Hårdare än väntat – och något oväntat

Det är tur att det inte lockar alltför mycket. Eller, rättning mittåt: det lockar alltid att fiska. Och jag smiter ut så fort jag kan och hinner. Fast i ärlighetens namn har gråvädret, med någon enstaka minusgrad, inte gjort att fiskefrekvensen ökat, vilket passar mig bra i tider av mycket jobb. Men Josef kommer hem från värmen och är sugen på en tur. Ena dagen har jag musik på schemat. Då hugger det bra. Nästa dag har jag tid. Då är lågvattnet värre än någonsin. Vinden är hårdare än vädertjänsterna lovat. Mycket värre. 


Vi gör så gott vi kan. Men det gör inte fisken. Tvärsegt, dött och hårt. Fingrarna är som stela pinnar efter en kvart, och då spinnfiskar jag. Josef sveper fluglinan i motvinden så det svischar i luften och bränner i händerna, får man förmoda. Nej, det vill sig inte på något av de ställen vi hinner känna på. 1,2 grader i vattnet, mindre i luften och havsvattnet utspolat så att strandstenarna ligger där som torkade kadaver. 

Bättre var det häromdagen, då jag smet ut två fina eftermiddagstimmar och krokade en fin rackare, som for som en furie längs en djupkant. Jag släppte tillbaka den och gjorde ett nytt kast, då ännu en fisk högg, fast den släppte blixtrande fort. Därefter en ny krokad och återutsatt fisk efter ett par kast ytterligare. Det är så det är med det lynniga kustfisket. Ena dagen omöjligt, nästa obegripligt lätt. 




Överraskande är fisket också. För en liten tid sedan hörde en man av sig till mig. Han hade fått en konstig fisk i ett nät. ”En gigantisk id”, trodde han. Men när jag hörde att vikten var knappa sju kilo kunde jag utesluta den arten. Möjligen karp, resonerade jag utifrån hans beskrivning. När en bild dök upp i telefonen visade det sig att det var något helt annat: en förrymd gräskarp, som trots allt verkat klara sig bra i brackvattnet, för konditionen vittnade om att den varit vid full vigör så länge den levde. Tyvärr klarade den naturligtvis inte vistelsen i nätet. Men man skulle gärna intervjua den fisken och hört mer om varifrån den kommit, hur och när. Och vad äter den i havet? Ålgräs? Späda tångplantor? Vem vet? Under sker ofta. Rapportera gärna om du är med om något liknande eller annat kul i fiskets värld.  


Åtta nödvändiga kast

Hela helgen är uppbokad. Dessutom verkar vinterväglaget fortsätta. Mitt mellan två stabila, omutliga högar av jobb finner jag mig själv i färd med att kliva i vadarbyxorna. Solen kastar ett vårvintervarmt sken över rimfrosten. I skuggan är det iskallt, på solsidan droppar det så sakta. Jag hyllar nattens pudersnö. Den visar att ingen har gått där jag går. Ofiskade vatten känns alltid bra, även om förnuftet säger att det är trams. Du kan komma tio minuter efter att någon lämnat ett område och ha tokbra fiske, eller gå ensam och nöta en hel dag utan att se en fena.

Jag gör ett kast utåt, ett åt sidan. Ingenting. Ett till och då händer det. En liten sprallig öring hugger och får snart simma tillbaka, utan att nudda luften. Jag kastar mot samma fläck och ännu en öring hugger direkt. Inga tveksamheter, trots att vattnet håller en temperatur om 1,9 grader.
Därefter nöter jag vidare längs en lång, fin kant, utan att ha tillstymmelse till kontakt eller aning om fisk. Tomt. Tvärdött. 

Kenny ansluter, fiskesugen som alltid, med roliga liknelser rasande ur munnen och goda kakor i bagaget. Som vanligt. Vi drar vidare. Kenny överraskar med att bara beväpna sig med flugspöt.
– Det får bära eller brista. Det blir bara fluga idag. Visa barmhärtighet, ber han.
Jag lovar inget.



