. Men ett känt tillhåll är helt tomt. Jag gnider händer och hoppas på stordåd.
Kanadagässen vill vara ifred i stensamlingen. Deras varningsläten, när jag traskar ut i lågvattnet, är inte vackra. Men liksom de blänkande gravänderna längre bort, är de vårtecken som jag mer än gärna tar emot just nu. Solen är varm, vinden kall. Nu är det som det ska vara på vårkusten. Jag är nära att ge upp då ett härligt hårt hugg väcker mig. En silvrig raketform sticker till väders en, två och tre gånger, med någon kortare rusning emellan. Jag kan bara njuta och hålla tummarna, men vad hjälper det. Fisken sticker åt vänster, draget åt höger i den tredje luftfärden. Hoppande fisk?! I vatten som håller 0,5 celcius? Jag ger upp för dagen.

Kalla det ockult, övernaturligt, eller sägenbaserat, men många tror hårt på månens inverkan. Och när den inte bara är full, utan också rekordnära Moder Jord, så är konspirationsteoretikerna i sitt esse. Men oavsett de svårverifierade krafterna, så vet vi fiskare att det ofta är lågvatten och högtryck i samband med den där stora himlafigurens runda uppenbarelse. Och det ställer till det ibland.

Flera fiskare rapporterar om ett öde hav, eller om fullständigt ointresserade öringar. Men mest om att det är konstigt att det inte finns fisk någonstans. Om det är läge att förbanna den där stora månskivan eller inte, varierar med person, men många sneglar i den riktingen. Men hörni – det har ju bara börjat. Vårljuset och de hetsiga drömmarna om ledig tid.   

Vår i luften, is i vattnet

Man förleds lätt att tro att det är över nu. Vinterhelvetet känns besegrat när man ser grågässen beta på snöfria fält och när någon enstaka tofsvipa vinglar fram i skyn. Men även om det är åtskilliga plusgrader och härligt fikaväder på stranden, så vittnar vattnet om annat. Fast det är förhoppningsvis de sista isresterna som täcker kusten. Jag får leta en liten stund innan jag hittar en plats där isen drivit år rätt håll – utåt, bortåt. Kanske inte det första stället jag skulle välja, men vad gör man? Tiden är knapp.  

Det är som att knata runt i en gigantisk gin och tonic. Ja, eller något alkoholfritt alternativ då. Det klirrar mot benen av alla små isbitar. Vattnet är klart och förrädiskt kyligt. Inte undra på om det skulle vara tomt här. Men redan i tredje kastet puffar det till. Är det isbitar som skaver mot linan, eller faktiskt en … Ooooops! Ända inne under spöt ser jag den komma smygande efter draget. Snabbt vevstopp, en förströdd attack, men det går inte. Jag nöter vidare, vid gott mod. Fingrarna är ljumma, tårna kalla. Sju plus i luften, men noll i vattnet.

En fin stöt igen. Virveln avslöjar allt; det är inte isbitarna, det är öringar. Nu är det hög tid för taktikbyte, eller åtminstone dragbyte. Jag häktar på en liten dansk skapelse, bara några få centimeter lång. Det dröjer inte många kast förrän det nyper till igen. Den här gången ser jag fisken ta betet , fem-sex meter ut. När käftarna greppar betet sveper jag ett bestämt mothugg åt sidan och krokar den. Tunga rullningar och en viss nyans av rosaskimmer avslöjar sorten. Det är en besa. I hyfsad form, men icke desto mindre en efterleksfisk. Nästan 70 centimeter lång, stark och ivrig, trots gin och tonic-temperaturen. Ett flanerande par på stranden  bistår med lite fotojobb, därefter frigör jag fisken och traskar vidare. Men det blir inte mer idag. Gott så. Vintern verkar ju få det tufft framöver. Äntligen!

Tiden går, hoppet lever

Vinden driver bort en del av packisen. Men många av oss har fått erfara att det inte innebär fri kust. Över natten, eller på några timmar under en kylig eftermiddag är den där igen – den förhatliga hinnan av iskristaller och sörja. Fast visst hindrar den effektivt nätläggandet. Och visst får fiskarna fri lejd även från oss svingande filurer.

Även en isfisketur är en fisketur. Fast jag ser det som surrogat. Men ibland hoppar hjärtat till lite extra. Oftast är det en gädda som lurpassat och pangar på, men ibland är det en rejälare abborre. Alla får simma tillbaka, medan kaffet hälls upp, kyls av och tar slut. Får jag önska att vintern också tar slut snart? Tiden är inne nu.

Och apropå tid; Det är ingen större risk att fru gädda eller fru abborre ger sig tillkänna på kusten just nu. Men OM de skulle ta sig fram till någon försåtlig krok så ska de ömt släppas tillbaka.
Fångstförbud på både gädda och abborre råder 1 mars – 31 maj runt hela Gotlands kust! Jag återkommer om det, när isarna gått …