I havet som försvann

En modig talgoxe gnisslar som en liten cykelpump i tallen där ute. I skydd, dit vinden från nordväst inte når är det hopp om vårvärme. Men nätterna är midvinterhårda. Frostskalet tinar inte förrän in på eftermiddagen. Nere vid havet har istäcket, nästan glaciärlikt, intagit stranden. Solen förmår inte värma bort den, även om ljuset från skyn känns skönt i ansiktet. Och apropå havet … Var är det? Långt ut till havs. Strandremsan är så bred som jag aldrig sett den. Blottlagda stenar och små rev, som annars bara anas av brytande vågskum kikar försynt upp mot solskivan. Det är som en ny kust. Okänd. Svårläst. 


Rundslipade stenar, med tång och växter som torkar i luften. Öringens naturliga middagsbord blir promenadstråk. Jag beträder ytor som jag aldrig gjort. För här brukar det vara djupt och svårvadat. Det extrema lågvattnet är inget drömscenario. Inte heller temperaturen 2,4 grader celcius som termometern visar när den får bada. Men plusgraderna i luften gör att det är tekniskt möjligt att fiska, utan att is fyller spole och spöringar. Jag njuter med en av årets nya combos – en härlig Revo Toro NaCl på ett Skeletorspö, rätt kort för att vara mitt val på kusten – bara 9 fot. Men så smidigt och mysigt att gå och peta med i det borttransporterade havet. 


Grejorna får faktiskt bekänna färg, medan jag kisar mot ljuset och kanske får lite färg på näsan. Jag har vadat mot djupet och kastar längs med en lite djupficka. Där hugger en alert, men inte särskilt stor öring. En annan följer efter, innan jag planerar platsbyte. När en herre vadar ut ett nät en bit norrut får jag lite trist smak i munnen och beger mig till nytt ställe.

Lika lågt vatten, naturligtvis. Lika glasklart vatten, lika kallt. Men en huggvillig Salmo trutta letar sig fram till betet och far an ett tag. Spöt bugar mjukt och stadigt, rullbromsen är silkeslen och jag vinner matchen. Inne i stenskrävlet, som borde ligga långt under vattnet, krokar jag av den och låter den ta sig ut på egen hand. Fint så. Tillbaka till talgoxen. Den sjunger fortfarande. Tror tusan det. Den här våren gäller det att passa på under de korta stunderna av hopp. 



Vid heliga fiskevatten

Det vill sig inte. Vintern är enveten och hård. Det må vara mitten av mars, men inte ens söderut, i bokskogarnas och skärgårdens landskap Blekinge syns våren till. Tvärtom. Det är ännu kallare, bistrare och snöigare när jag närmar mig den legendariska Mörrumsån – hemvist åt drömmar, minnen och upplevelser för så många. Jag andas långsamt och tassar liksom mot målet. 


Vännerna på ABU Garcia utrustar oss i deras Pro Team med trevlig utrustning och vi har den åtråvärda sträckan för våra fötter. Det är bara det att det varit 15 minusgrader under natten. De laxar och öringar som vi suktar efter är själva mest intresserade av att stå så stilla som möjligt i de djupaste partierna av ån. Vi har trevligt, men lurar knappt någon fisk. Spööglorna fryser på nolltid, så fort solen går i moln. Däremellan är det nästan behagligt i solstrålarnas skarpa sken. Några av oss intar ryggläge i en sluttning och fantiserar om 20 grader varmare väder, vajande lövverk ovanför våra huvuden – och huggvilliga fiskar förstås.


Nu vet alla som fiskar att det aldrig är läge att ge upp. Nä, man nöter på, testar nya platser och är allmänt enveten. Efter några givande möten, rundvandringar, ett alltid lika underhållande besök hos Herr Henning på ABU-museet, middagar, goda skatt och lite sömn, så är det dags igen. Efter en något mildare natt finns hoppet där. Och eftersom jag tappat en fisk dagen innan och sett en rätt rejäl fena på ett av ställena beger jag mig dit. Jag singlar ut ett Toby – lika klassiskt som det vatten det landar i. Ett bestämt hugg, mothugg och härlig tyngd i spöt. En laxhona, rätt lång, men naturligtvis ganska smal efter vintern. Det blir lustigt nog Pro Team-gängets största fisk under helgen. Den lilla havsöring jag lurar lite senare är välkommen, för just då har det börjat nypa av köld i skinnet igen. Jag håller mig varm hela vägen hem. Nästa gång ska jag pricka en premiär med bättre förutsättningar, tänker jag. Men herregud. Det är ju ändå fantastiskt alltihop. 

Gädda och abborre – kom ihåg förbudstiden

En liten påminnelse, i vanlig ordning så här års: Gädda och abborre är fredad i kustvattnet kring Gotland från 1 mars till och med 31 maj. Skulle någon stolt fisk av dessa båda sorter hugga din krok måste du varsamt och så snabbt som möjligt sätta tillbaka dem. Rapportera gärna fångster eller iakttagelser – de kan vara till stor nytta!

Det där med att fiska och släppa åter fisk får ju då och då kritik. En del är befogad, mycket är trams. Att påstå att en fisk lider mer av att släppas tillbaka än att slås ihjäl är naturligtvis hårklyverier och dumheter, men min korta diskussion här handlar mer om att återutsatt fisk klarar sig bra om den behandlas väl. Många studier på gädda har tydligt visat att de klarar återutsättning alldeles förträffligt. När det gäller fiskar som lax och öring är det lite knepigare. Tänk på det när du  vill släppa en blank öring tillbaka i havet. Slemskiktet är känsligare, fjällen lossnar lätt och en öring som hålls över ytan är en avsevärt sprattligare fisk än en gädda i ett gällocksgrepp (vilket är huvudskälet till att jag är tveksam till s.k. C&R-tävlingar på öring).

En god sak är dock en skotsk studie som Fiskejournalen citerar här: Den http://fiskejournalen.se/goda-resultat-av-ekofiske-i-river-dee/ visar att legendariska älven River Dee fått ett uppsving efter att man infört restriktioner för ett mer hållbart fiske. Av de 140 laxar som ingick i studien överlevde samtliga, vilket säkert tyder både på korrekt hantering av laxarna och att fisken tål en del. Hur som helst: om du får en fisk som du måste släppa tillbaka (gädda och abborre under förbudstiden, till exempel) eller en annan om du vill släppa tillbaka: så hantera den försiktigt och rätt. Ingen av oss gör rätt hela tiden, men vi kan alla försöka tänka efter lite extra. Och just det: ät en och annan fisk också. Det är gott och nyttigt. 🙂


En helt annan kust

Hallå i stugan. Artrikedomen är större, temperaturen något helt annat och dessutom verkar faktiskt fiskeförvaltningen vara genomtänkt och långsiktig. När dessutom mat och dryck smakar förträffligt till en ganska överkomlig slant är det kanske inte överraskande att man knappast längtar till snöslasket. Men inget varar för evigt. Speciellt inte små semestrar. Så snart står jag där i fleecebibs, tjockmössa och vadardräkt igen. Så det så. 


Ja, den här typen av gaffning är inget jag sysslar med så ofta.
Men kaptenen skulle ha mat och matrosen var hård och effektiv. 



Inte så sockersöt, men kanske vacker på sitt sätt.
Fisken alltså. Resten lämnar vi utan anmärkning.