Den konstiga historien upprepar sig. Jag får en god aning, kliver i vattnet och gör ett kast, två kast och på tredje hugger en liten blank rackare. Den tar så nära att Kenny skulle kunna meta upp den med flugstången. Efter ett kast utan fisk upprepar jag bravaden. En fisk följer och tar betet lodrätt under spötoppen. Jag ger den löslina och den sticker direkt ut och upp. Mellan mig och Kenny skuttar en silvrig tjockis omkring innan den tröttnar och jag kan befria den. Ingen av oss orkar gräva fram kameran nu heller. Låt gå. Den är dryga halvmeter och störst idag. Inga bjässar, således. Men ändå. Termometern visar 1,3 grader. Knappt isfritt.  



Med kalla fötter är det skönt att kliva upp och leka med kameran en stund. Jag hittar ett övergivet drag i en tångruska. Fram- och bakdelen är bortrostade, men själva kroppen är intakt. Vi drar oss tillbaka mot bilen och en fikastund. Ibland behövs det bara sisådär åtta kast. Alla andra är överflödiga. Problemet är bara att man aldrig vet var och när de där kasten ska sättas in, så man gör några hundra resultatlösa. Men meningslösa är de aldrig. De skapar ro i kroppen och har alla potentialen att bli ett av de viktiga

Kalas på kusten

Visst är det aningen bistert. Ett iskallt regn drar förbi på tvären och vinden är elak. Kenny rattar bilen medan vi babblar om gamla fiskeupplevelser. Vi vadar så småningom ut på ganska orörd mark, får vattenkontakt och nöter på. Grundvattnet är tätprickigt av gammarus – ni vet, de där små räksläktingarna som så många fiskar och djur tycker om att knapra för proteinets skull. Tången vajar och ser frisk ut. Men det är ingen hemma här i det stilla lågvattnet.
Vem har sagt att en fisketur måste vara armod, umbäranden och spartanskt utomhuskäk? Kenny rumsterar runt med några burkar som han placerar på biltaket. Fikastunden stundar. Baske mig, har karln inte utrustat sig med en liten tesil och florsocker?! Ute i den karga vildmarken sitter han faktiskt och pudrar hembakade semlor till fulländning. Urgoda semlor – i perfekt portionsstorlek. Världsklass.


Jag har en idé om ett nytt ställe. Sträckan ser lite mer lovande ut och vi är styrkta av hopp, semlor och gamla rövarhistorier. Jag tar högra flanken, Kenny vandrar i motsatt riktning. Vi ska mötas i mitten. Jag är lockad att gå åt hans håll, för där ser det mycket hetare ut. Och det är det också. Men jag håller fast vid planen. Vi betar av större yta så här. Efter ett par hundra kast, eller så, har jag haft ett par små stötar som inte resulterat i mer än aningen högre puls. Kenny har däremot viftat med armarna och signalerar tydligt att något händer. Han står kvar på samma fläck. När jag närmar mig förstår jag varför. Oj, så perfekt det ser ut här, bakom de brytande vågorna. En flock havsöringar har samlats upp här och haft rena rama kalaset framför Kennys fötter. Han står i smörgåsbordet och har landat två och haft fler på gång. En får bli mat. Men, när jag anländer är huggsexan borta och förbi.


På sista stället är solen framme samtidigt som något stickande snöregn. Det ömmar i skinnet, svider i ögonen och är alldeles härligt. Ute bland några större stenar landar jag en liten rackare, tappar en och ser att min kamrat också hittar något. En öring, modell grande, vänder vid hans fötter. Vi avslutar dagen med en semla till. Kylan är på väg tillbaka, men vi tog tillfället i akt. Gott nog. 

En påminnelse. Under rubriken ”illa dold marknadsföring” påminner jag om att du kan rösta på din favorit bland de som blivit nominerade till ”Sveriges bästa fiskeblogg 2012”. Skulle mina samlade berättelser, foton och avtryck falla dig i smaken så är det bara att rösta här:
http://www.fisheco.se/sportfiskeblogg-2012/?blogg=nickas-fiskeblogg

Gillar du någon annan, så rösta då för böveln på den. Rätt ska vara rätt. 🙂