Från det ena till det andra

I diset skymtar vi stenar och växter. Vattnet är mörkgrått i novembers försynta ljus. Lite tidigare har Jocke landat en liten silverpil, medan jag har betat av ett pockande jobb. Vi tar en mjukstart med lite käk vid bilen och pratar fiskeupplevelser. Kenny och Jocke kliver i åt ett håll, jag åt ett annat.  I början är hoppet svagt, men med första benhårda hugget vet vi att det finns något här. Jodå. Grönt och argt. Varje gång det kommer en rapport, eller en kontakt med fru gädda blir jag lyrisk. De behövs så ohyggligt väl runt kusten. Jocke får en härlig paradfisk i kanonkondition. Vi släpper förstås snabbt tillbaka den till sina jaktmarker. Undrar vad den äter. Strömming? Småöringar? Skrubbor? Tånglakar? Id? Alltihop, antagligen. Underbara rovfiskar! 


Tiden tickar och klockan slår. Jag lämnar herrarna åt sitt öde, eftersom de är på väg att packa ihop. Jag har ett ställe till att testa. jag smiter iväg och vadar ut innan det absolut sista ljuset pyser ut. Och där jag tvivlar överrumplar öringen mig. Jag vågade inte tro att de skulle simma här. Men två fiskar på tre kast överbevisar mig. De får chansen att simma vidare, själv får jag chansen att komma tillbaka en annan dag. 

Täta hugg, täta prickar

Grumlet är ännu värre idag. Jag vadar ut och försöker, men inser att det här inte är lönt. För allt inom kasthåll är grågrönt. Inga neonfärger eller rasselkulor i världen kan göra ett bete synligt i den här sörjan. Och då misstänker jag att öringen hellre jagar där spigg, märlor, tånglakar, småströmming och annat gott går att upptäcka. Bakom nästa krök kan något rev, eller antydan till udde kanske ha tagit bort det värsta, tänker jag. Och se – jag tänker rätt. 
Här är det fullt fiskbart. Små, nätta vågor rullar in över kanter och stensamlingar. Jag är ensam och stormtrivs. En kort promenad bort och vadarskorna smakar på klart vatten. Bara antydan till lite färg. Perfekt. Här blir det kul, intalar jag mig själv – med en blandning av helt ovetenskapligt hopp och fast övertygelse. 


Den första nyper på längst ut i kastet. De som följer sedan är närmare. Ibland ända inne vid knäna. Vattnet är fullt av mina silvervänner. De smakar ofta en gång innan de hugger ordentligt, ibland flera gånger om. En stadig bit följer på centimeteravstånd, utan att göra mer än så. Blodet strömmar blixtrande snabbt i mina kärl. Det här är roligt som räcker länge. Jag landar inte tio, men närapå. Några hoppar av och åter andra visar sig bara som gäckande skuggor över tång och sten. De flesta är rätt små, men några är definitivt godkända. 

En av de godkända öringarna uppenbarar sig i kvällsljuset som något extra prickigt. När blanka fiskar är så där tätprickiga brukar de ofta vara odlade fiskar. Jag säger inte att alla gotländska havsöringar saknar prickar, men jag kan garanterat säga att när de ser ut som den här är de nästan alltid odlade. 


Jomenvisst. Den har knäckt ryggfena och saknar fettfena, alltså odlad. Den här lilla katten bland hermelinerna blir en middagsfisk. De vilda simmar där ute igen, så oskadda som det bara går. Jag har inte behövt lyfta mer än en ur vattnet, utan kunnat kroka av dem i böljan. Jag går långsamt mot bilen i ett ljus som falnar lika snabbt som när man blåser ut stearinlågan under aftonens fikastund. 

Luftfärd över grön mjölk

Jag är i fält. Utomhusuppdrag. Tillsammans med Lasse besöker jag en projekterad våtmark. Här ska det blir fler rovfiskyngel framöver är det tänkt. Förmiddagen är vacker och kontorsstressen rinner av mig. Men kontorsstolen är snart nersutten igen. Det håller inte. Minnesbilderna av det där vackra havet tränger sig på. Omutligt. 

Jag tar en kortare vända till havet. Så måste det bli. Det är som grön mjölk längst in. Vindarna har rört om och kastat grus och stenar upp över land. De rinner tillbaka så att sand och kalkgrummel färgar strandlinjen. Som dimma i havet. 


Men där utanför är det klart. Det gröna blir blått, det grumliga klart och det är alltid lockande att testa de där platserna där mönstret bryts. De första stegen är djävulskt svåra. Jag känner stenarna och tången, men kan inte se dem.

Ute på plats är det kast i alla riktningar och hopp om aktivitet. Och i svallvågorna från en tidigare passerad färja simmar en rovlysten öring. Den hugger hårt och sätter fart. Tyvärr rakt uppåt. En gång, två gånger. Och så den tredje, förödande, luftfärden. Draget i ena riktningen en bastant och folieglänsande öring åt  andra. Inget att göra åt. Löslina, sänkt spö, höjt spö, stadig press… Sådant är bara teorier när det går så fort att man knappt hinner tänka ”fisk”. Den sura karamellen är bara att spotta ut.

