Med stormen, mot strömmen

Med stormen kommer de. Plötsligt syns en fena ute i det skummande havet, sen en till. Allt fler ansluter sig. De verkar attackera åmynningen i grupp. Den långvariga torkan gör det förstås extra knivigt. När de väl tar sig upp är lekplatserna knappt vattenförande. Illa.
 





Smidighet. Styrka. Snabbhet. Målmedvetenhet. Jag vrider nacken i samma tempo som om jag bevittnar en högintensiv tennismatch. De kan dyka upp var som helst och det gäller att snabbt slänga upp kameran och hitta fokus om man ska få dem på bild. Men vilka fantastiska varelser de är, Salmo trutta. Det smärtar när jag tänker på de människor som berövar fiskarna deras chanser att få leka. Lekfisk ska inte dödas i nät (eller med krok, för den delen).





Att hitta till sin födelsebäck i ett gigantiskt hav är stort nog. Men det är större än så. Jag står i vördnad och ser havsöringarnas furiösa kamp för att ta sig in i en liten rännil av hemmavatten, medan stormbyarnas vågor vräker dem av och an – och medan sjöfåglar spanar lystet efter en utmattad fisk att sätta näbbarna i. De ger sig inte. Ibland så slutkörda att de strandar i vattenbrynet och inväntar kraft nog att ta sig ut … bara för att försöka igen.





Lyckan när någon öring fastnar på kamerasensorn får mig att jubla lika mycket som när en rejäl bit fastnar på draget. Faktum är att den här upplevelsen får mig att tveka inför det där med själva fisket. Men jag kommer säkert på andra tankar.




Ge oss – och främst öringarna – regn nu. Massor. Det behöver de. Missa sedan inte tillfället att smyga längs ett litet vattendrag och se hur magnifika fiskar gör sitt yttersta för att föra sina gener vidare, med lite gruff, stora mängder kraft och en imponerande envishet.
 





OBS! Klicka på bilderna så framträder de lite större och tydligare. 

Oro för miljön och framtiden

Jag sticker emellan med lite miljöengagemang.  Jag har inte för avsikt att bli politisk, eller att förminska dem som trots allt vill att vi ska ha en kalkindustri på Gotland. Men … Se programmet. Tänk. Fundera.  


  Reportage%20om%20Nordkalk
Själv är jag djupt oroad. Hoppas miljöoron visar sig överdriven. Men lik förbaskat smakar det illa i munnen när en industrigren med lobbying och pengar kan köpa regeringsbeslut i vårt fria land.

Med bullar i blåsten

Bullbaket är avklarat.  Nu var det inte för fisketurens skull, men den blir ju inte mindre trivsam med nybakade, kanelspäckade bullar att sätta tänderna i. Vinden friskar i efter hand och det är inte helt lätt att stå stadigt i vågskummet. Nu är det jag mot vinden, människan mot naturen. Men mer hinner jag inte tänka, för ibland händer det kvickt. Öring på första kastet. Jag har inte ens trampat ut dit jag tänkt, utan det förströdda testkastet, för att smörja rullens lager, ger resultat. Den är liten och silvrig, av allt att döma hungrig eftersom draget sitter fint en bra bit in i munnen. Jag halar upp mobilen och knäpper av en oskarp bild i strandskvalpet. Precis då sveper en våg in och fisken utnyttjar tillfället och drar iväg. Bra. Ut igen. Det hinner inte gå många minuter innan nästa fisk kommer upp. Och nästa. 





En annan fisk puffar och ytterligare någon hugger. Det är underhållande. På ett annat ställe smäller det på en riktigt fin havsöring, som går till väders tre-fyra gånger direkt och sedan löper amok på ett par decimeters vatten. Ytterligare hopp följer och jag anar oråd. När den kommer nära ser jag hur linan lyckats snurra runt krokböjen, så att när jag håller spänn hjälper jag bara till att dra loss kroken ur fiskkäften. Synd. För det är en fin matfisk, runt 60 centimeter och fet som en tunna. En ny hugger och sitter kvar. Den är dock mindre, så den går också tillbaka. 


Jag äter en bulle och dricker mitt kaffe. Grå, härlig dag. Det enda smolket i bägaren är att det två gånger om dyker upp fiskare som helt utan vett och sans kliver ner i vattnet framför mig och börjar fiska av det område jag är på väg in i. Alla har tyvärr inte huvudet påskruvat. Jag försöker smälta det och njuta av den bitande vinden och den tomma kusten där jag tar sista skvätten kaffe.


