Etiska tankar i regnet

Så kommer regnet. Bitande kallt, lite lätt på tvären. Men nyss var det snö och ishalka på vägbanorna, så jag klagar inte. Jag kastar istället. Den första öringen sitter snart där. En hona som lekt och nu simmar runt för att äta upp sig. Jag krokar av henne och släpper henne åter. En snabb mobilbild får duga. Snart en piggare och argare hanne – även den lekfärgad. Den är stark och motsträvig, trots sina ganska sargade kropp efter kampen i lekån. Jag hoppas på något blankare och förflyttar mig. Men även här är det en lekfisk som hugger. Under spöspetsen, förresten. Jag blir rätt skraj, men skrattar snart istället. Så en stor rackare som ser brun och sliten, men ilsken ut, när den missar mitt bete och försvinner i en gigantisk virvel. Jag flyttar vidare, men det är en annan historia.





Jag funderar över den senaste tidens debatt här på bloggen. Det här med etik och moral är inte alltid lätt. Eller fel och rätt. Bara en sådan sak som uttag av fisk och vilken fisk vi tar upp … För att generalisera är det ungefär så här: den gamla tidens sportfiskare, liksom många nätfiskare, gör ingen skillnad på öring och öring (eller ”lax”, som de tyvärr brukar få heta här på ön). Man tar upp de man fångar, slår ihjäl dem och äter upp dem, alternativt skänker dem åt grannarna. I de tråkigast förekommande fallen slänger man dem någonstans. En fisk som fångas ska dö, lyder grundtesen. Sportfiskare med lite mer erfarenhet och lite mer kunskap i ämnet vet att fisk som ska leka bör man låta vara ifred. Man brukar också tänka att en fisk som har lekt bör släppas, eftersom de är magra och i dålig kondition. Det är ju en sund tanke. Återstår då problemet med att tyda vad en lekfisk, eller en utlekt fisk är. Jag blir ibland förvånad över hur sportfiskare som skulle kunna kallas rätt erfarna visar upp bilder på tydliga besor/utlekta öringar som de kallar ”blanka”. Nä, förresten: jag blir ofta förvånad.


Jag säger det igen: en blank fisk/blänkare är en fisk utan minsta färg på sidan, företrädesvis med helt vit buk och ljusa fenor. Den är inte mager med stort huvud. Den är INTE lite lätt violett eller ljusgul på sidan. Men är det verkligen bättre att slå ihjäl en blank fisk, som ännu inte har lekt någon gång, men som förväntas göra det nästa höst, eller hösten därpå? Är det inte bättre att ha ett visst uttag från den samling öringar som redan har klarart leken och spridit sina gener för framtiden? Tja, dels kan det vara så att vissa fiskar aldrig leker, eller åtminstone inte tänker göra det på ett tag ännu. En fisk som lekt och överlevt (till skillnad från fisken längst ner här på sidan) kommer förmodligen tillbaka till ån snart igen. Vi vet att de liksom hajat galoppen … 


Och så kan man ju se det så här också: en fisk som blivit blank och i toppkondition igen (så gott det går) efter leken – och det sker i regel INTE under vintern eller tidiga våren efter lek, fast vissa tycks tro det – kanske är en lämplig måltid ändå. För, som sagt: den har spridit generna, ätit upp sig och är säkert rätt god. Men, mitt fall är en nyligen utlekt fisk värd att få knapra spigg och strömming ett tag innan den hamnar i stekpannan, eller innan den ännu hellre återvänder till lekån igen.
Många utlekta fiskar dör. Det tillhör naturens skeenden och är helt i sin ordning. De som klarar sig kan väl få en chans till att lägga rom och mjölke?




Ok. Så om det nu, med den här retoriken, är mer korrekt att bara ta en och annan blankfisk – kan man då ytterligare utveckla resonemanget till att bli någon form av hållbart ekotänkande? Inte helt säkert, men min inställning ser ut ungefär så här: Jag älskar att fiska. Rätt eller fel. Jag tillbringar en hel del tid på kusten för att jag mår bra av det. Dessutom vill jag då och då äta det jag fångar – men det är ingalunda huvudsyftet till mitt fiske. Jag fiskar för att det är kul fast jag gärna äter en och annan fisk. Om jag inte är hungrig, behöver fisken till i morgon, eller kanske redan fått en matfisk under de senaste veckorna, så släpper jag mina fångade fiskar. Jag försöker också använda den här välmenande ”fiskrasbiologin” till att i största utsträckning ta odlade fiskar till middag. De är ju isatta för att fångas, inget annat. Dessutom vill vi absolut inte ha dem i våra åar, där de kan ställa till det med sin snäva genetik.