Finns det en finns det fler. Men först gör det inte det och jag tvivlar, men stålsätter mig. Längs stenar och djupsprickor nöter jag vidare. Så händer allt på en gång – som det nästan alltid gör. En liten rackare hugger och fastnar, en större följer, jag missar ett hugg, krokar ett annat. Händelserikt så det värmer ner i de kalla fötterna. Fler följare, någon hoppar av, en annan sitter kvar. Jubel och klang. 



Den största som följer med upp är definitivt över måttet, men jag är inte hungrig eller girig. Den får simma åter. Mobilbilden får duga som minne. Nu är mörkret nära och jag tar mig inåt. Nöjd, stressfri och redo för den där nersuttna stolen igen. Någon timme åtminstone.

I tredje kastet

Kontorsstolen skaver ordentligt framemot eftermiddagen. Och i huvudet pockar de ostoppbara tankarna på uppmärksamhet. Vinden är alldeles förträfflig och det grå novemberljuset är milt och lugnande- Ändå känner jag mig hetsig. Ja, ni förstår. Det finns bara ett botemedel. Illa kvickt meddelar jag kontorskamraterna att det vankas kustjakt – om än en ultrakort sådan.


Vågorna överraskar mig lite. Lite tuffare än väntat, men ett svalt och behagligt botemedel mot inomhusklådan. Hela jag slappnar av, fast bara till tredje kastet. För då nyper den på och jag stelnar till en smula. En sprallig, blank liten Salmo trutta. Stark för sin storlek, vacker som en novemberdag. Minst. Senare hittar jag en som är ovillig att bita. Den förenar sig kanske med den jag nyss släppte åter. När de är tillbaka i ännu bättre form kommer jag försöka vara det också. Både tillbaka och i hyfsad form.


Regnbågen finns vid vägs ände

Bakom rykande kaffekoppar i det grå morgonljuset är Josef och jag på plats vid fällan. Några vackra, vilda, lekfärgade öringar genomgår snart vägning, mätning och snabb kontroll. En rätt stadig hona har fått med sig ett koppel hannar och snart ska de vidare. De glimmar i guld, bärnsten och brunrött. Flott. 




Snart vandrar jag åter bland de krokiga tallarna. Ner mot havet. Diset hänger ända ner mot vattenytan. Så många ogillar november, några hatar månaden. Jag är motvalls. De korta, dunkla dagarna har charm och en trolsk lockelse. Åtminstone för oss som av olika anledningar trivs i naturen, bortom folkmassorna. 



Det är trögt först. Det borde vara bättre, och så händer det. Några små rackare vispar runt och bjuder på batalj. Men det värsta är att en drömfisk sliter sig. Ni vet, en öring av sådan kaliber att man nästan inte vill berätta det. För, det blir tunt och fånigt att säga ”jag tappade den, men den var stor”. Men så är det. Den överraskade mig med sin tyngd, sina rusningar och sina hopp. Sedan var den nästan lika överraskande snabbt borta. 


Plåster på såren blir en liten blanking till och därefter en skimrande avslutning där vägen tar slut och tiden rinner ut. En förrymd regnbåge hugger stenhårt och bjuder på fina rusningar innan den förpassas till stekpannans domäner. Mer lämpad fisk att ta av daga finns knappt i Östersjön. Det violetta skimret blir det sista som glimmar innan mörkret är ett faktum. 



En liten sak till: Jag har, roligt nog, blivit nominerad till ”Sveriges Bästa Fiskeblogg 2012”. Skulle jag, mot alla odds, hamna i toppskiktet blir det dags för omröstning. Då hoppas jag att någon av er kära läsare tycker att jag platsar. 🙂 Tack för allt stöd – med eller utan nomineringar!




Fälla och fria

Fällan på plats. Med mig i släptåg tar Lasse och Rickard sikte på ån. Vinden sliter i oss, i fällan och i allt som går att slita i. Men snart är den förankrad och funktionell. Fällan, som också tjänstgjort i gäddvåtmarken, får nu jobba hårt för att tillfälligt hindra stigande havsöringar. Nu vankas kontroll av fällan och öringarna varje dag, en bra tid framöver. Så, om någon orolig flanör undrar över monumentet i trä kan du lugna vederbörande. Allt är under kontroll. 



Lika kontrollerad var jag nog inte när underbara brackvattenskrokodiler bjöd på spänning och överraskningar en dag på kusten.
De befrias varsamt och kvickt förstås. Fria gäddor simmar bäst. Kenny, i sedvanlig Spindelmannenhuva, går i spetsen för äventyret. I en liten spännande bukt ligger några fina stenar. När jag tror att jag ska kroka en fin grön filur med hjälp av ett 15 centimeter långt gummibete, så blir det … som vanligt.


En silverblank, hoppvillig och stadig öring rusar av och an, medan Kenny rotar fram kameran. Fast just när vi har den precis nedanför mina fötter – och ser att den minsann är odlad – så hoppar den av. Kanske hörde den mig yppa något om middag. Nåväl. Det var ju inte meningen. Kenny uppskattar firren till dryga 3,5 kilo. Jag måste dessvärre hålla med. Sådana praktfiskar vill man inte tappa i det avgörande skedet. Men med den glupande aptiten den verkar ligga inne med så väger den snart mer. Om den nu inte simmar vidare till ännu ett nytt landskap. För gotlänning var den inte …