Den osannolika öringen

Stiltjen är total. Och inte kan man tro att det är november när solen värmer ansiktet. Det här är ingen fisketur. Jag plåtar, driver runt på lite små upptäcktsfärder och hoppas på lite vind. För då kan det plötsligt bli fiske också. En megamåne och ett högtryck har samarbetat duktigt. Vattnet har dragit sig undan ett par decimeter på någon dag och lämnat stenarna alggröna och strandlinjen blottlagd. Men, mitt i det stilla ser jag ändå att några stenar långt där ute översköljs av små, små vågrörelser. Det är värt ett försök. 





Glasklart. Inte ett liv. Jag antar att lite djupare vatten hade varit att föredra, eller lite skymningsfiske – som jag inte hinner med i dag. Om det var logiskt med ett öringknyck häromdagen, så är det definitivt mer överraskningsmoment över den här dagens fiskekontakt. Från ingenstans ser jag en liten plog efter betet. Vevstopp och fast fisk. Den är liten och sprallig, så jag släpper den direkt och hoppas på fler. Nummer två nyper på efter ytterligare ett par kast. Och den här halvmetersgynnaren visar lite märkliga förmågor. Jag krokar av den och släpper först ner draget i vattnet, därefter fisken.


En osannolik händelse inträffar. För den stackars fisken simmar rakt in i betet. Vad är oddsen för det? Den krokar sig själv under käken och får komma upp till farbror fiskare än en gång. Nu måste jag faktiskt plocka fram mobilen för att föreviga fisken. Samma fisk inom loppet av några sekunder. Ja, herregud. Må den leva ett långt, framgångsrikt liv, utan närkontakt med fler drag.


Mörkret faller snabbt

Nästan hela helgen är till ända då det drar till. Tiden har läckt ut i trädgårdsåterställningens, garagestädandets och måstenas tidszon. Fast en kort tur är alltid bättre än ingen tur. Joel förbarmar sig när jag vibrerar av kustabstinens. I rejäla vindar är det ändå lite rörelse på stället vi släntrar ner till, ”fel” sida av ön till trots. Hoppet övergår i självsäkerhet när den första fisken är landad. Den är odlad ser jag. Bonk. Middagsfiléerna är klara. Snart sveper jag åter ut Sprattdraget i böljan, den grå.



Nu har vi hittat den lilla öppningen i det jämntjocka. En liten yta, eller kanske är det en liten period, då aktiviteten är hög. Salmo trutta, gånger många, som puffar, följer, hugger hårt, hugger löst, hoppar av, eller kommer med ända in. Jag får en tjock fisk av typisk gotländskt ursprung, släpper den och krokar snart en liten odlad till. Den här rackaren har ett märke med Vattenfalls namn på. Nr 5799, som irrat sig ända till Gotland. Den är kort och prickig. För kort för att ätas upp. Den får en liten åthutning innan den simmar vidare: Ingen lek i våra åar framöver, hördu!  





Vi värmer fötterna med en liten promenad och fiskar av sträckan igen. Fler stötar och följare som sprattlar till innan de drar vidare iväg. Joel får eftermiddagens enda lekfisk – en liten vacker hona med finklänning i mandelbrun nyans. Mörkret faller snabbt så här års. Och vi har fått tillräckligt av spänning och roliga hugg. Både fötter och händer ropar efter värme i snålblåsten. Jag ropar efter kaffe och får gensvar. Gutår.

När dimman inte lättar

I dimman skymtar jag Niclas. Hade han en på? Och vad var det som puffade på mitt drag? Jag kisar i det gråa ljuset som långsamt övergår i jämntjock fuktig dag. Det finns dagar då jag bara vet att det kommer funka. Det är en sådan dag och jag blir ärligt talat inte alltför överraskad. Hugget kommer sådär härligt och direkt. Inte så långt ut, i en liten våg och snart är hela fisken över ytan i ett klassiskt öringhopp. Så en gång till och jag hoar genom fukten bort till Niclas. Han kommer bort och fotoassisterar. Den fina öringen ger mig en tuff match. Rusar, bökar, stökar, men ger upp. Jag lyfter den ur vattnet, krokar av den och släpper den åter. Den är vild, gotländsk och vacker, men kommer inte bli middag.






Omdirigering. Vad nu? Bilar och folk på det här stället? Vi frustar en stund, åker vidare och kammar noll på ett rätt läckert ställe. Nästa plats. Niclas smygstartar, eftersom han snart ska hem. Under tiden hälsar jag på några mer eller mindre vilda djur – och tar ett snack med bandkompisen från JonoStefan är på utflykt och får en flyktig kopp java och lite fiskeallmosor. Det kan han behöva, snart är han åter ute på Europaturnén med Within Temptation. Vi pratar lite musik också. Erkänner! Innan jag åter vadar ut till mina vänner fiskarna.
Ännu lite senare är det bonanza. Jag krokar och krokar av ett halvt dussin fiskar på ett kul ställe jag återser för första gången på länge. Det värmer. Ingen är lika stor som den första. Men det är behagligt i novemberfukten. Den saken är klar.