Till slut – case closed

I det grå fredagsregnet bläddrar jag lite bakåt. Det finns dagar då det stämmer lite extra bra. Någon vis man har sagt att det gäller att vara envis och ihärdig, så kanske det händer. Kanske. Men, oftast inte. Så är det nog.
Under fuktig, tung sky, sveper jag ut mitt drag i alla tänkbara riktningar. Visserligen anar jag att det ligger något speciellt i luften, men det går aldrig att förutse ett slutresultat – sådana är kustfiskets regler. 

Det drar till på det där bestämda sättet, som jag gillar. Det härrör säkert från en fiskjagande öring av hyfsad storlek, tänker jag och får svar på tal. En härlig silverkanon drar iväg och uppåt. Ner. Och upp. Den hoppar och far och sliter sig. Jag suckar och våndas. Man vill inte tappa de bästa. Jag vill inte lämna vattnet i ovisshet.

Men nu är jag något på spåren. Jag vet att det är jagande fisk här. Flera kontakter vittnar om det. Det dröjer inte många kast innan ännu en fin öring gapar glupskt över draget. Vildsint som sin föregångare, men överlistad av yours truly. Närmare tre och ett halvt kilo och blank som en nyputsad spegel. Den får simma åter. 




Jag springer in i zonen. Krokar flera. Behåller en matfisk och tror inte att dagen kan bli så mycket bättre. Det kan den. Och jag tror nästan att mina sinnen bedrar mig.
Jag ser vågorna, stenarna som vattnet rullar över och hur det liksom bildas små strömmar som virvlar runt där ute. Vinden har friskat i, jag rör mig över svårvadade ytor, letar fotfäste och liksom väntar på något. Jag vet inte vad, men blir snart varse. 

Hugget är stadigt, men inte överdrivet tungt. Innan jag hunnit tänka efter har jag vridit upp spöt i ett mothugg. Som respons böjs det kraftigt tillbaka. Jag famlar efter bromsratten på Ambassadeuren, men hinner inte justera den förrän linan börjar löpa ut. När jag lossar en smula på bromsen tar det hus i helvete, rent ut sagt. Fisken tar sikte mot djupet och ger mig inte en suck. Tio meter, tjugo. Säkert närmare trettio, innan den går upp och vrider en bastant bredsida i vågorna. Nu är jag nervös på riktigt. Och salig. De här fiskarna är ju de man drömmer om. Men jag tar hem segern. Efter många tysta böner och en häftigt gungande spöspets, knarrande slirbroms och kvävda skratt. 

Havsöringsfiske är egentligen så mycket orättvisa. Det går nästan inte att sikta in sig på ett stort exemplar vid kustfiske. Man kan drömma om den, lägga ner dygn i jakten, bara för att träffa på en fem-gånger-om-året-fiskare som släpar runt på en fisk man aldrig sett maken till. Få sorts fisken är så orättvisa. En nybörjare kan få drömöringen som sin första fisk. En kustjägare av rang kan vandra ett helt mansliv utan att få den. Men ändå gnetar man vidare. Jag väntar fortfarande, men är nöjd för stunden.
När jag samlat mig och fått upp termosen, med lätt darrande fingrar, tillbringar jag en stund med att bara blicka ut över havet. Kaffet kallnar i koppen. Jag har kastat klart för den här dagen. Case closed.   

Hugg långt hemifrån

På hemmakusten är det armbågslucka på vissa heta partier. Det är inte min cup of tea. Jag föredrar ju kaffe och fria vidder. Dessutom är längtan efter en dust med sportfisken nummer ett mycket stor. Esox lucius. Gädda. 


Ett gäng mycket kompetenta och driftiga gäddfiskare brukar årligen planera in någon kul tur inom rikets gränser. Jag ser oftast till att få haka på. Det här året kör vi ett vatten som räcker och blir över – Sveriges största sjö, Vänern. 





Vädret växlar friskt. Efter milda veckor med fika-i-solen-väder så åker kylsprayen fram igen. Vi får någon dag med stiltje och solsken, inte direkt gäddfiskarens dröm. Ändå hugger det på sina håll. Förträffligt roligt med aggressiva förleksgäddor, plus en och annan efterleksfisk som är ännu argare. 
Robban och Jonas startar kavalkaden, men snart står även jag och den synnerligen sympatiske gäddnestorn Peter Grahn med böjda spön. Varsin niokilos kröner dagen. 



Nästa dag börjar ännu stillsammare. Men på eftermiddagen sveper vinden igång. Det finns inte mycket som slår en skön vårdag, då solen värmer, vinden biter lätt och man puttrar in i en vik, eller tar sikte mot en stenig brant. Vattnet känns orört. Bara fåglarna hörs i tystnaden. Ambassadeuren fräser ut lina i kastet och betet landar med ett plask. Snart tar jag hem det. Långsamt, knyckigt, omväxlande. Jag småsjunger och visslar.




Och så hugget!
När en tung gädda biter bestämt och vrider sin bastanta kropp från sida till sida så rinner euforin till i blodkärlen och nervbanorna.  Efter diverse vedermödor, med ett trasigt styrreglage till motorn och plattvatten, är vi plötsligt inne i ett underbart, actionfyllt gäddinferno. De flesta är ilskna fiskar mellan fyra-fem-sex kilo, men några är större. Min största når inte upp till tiostrecket, men vi är lika glada för det. 






Vindbitna kinder och hettande näsor, middag, en och annan sval öl och sköna gäddlirare. Hemfärden ett par dagar senare känns motig, trots att påsköringarna verkar bita. Nåja. Det går fler tåg. Både gäddtåg och andra tåg, med destination okänd.