Skriket i huvan

Den där sopkvasten från havet svepte ner och grumlade upp det mesta. Men vindarna är gynnsamma på så sätt att de växlar lite fram och tillbaka. Jag gissar att det hjälper till att dämpa lite av de värsta effekterna. Och så mojnade det hyfsat snabbt.



När jobbet plågat mig in på småtimmarna är jag lite seg och desillusionerad. Grummel i ögonen och på kusten. Jag jobbar på i zombietempo några timmar nästa dag och känner att deadlinen närmar sig – på flera sätt. Några kameraklick och några rappa nedslag på tangentbordet och jag är på väg. Men den långa, fina sträckan jag tror på visar sig leverera svagt. En ung havsörn lyfter från stranden när jag kommer ner med spöt över axeln. Jag blir stående i hänförd beundran ett slag, men sedan fiskar jag för allt vad tygeln håller. Resultatet förblir dock noll. Kaffe och ny plats. 

Där möter jag – av en slump − Kenny och Stefan. Vi vandrar ut i vattnet och anar att vi hamnat rätt trots allt. I strandkantens lätt färgade vatten simmar spigg och märlor. Här måste hungriga jägare lurpassa. Kenny brottas med de tuffaste vågorna, medan jag har turen att hitta ett par småttingar där jag börjar fiska. Ja, och så tappar jag den där som man alltid tappar. En kanonfisk, tung som en säck. Jag skriker in i huvan. Men, vad hjälper det? Snart har jag fått en mindre fisk till, som får sprattla iväg i det blågrå. Kenny lurar upp en blänkare och Stefan böjer spö strax intill.



De ger sig iväg längre bort, medan jag känner att jag har lite otalt med den stora. Så jag gnetar vidare, får ytterligare någon liten innan det äntligen drar till lite mer resolut. Vi sätter hårt emot hårt, men jag vinner. En 67 centimeter lång blanking. Egentligen borde den ha blivit mat, för den är ju odlad. Men av någon anledning är jag mer koncentrerad på att få kameran där på stranden att klicka iväg en bild på oss två kämpar, innan jag låter förloraren bli segrare och simma iväg.
Nu börjar det förresten blåsa hårt igen…



Var god dröj inte längre

Ursäkta dröjsmålet. Det är visserligen mina ord, eftersom bloggandet gått på halvfart och för att en spamattack strulade till de tekniska möjligheterna att ta igen lite förlorad tid. Men det kunde också vara mildvädrets uttalande. För efterlängtat har det varit. Åtminstone här hos mig. 


En sen natt i musikens tecken följs av en mild dag – en dag då talgoxar och blåmesar visslar i trädtopparna, en dag då smältvattnet fyller gator och en dag då jag bara måste till kusten. Både Lasse och Kenny rapporterar in fisk, per telefon.

Och när Josef rapporterar om en smakstart lockas jag att trycka lite extra på gasen, men andas djupt och motstår frestelsen. Väl framme ser jag vad han ställt till med. Jag skrattar och skakar på huvudet. Josef ler. Brett. Han är inte bara en duktig fiskare, utan också en hejare på att hitta fina exemplar.
Det är ingenting annat än en riktig drömöring han har krokat där ute i det låga vårvinterljuset.


Inte undra på
att han gärna myser runt på stranden med kameran en stund medan jag knatar ut och låter spöt jobba. Och när jag hittar fläcken är det vansinnigt underhållande. Varenda fisk som hugger, rusar, hoppar, ruskar, eller som missar betet och ökar min puls är knallblank. De silvriga sidorna blänker i vågorna lite överallt. När öringsfiske är så här är det lätt att glömma hur många timmar och kast man gör innan det klaffar.


När den huggvilliga flocken
av öringar har passerat har jag tappat några, landat ett halvdussin och sett till att alla utom en matfisk fått simma åter. Fina, stadiga fiskar. Wow. Det är underbart att se hur fin kondition de är i, hur magisk deras anpassning till sin livsmiljö är. Jag tröttnar aldrig på att konstatera det.


Ljuset falnar. Vi hittar inte fler. Josef bjuder på kaffe eftersom jag glömt mitt. I vanliga fall en katastrof, idag … en petitess. Dröjsmålet är över.


Årets första solbränna

Köldrekord och högtryck. Isarna växer, snön faller. Fiskeivern brinner dock hett, som alltid. Kenny, dagen till ära iförd Spiderman-utstyrsel, väntar utanför butiken medan jag bunkrar upp med något att ha till det heta kaffet. Lite mildare än dagarna innan, så nu måste vi nog ge oss på lite istraskande.



Det är en ganska seg inledning och en rätt seg avslutning. Däremellan är det hyfsat …  segt. Men, ändå … Vilken dag. Kanonväder som ger Kenny årets första solbränna, där i Spidermanmaskens glugg. En och annan sprattlig abborre nyper på också. 



Mellan de obligatoriska slurkarna java spanar vi på ett tjafsande ormvråkspar, en alert hackspett och några abborrar förstås. jag håller värmen med den stora borren för lite annan artjakt. Det går inte heller över förväntan. Mest under. Ingen klagosång på isen. Kenny sjunger en liten truddelutt, jag borrar fler storhål och får fajtas med ett par grönaktiga och arga rovfruar. Inte illa. Fast våren är välkommen ändå – om du frågar mig.