Plötsligt händer det – igen

Direkt sätter den fart. Stark i det iskalla vattnet. Jag har mina aningar ganska omgående. Något är ordentligt lurt med den här fisken. Men, vänta. Låt mig rekapitulera.
Debatt i all ära. En tur till kusten är vad som får mig i balans. 




Termometern kämpar sig över den där omutliga nollan. Segt, knappt, men tydligt. Det är lågvatten av värsta slaget. Gulnande is täcker stranden och de partier där jag ofta plaskar runt och hoppas på utdelning. Men nu är det knappt vatten vid stenarna jag brukar försöka pricka med hyfsat långa kast. Nu får jag istället roa mig med att traska ut dit och kasta över nya vattenarealer. Små vågor rullar in och det finns hopp i luften, eller i vattnet snarare. 

Ingenting på första stället, så jag förflyttar mig. Hittar inget som ger mig rätt känsla, så jag tar lite käk och tänker till. Ny plats och där sitter den. Men lika glad som jag blir när jag ser den superblanka skapelsen, lika övertygad är jag om att den måste få leva. Vild, som stöpt ur urmodellen för gotländsk superöring och kanske två och ett halvt kilo tung. Den får simma ut igen. Jag käkar hellre en odlad, tänker jag, även om det kanske inte är sannolikt att en sådan hugger just idag. Men, på nästan samma fläck hugger det igen. Jag ser en sprattlig och rullande fisk visa sin silvervita  skepnad och jag släpper lite på slirbromsen. Men, icke. Den ger sig av. 
Temperaturen är bara en och en halv grad i vattnet. Fötterna domnar, men jag måste testa en liten fläck till. Och där händer det. Igen. Efter ett bestämt hugg drar fisken iväg i rasande fart, längs med stranden. Jag anar att det är något skumt. Inga klassiska öringsrullningar, mer hyperfart och paniktempo. Det är en oviss kamp, men till slut visar sig mina grejor segra över den här kompakta krigaren. 



Och – baske mig. De violetta stråken syns på långt håll. Känslan var riktig. Jag anade det  … Jag verkar vara inne i ett regnbågsstim. Ytterligare en grym, förvildad regnbåge från Östersjöns bitande vintervatten har hittat mitt bete. Den här gången en hona på dryga fyra kilo. Där har vi matfisken. Och där har vi den behagliga känslan i kroppen som gör att kontorets väggar inte längre kryper sig närmare. Ro. Och behaglig upprymdhet. 


Debatt: när bägaren rinner över

Vad är en öring värd? Hur mycket är ideellt arbete, enträgna försök och starka förhoppningar om en bra framtid värt? Jag vet att det inte finns några riktigt bra svar. Jag vet att saken är komplicerad. Men jag vet också att jag mellan varven är så innerligt trött och ledsen på att det fiskevårdsarbete många av oss bedriver viftas bort som flugor av dem som inte bryr sig. Jag vet att jag måsta säga något om det hela.Tankarna nedan är delvis mina, delvis synpunkter från er – mina bloggföljare. 


Ett nytt exempel, som fick bägaren att rinna över just nu: 
I dag upptäckte jag att en bekant lagt ut en bild på sju döda öringar. Alla fångade på nät. Texten till bilden förkunnade att nätfiskaren bakom fångsten minsann hade så bra fiske att denne slängde i näten dagen efter. Ytterligare fem öringar fick plikta med sitt liv. Inalles alltså ett helt dussin öringar på två dagar. 
Förutom att uttaget är på tok för stort, är det problematiskt att ett antal människor, däribland vår landshövding, visar tummen upp. Problem. Stort problem. 



För det visar att vi ännu idag, år 2013, tvingas slåss mot den gamla sanningen att en död fisk är en bra fisk. Trots larmrapporter om döda hav, utfiskning och miljöförstöring. Är det inte konstigt att det aldrig vänder.