En odlad havsöring kan ha klippt fettfena, men behöver inte ha det. Men nästan uteslutande har de en knäckt, eller bockad och till synes skadad ryggfena och ofta deformerade bröstfenor också. Skadorna får de av ett svampangrepp i odlingarna – och i förekommande fall av att irra runt i kassar och tråg och skada fenorna.
Ju längre tiden går, ju mer jag ser av min närmiljö, ju mer jag upplever av naturens imponerande kraft, desto mer vill jag värna om den natur och de djur som lever runt mig. I öringens fall betyder det att jag värnar om den vilda, unika stam av gotländska öringar som är resultatet av moder naturs fantastiska urkraft och ett antal fiskevårdande (sportfiskande) människoras hårda, ideella slit under decennier. Det är något att värna om och vara stolt över. Därför blir jag förbannad när jag ser huvuden från rensade leköringar (eller utlekta stackare) på en strand där näten nyss vajade, eller när jag hittar en bild, på ett sportfiskeforum, föreställande fem döda Gotlandsöringar på ett biltak.


Bara så det är sagt: Jag är absolut inte fulländad, eller ofelbar. Jag gör mina misstag. Jag har efter hand ändrat inställning till både det ena och det andra, vilket jag antagligen gör många gånger om, även i framtiden. Jag försöker bara navigera i fisketillvaron, på ett sätt jag anser är funktionellt och moraliskt försvarbart.


Allmosor som slutkläm: Ät fisk. Ät inte för mycket vild Gotlandsöring. Kasta inte sten i bräckliga glashus. Var rädd om djur, natur och medmänniskor. Tro inte att allt är skarvens och sälens fel (för det är det fanimej inte!). Koppla av.

Lite grumligt, lite klart, lite hopp

Man kan inte avvakta hur länge som helst. I mitt fall helst inte mer än någon enstaka dag. Det spritter av rastlöshet efter för lång tid utan kustkontakt. Men i omilda kulingvinder som trycker upp högvattnet i skogsbrynet är det inte annat att göra. Avvakta. Jobba. Planera och drömma.
När jag hämtar upp Kenny på angiven plats är vinden frisk igen. Flaggstångslinorna rappar och slår. Vi tar en kaffe och skapar en färdplan.  



Så här kan det se ut. Varthän vi än kommer är det stråk av grumligt, grönmjölkigt, eller – ännu värre – gråbrunt, vatten långt ut från land. Dit kastar man inte ens i medvind med topptrimmad rulle och rätta knycken. Vi åker vidare, går bet, letar, fikar, funderar och sätter allt på ett kort. Inte heller här är det fullkomligt, men åtminstone acceptabelt. En havsörn, en gärdsmyg och en liten förhoppning om att det halvgrumliga ska fungera. Härliga kust. Regnet piskar på tvären och Kenny hör nästan inte mitt vrål genom vindarna när den första fisken nyper på i hårda vågor över stenarna.




Den är urstark, hoppar direkt, rusar och hoppar igen. Två celcius i vattnet, något liknande i luften. Imponerande styrka. Kenny filmar och skrattar ikapp med mig. Vilken skönhet. En fisk, nästan helt utan prickar, med kritvit buk, vita fenor och en slimmad kropp, som gjord för tuff sjö och hetsjakt på smådjur. En sådan fisk förtjänar ett långt liv. Den har sannolikt aldrig stött på en människa förut. Jag släpper den och hoppas att den undviker sådana möten framöver också. Men, det är klart … Jag träffar den gärna igen – om något kilo eller så. I lite skummande bakvatten travar jag ut och får vågor i ryggen och salta stänk över huvan. Några mindre öringar hugger, de flesta hoppar av, men ytterligare någon folieblänkande fisk sitter på ända in. Snart faller mörkret och snöslasket på samma gång, men då färdas vi hemåt. Inte illa, ändå.


