En mäktig kamp

Det friskar i ordentligt och vägen ner mot vattnet är såphal. Och vågorna. Det kommer inte att gå att ta sig ut särskilt långt, inser jag. Som en liten ritual tar jag en kopp java i skydd av träden innan jag släntrar ner i ett grönaktigt hav. 

Ute i vågorna studsar betet nästan på ytan av kraften. Strax innanför är det strömt, turbulent, tufft. Jag vadar längs med stranden. Jag tycker mig se ett par fiskare i vattnet, någon kilometer bort. Men när regnet lättar konstaterar jag att det bara är svanar och stenar. Fullt förståeligt. Det här är inte något mysväder. 



Virveln är tydlig. Det är fisk efter. Nu är jag på helspänn. Efter betet kommer en stor skugga, ända in till spöspetsen. Det är nu det svåra valet kommer. På några ynka hundradelssekunder far beslutsalternativen genom hjärnan. Antingen snabbt kasta ut igen och få bättre slagläge på fisken eller chansa på ett sista vevstopp och hoppas att det går att kroka en eventuellt huggande firre på så kort lina. Tveksamheten avgör, mer eller mindre automatiskt. Betet dinglar ner i vågskummet och en lång fisk kastar sig över det och rusar iväg. Spöt uppåt/bakåt och tummen på spolen. Nitar jag den? Den rusar hårt in mot stenarna, men släpper. Var det verkligen en lekfärgad fisk, som jag gissade först. Jag såg egentligen bara en mörk rygg. Men den betedde sig märkligt. Omöjligt att veta. 

Jag betar av ett par hundra meter utan att känna eller se något mer i fiskväg. Men ”konstigt” och ”oväntat” är ord som så ofta passar in i fiskets värld. När jag bestämt att gå i land tar jag ett kast rakt inåt. Smack! En blank öring ruskar runt i ytan och ser till att mitt blodtryck höjs. Men inte heller den vill vara med särskilt länge. Men nu är jag definitivt på krigsstigen. Ge aldrig upp, ekar i mitt huvud.

Tillbaka där allt började kastar jag ut mot en stor sten och blir så där härligt segerviss. Och jajjemen. Hugget är tungt, vågorna mäktiga. Snart inser jag att även fisken är mäktig. Den tar lina och utnyttjar den svaga strömmen på grundvattnet. Den ger mig allt den har och jag  är konfunderad. En besa, tänker jag först. Men den rullar inte segt i ytan, den är på tok för stark för att vara utlekt. Och inte ser jag något silver blänka i böljan. Förklaringen kommer efter en bra stund, då jag ensam i kulingbyarna skattar och våndas om vartannat, med mitt spö djupt bockat och satt under presss.

Det är en regnbåge av kolossalformat. Inga trasiga fenor, ingen missformad kropp, utan en stadig hanne i lekdräkt, med spolformad kropp och muskler som dallrar. 


Den förtjänar nästan sitt liv som rymling där ute i havet, men faktum är att den inte hör hemma här. Och den ska inte få chansen att kliva upp i våra åar och spoliera öringsleken. Men en eloge får den. Vilken kamp. Vilken fisk. Mäktiga 82 centimeter regnbåge, vild som Östersjön själv. Den öring jag senare landar och släpper åter bleknar på något sätt. Mäktigt, var ordet. 

Under tiden, utan förväntan

Julmaten ligger som en tung hinna över det grådassiga landskapet.Det är en annan värld här ute. Långt från värme, ljus, sprakande brasor och muntra klirr i glasen. Här råder tystnad, eller på sin höjd brus från ett gråkallt hav. Lika mycket tradition som sillen, skinkan och julmusten, är mina räder till kusten i helgtiderna. Jag välkomnar mildvädret. Ärligt talat tycker jag att det är skönt. Vinter är vackert, ett tag. Sen ledsnar jag på att skrapa bilrutor, skotta snö och längta efter spöringar som inte fryser till.



Men var är vattnet? Det hittills rådande väderläget under vintern har knuffat bort mitt hav. Jag sätter ner vadarkängorna på torra platser som annars brukar vara vågskvalp. Det vet vi alla som knatar runt med spö i näven – det här är inga lätta förhållanden. Några veckors istid bidrar ju inte heller särskilt positivt. Och snart konstaterar jag att virvlar, eller lojt följande öringar, verkar vara dagens långsamma melodi. 

