På tidsresa

Nostalgi. Mer konkret kan jag inte beskriva det. Så långt tillbaka jag kan minnas har sutarmetet varit något jag fått härliga krypningar och stora ögon av. Från den stund jag först läste om hur sutaren, eller lindaren, kunde snärja in fiskarens rev i vassen med sina starka stjärtslag, till den gång jag äntligen fick kroka en sutare av någorlunda redig storlek. Den första storfisken vägde sina modiga 1,6 kilo – idag en mycket beskedlig, för att inte säga liten, sutare. Men den gången nöp den en daggmask och fick mig att skälva av fiskelängtan varje gång jag tänkte på fajten och närkontakten med den hemlighetsfulla bottenätaren. 





Några år senare hade jag lyckats arrangera en sutarexpedition med ett par kamrater. En hemlig sjö, ett tält, en uppochnervänd dygnsrytm, åtskilliga burkar majs och flera fina sutare i tvåkilosklassen senare var jag fast. För livet. Den här fisken kommer alltid vara en av mina absoluta favoriter. Visst krävs det finess, visst kan det behövas både list och tur. Men samtidigt är det ett sådant avslappnat och underhållande fiske att det känns som fiskesemester från verkligheten. Och när den fulsnygga fisken med den ledsna uppsynen sprutar iväg så vattnet yr hamnar jag i forna tiders drömland. Sutarland.