Myten om blåsipporna

Våren har nästan växtvärk. När isen och vintern äntligen ger vika exploderar allt. Tussilago, blåsippor och hassel … Allt vaknar på en gång. Varenda flyttfågel anländer inom loppet av några dygn och knappt en strandsten eller grantopp är tom. Vingar. Kvitter, sång och färger. Och fiskemöjligheterna är många och nästan påfrestande. 

Du har säkert hört den där myten om att öringsfisket är på topp i samband med blåsippornas erövring av markerna. Det är inget vi klurar över när vadarkängorna rasslar fram över stenarna. Vinden bär löften i sin nästan ljumma bris. I solen glittrar termosarna när Josef och jag häller upp rykande java och lyssnar till bofinkens vårserenad. 

Fast det är inte förrän sen eftermiddag som det verkligen börjar hända grejor. Det är inte det varmaste stället vi letar reda på, kanske inte heller det mest troliga för många fiskare. Men vi har våra aningar och  traskar hoppfullt ut i Östersjön. En svag kulör som bara bryter av det glasklara, men inte någon kringflytande växtlighet som draperar linan. En liten gryta. Så kan man nog sammanfatta det. Och även om vi står med armbågslucka och prickkastar så är det mina Sprattdrag som verkar vara mest eftertraktade just här och nu. 


Några mindre sprattelfiskar hugger, men också ett par rejäla grafitböjare. Den första av lite kaliber är en fisk som många skulle kalla blank – men det råder inget tvivel om att den har lekt och börjat återta sin ursprungliga form och färg. I med dig! I kastet efter sitter en ännu bättre fisk. Den är tvättäkta blank, utan skador någonstans och med en bred, platinavit mage och silvrig sida. Fast prickarna är relativt många och helheten skvallrar om annat ursprung än det genuint gotländska. Japp. Den saknar fettfena. Det ser vi när den till slut – efter krumbukter, rusningar och hopp – glider in på sidan. Josef får hålla avtryckarfingret i styr och tungan rätt i mun, så att kameran inte råkar ut för någon fadäs. Men jag är naturligtvis tacksam för att han bemödar sig med det svåra konststycket i vågorna. Fiskarna, då? Jo, allihopa får simma vidare den här dagen – vilda, odlade, små och större. Och hur är det nu med blåsippornas inverkan? Nä, inget talar för att öringen känner till att det blommar på landbacken. 




Öringsbilder: Josef Anderberg. Bildredigering: yours truly.   

I väntan på en rapport

Goddag i blåsten. Det är fullt upp med mycket annat än fiske. Mycket musik, oavslutade jobbprojekt och diverse uppdrag. Men man smiter ju iväg så fort ett ynka tillfälle ges. Så, för att nu någon inte ska förledas att tro att jag svalt trumstockarna, eller satt Ambassadeuren på tvären, kommer här en liten snabbrapport – bara i väntan på mer matnyttiga inlägg.
Vi vandrar runt i fina vindar, jag och Josef. Efter en hel del huvudbry och letande hittade vi något ställe där inte order av spöfolk härjar runt.  





För att göra en lång historia kort så lyckas jag drälla in i några fina fiskar som biter så där härligt vårystert – hårt och argt. Josef tråcklar fram kameran och knäpper en del. Jag hojtar, vinden viner, öringarna hoppar och livet är underbart. Innan jag fått lägga tassarna på större foton, kommer här bara ett par små smakprov. Mer och fler får bli senare.

Foto: Josef Anderberg


Och så ett litet tips och en fundering. Jag har börjat ogilla att bli blöt om fötterna när jag byter om till vadarbrallor: det sker ofta lite fältmässigt – vilket innebär att man snubblar, balanserar och till slut sätter ner foten där det är som kladdigast och fuktigast. Nu blir det vattentäta strumpor vilket har många fördelar för oss fiskare. På Outnorth, som har allt möjligt skoj för friluftsfolk, finns flera modeller att välja bland. Kolla på www.outnorth.se/produktgrupp/vattentata-strumpor vetja. Har du andra kul tips som inte nödvändigtvis rör själva fisket är det alltid välkommet. 

Kapplöpning mot vinden

Ovädret smyger sig på. Fast … ”oväder”, vilket konstigt ord. Som om det inte skulle vara något väder alls. När det blåser kuling och molnen seglar in med varning om regn mellan solglimtarna är det snarare extra mycket väder. Jag måste jobba av några saker. Via telefon får jag veta att Jocke åkt till trakterna vi talade om tidigare. Det hugger. Flera gånger om. Nu sätter jag extra hög fart, så att jag kan återse den älskade kusten. 