Tack för fotohjälp, Kenny! 

Just innan det blir värre

Hotet om piskande vindar är överhängande. Så vad gör man? Ignorerar SMHIs bud om busväder och åker till kusten förstås. Någon värre dag går nästan inte att välja. Men än så länge är vinden trots allt inte 20 m/s från nordväst. Det kommer senare. Däremellan hämtar jag upp Kenny och vi beger oss till ett tillhåll där vi får lite lä, men ändå sjögång och vindfång i huvorna. Vi delar på oss, efter att jag smugit runt med kameran. Men det är inte förrän jag lägger ner den som Kenny drar på en färgad, men tjock öring. Själv kontrar jag med en liten miniblanking i första kastet. 



Stenreveln jag försöker nå är dessvärre utom räckhåll i högvattnet och den omilda vinden. Men, medan Kenny tappar en fin fisk lite längre bort gnetar jag upp ytterligare ett par små. En är odlad, alla är tjocka. Vad äter de? Mycket verkar de äta i alla fall. 


Efter lite kaffe (Kenny får sin dos i skyddet till bilens dragkrok – perfekt muggformad, men med ett litet läckage) betar vi av en halvgrumlig sträcka och har fler kontakter innan en arg efterlekshanne försöker bita av mitt drag på mitten. Det går inte och jag leder honom till stranden för avkrokning. Även den här lille herren ser ytterst välmatad ut. Vi avslutar med fiske borta under en skyddande kant, där vinden bara krusar vattnet. 



Och just innan solen försvunnit nedanför molnbankarnas svartgråa fluff har vi flera fina hugg, en stor följare som får Kenny att gå i halvspinn och ännu fler som retar oss. En liten blank fisk biter också i rätt ände av Kennys drag: den med kroken. Den går tilbaka och vi drar oss mot bilen, just när det börjar svepa in regn i horisontalläge. Från nordväst. Nu kom det! Det riktiga ovädret. 



Ett slut och en början

Julaftonsmorgonen är bister och grå. Men vi är ett par tappra själar som startar dagen med att ordna högtidsaptiten. Jag bommar till en början. Kenny likaså, när jag stöter på honom. Vi slår följe och förundras över hur det kan vara öringtomt i de perfekta förhållandena. Julaftonsflanörerna, med eller utan hund, med eller utan första julsnapsen innanför västen, förundras över oss. Galningar. Utvadade i iskall Östersjö. På självaste julafton!
Inne vid strandstenarna får jag en liten rackare som vi släpper åter. Jag beger mig hemåt, Kenny fiskar vidare och får också någon liten filur. Så en God Jul på det. Inte illa.



Det är de där sista, skälvande, förväntansfulla timmarna på året. 2011 försvann i ett nafs. Men jag kör ett traditionsenligt, ensamt och uppfriskande fiske, till det bittra skymningsslutet.
De stadiga vågorna gör sitt bästa. Grumligt, hårt, kylslaget. Men så seglar en havsörn över mig och gör mig  uppåt. Vilket landskap, vilken vy. Och där borta i solglimtarna finns stråk av rent havsvatten som snurrar runt över tång och sten. Där hugger det. Först en liten, som jag krokar loss. Så en bättre fisk som tyvärr släpper efter en snabb rusch. Fisk nummer tre sitter perfekt, på alla sätt.








Jag låter den bli en framtida middag – en av få öringar som jag faktiskt låter plikta med livet, trots att den är en gotländsk kanonfirre. Resten av dagen går i det stillsamma mysfiskets tecken. Ja, visserligen sköljs jag över av elaka vågor, vandrar någon kilometer i fyragradigt vatten och har kontakt med ytterligare en fisk.  Men jag tar det med ro, inväntar mörkret och beger mig hem till familj och goda vänner. Året får ett värdigt slut. Hoppas ditt och mitt nyligen påbörjade år blir ett riktigt härligt år. Gott nytt 2012 och ta det lugnt där ute. Stanna upp och uppskatta det ljuvliga som finns där överallt.