Nytt ställe, men ingen direkt bättring på fronten. Små puffar långt ut i kasten, men inte skuggan av fisk inne vid de vajande tångruskorna. Märkligt. De måste väl ändå …  
Ett kraftigare hugg, när jag kastar snett inåt, över kanske fyra decimeters vatten, och en liten sprattlig öring på runt halvmetern kastar sig åt ena hållet, så att draget åker åt andra. Nu är händerna varma och sinnet ljust. Det går att få dem att bita. Nya kast längs med vågkanter och stensamlingar, andra försök mot sprickor och djuphål och snart sitter den där. Inte stor, men uppskattad. För en sådan här dag är förväntningarna lågt ställda. En snabbräd till kusten så att julmaten sjunker undan, i väntan på att vattnet ska stiga igen. Perfekt.


Krispiga steg mot ljuset

Iskylan nästan övermannar oss. Men Kenny har några sköna fiskehistorier på lut, som ventileras i bilen. Vi håller modet uppe och traskar ut med ångande hjässor och ljumma tår. De sistnämnda blir lite varmare till en början, efter några hundra meter längs havet. Men så fort vi kliver ut i krasande kristallsörja kyls de ner. Effektivt. Lika effektivt som den stilla, permafrostkalla natten innan. Fel dag att leta plusgrader i vattnet. Vi hittar en. En grad i vattnet, utanför den långa bården av halvfryst brackvatten. 


Nä, det blir en lång väg tillbaka, genom snö, is, sörja, gyttja, över stenar, drivor och några nedfallna trädgrenar. Vid bilen är det påfyllning av energisreserverna. Och baske mig. Skådar vi inte några små, nätta vågor och öppet vatten? Inte är det mindre iskallt, men det dröjer inte länge förrän Kenny får en liten silverpil. En större följer efter och snart får jag ett par små rappa rackare. I den här temperaturen krokar vi av dem illa kvickt och bemödar oss inte med att leta efter kamera. Nä, det får räcka. Ett sista ställe ger bara vackra vyer och ännu kallare tår. 


På randen till yrsnön

Nerräkningen har börjat. Snön och kylan är på väg in över oss. Enstaka flingor yr i luften och vinden tilltar. Rickard och Henrik får veta att de lever när jag släpar ut dem i … ska vi säga … ganska hård sjö. Jag ser att de biter ihop och knyter nävarna. Men det kan förstås bero på att de grinar illa och försöker värma upp sina översköljda, iskalla fingrar. Jag har en efterföljande fisk i hyfsad storlek, så jag blir kvar i vattnet ett litet tag till, sen får också jag ge upp. Det är för hårt. Så är det.



Grumligt vatten. Manshöga vågor. Det tar ett tag innan vi hittar något som liknar goda förutsättningar. Men till slut gör vi det. Och efter kaffe, lussebullar och peptalk rasar vi ut för att visa vågorna att vi inte viker ner oss. Jag imponeras av mina kamrater, som inte har samma vana med det här som undertecknad. Rickard kompromissar inte. Han flugfiskar. Jag låter honom gå före, jag dänger kasten snett in i vågor och vatten – som på vissa partier strömmar så hårt att det känns som en älv.

Öringen tar mitt drag hårt och resolut. Den hoppar och stökar så skummet yr. Jag ropar och jublar. Henrik kommer med älgkliv till vattenbrynet för att övervaka landningen och bistå mig med en bild. Den är som skuren ur en mall för ”vacker havsöring”, 63 centimeter lång och i toppkondition. Den får simma ut igen. 



Det krävs energi. Det får vi – med bravur – av nygrillade korvar av högsta kvalitet och lite paus från det vindpinade landskapet. Snart vadar vi vidare, mot nästa hugg, mot vågor som tilltar igen. 
Lite ofint är det nog. Men snart har ännu en superblank fisk hittat mitt drag. Jag följer Rickard och kastar in bakom honom. Öringen simmar långt upp bland tångruskorna och bjuder på fina hoppuppvisningar, just när solen brutit sig igenom snömolnen och förvandlar vår fiskeplats till rena guldkusten. Öringen är odlad och får bli middag. Ljuset är sagolikt i den tidiga skymningen när vi överger kusten för en fortsatt färd mot en lång afton. Framför brasan smakar den där goda drycken något extraordinärt. Tack, kompisar!