Det handlar inte om att fördöma någon enskilds människas val av sysselsättning. Det här är en fråga om allmänt förnuft och omtanke − att tänka utanför sin egen lilla sfär. 
Jag förenklar ytterligare ett snäpp: tänk om alla, oavsett om vi vore nätfiskare eller spöfiskare, skulle plocka upp tolv öringar på två dagars fiske. Även om vi inte fiskar så ofta, hävdar att vi är fler som delar på fångsten, eller har andra argument som ska rättfärdiga det hela, så är matematiken busenkel. Det är på tok för mycket fisk. De vilda, vackra, gotländska öringarna skulle helt enkelt ta slut om alla gjorde så. Alltså ska ingen göra så. 

Vi ska fortsätta att fånga en och annan fisk och äta upp den, men vi ska, förbaske mig, lära oss att hushålla med naturens resurser, visa respekt för människor i vår närhet och skaffa oss kunskap om det ekologiska samspelet − annars har vi inte ute i naturen att göra. Det är en plikt att bry sig om den natur vi använder för att roa oss i. Rader av döda öringar (oavsett om de är fångade på spö eller nät) är en bild från det förflutna. Vi borde veta bättre. 

Så här ska det se ut. Även långt in i framtiden. Fler borde se det här och lägga ihop ett och ett. 


Så, vad gör vi? Jo, fortsätter att informera, berätta, prata och upplysa alla som inte har insett hur allt hänger samman. Man kan inte tvinga alla till fiskevårdsarbete eller till stilla kontemplation vid en lekå, för att de ska bli upplysta och omvända. Men det finns stunder då jag drömmer om att det gick att göra så. För det bästa sättet att få färre fiender är ju att göra dem till vänner. Egentligen vill de flesta av oss samma sak: vi vill vistas i den vackra naturen, krydda med spänning och då och då fixa en matbit. Kan vi bara komma ihåg det så finns det hopp. 

Så, en gammal sensmoral får avsluta den här debatten: ta inte upp mer fisk än du behöver till middag, eller möjligen ett par middagar. Bunkra inte upp fisk och sätt varsamt tillbaka annan fisk. 
Får du för många i ett nät, så släng för guds skull inte i nätet dagen efter igen! Har du fångat en öring med spö och slagit ihjäl den behöver du inte slå ihjäl fler. De behövs där ute, öringarna. Vett och sans åt alla. Nu!

 

Utan kaffe i vinterpoesin

Inte ens tid för att ta med kaffe idag. Fotouppdrag, ungefär en miljon texter och en hel del musik står på agendan. Men, det här är ingen klagosång. Jag har ändå både ork och tid att smita ner till kusten en timme. Klart man springer på Kenny & Jocke – som inte heller har vett att hålla sig hemma. 



Den lilla öringen som fastnar på mitt drag är slö som en plastpåse. En enliters. En slö enliterspåse. Off you go. Längre norrut gör jag ett försök bland fina vågsvall och ett vatten så klart att kranvattnet framstår som halvgrumligt. Svanarnas långa halsar glänser då de betar på grundvattnet och solskivan tittar fram. De båda fiskekamraterna försvinner som siluetter i en snöby, när jag lämnar walkover för resten av eftermiddagen. 

Det blir en snabb kamerasession, som stillsam fiskepoesi innan de stelfrusna vadarna krängs av och färden mot kaffeslurken tar sin början. Givetvis missar jag roliga äventyr som pågår på annat håll längs hemmakusten. Men man kan inte vara överallt. Dessutom behöver spööglorna tinas upp.


Gott nytt fiskeår




Jag vill passa på att önska ett gott nytt 2013. I skrivande stund är det hektiskt med repetitioner, diverse jobb och en del annat bus. Men, givetvis smiter jag ut till kusten då och då, eller sitter och planerar fiskeräder. Men uppdateringarna här på bloggen är lite glesa, vilket jag ber om viss förståelse för. Jag återkommer inom kort. Vi hörs