Jag hittar en sträcka där det är tomt, men inte tyst. Det viner i linan och fladdrar i kläderna. Snart fladdrar det till i spöt också. Jag erkänner: jag älskar när de hugger på det här sättet. Hårt, tungt och så en snabbrusch och upp över vattnet. Underbart. Öringen är odlad, men i fin kondition. Ingen fettfena, men ett sjuhelvetes humör. Jag har inte hjärta att behålla den. Den får simma vidare. 


Men nu är det klappjakt mot tiden. Eller mot den alltmer hårdföra vinden, som piskar upp skum och hårda vågor. Snart lär det vara ofiskbart här. Jag lyckas kroka en fisk i nästan exakt samma strolek, men möjligen ännu argare och piggare. Ännu en odlad utan fettfena. Den mäter in på 63 centimeter och kommer att bli mat. En liten rackare till blir det innan jag intar ryggläge i lä och bara njuter av stunden. 



Vår. Vilken magisk tid det är. Kanadagässen bräker under förflyttningen över mig. De har rejäl medvind nu. Under min egen förflyttning ser jag en samling neoprenklädda herrar som står och kliar sig i huvudet. Tror tusan det. 17 m/s i byarna och allt grumligare vatten. Jag hinner med ett sista ställe innan jag har mer vardagliga ting att ägna mig åt. En hyfsad fisk där också, men den får givetvis simma ut igen. Nu är det inte lä någonstans längre. De flesta av fjällen som fastnat på spöhandtaget fladdrar iväg, men några har torkat in och blir ett klassiskt minnesmärke för en öringsluffare.


Hugg för alla sinnen

En grå dag gryr. En blek, färglös, men alldeles underbar dag. För plusgraderna är här. Ingen brådska. En slö start, några måsten och en snabb koll på kartan. Eller åtminstone en frammaning av kartan som den ser ut där inne i trasslet, under mössan och håret. 

Sydvästvind. Mild och full av hopp. Jag möter ingen på väg ner till strandbrynet. Några gravänder lyfter i panik, men inte värre än att de landar på en udde längre bort. 




Det första hugget ser jag. En liten blanking kommer farande längs med stranden och fastnar på en spölängds avstånd. Kul. Platsen funkar. Jag krokar av den och har snart ny kontakt. Den här känner jag innan de andra sinnena kopplas in. Den där ryggmärgskänslan som inträder nästan innan det hugger. Man liksom vet att det hugger – och så händer det. Den är ungefär halvmetern lång, som formgjuten i en mall för perfekta öringar. Fast liten. Tredje hugget hör jag nästan. För det är en stadig fisk som drar till så det knakar i spöt och plaskar i vågorna. 

Hon är värd en extra betraktelse och beundran. I höstas lekte hon i en å någonstans på Gotland. Nu är hon ute i det fria, äter upp sig och blir stark som förr. Sällan får man en besa som hoppar. Men det gör hon. Det blir en avskedsbild innan jag äntrar vågorna igen. 



Innan jag sitter i bilen och dricker kaffe, till tonerna av tunga tongångar, har ytterligare ett par blanka filurer smakat på mitt bete och givits rätten att avvika till simmandets och ätandets domäner. Ingen är dock nära storleken på dagens drottning. Simma fort. Ät duktigt. Och fastna inte i något nät och dö. Håll dig undan människor och andra rovdjur, så återvänder du stark och redo till din å nästa år också.  

Öringens ledord

Efter mässan behöver man luft. Och hav. Sportfiskemässan var en trevlig och bra tillställning, men efter några dygn i mässlokaler och med mycket surr är det brus från Östersjön som drar och behövs. Kenny och jag ser ejderstrecken dra förbi, skärfläckor och tofsvipor i luften över oss. Tranor på fälten och två storspovar som sveper in över det saltstänkta. Men vi hittar ingen fisk. Inte till en början. Däremot inser jag att ett par av de många reservvadarna från min vadarbyxkyrkogård låg där av en anledning. De läcker också. Nu längtar jag efter de nya som är på ingång. 




Efter paus med både java och karameller lägger vi pannorna i djupa veck, närstuderar kartan och tänker till. Och tänka sig – ibland blir det rätt. 

Vattnet är aningen varmare här. Men framför allt är öringen här. De följer, hugger, missar, fastnar. De mindre är få, de utlekta i klar minoritet (men fulla av iglar från sitt stillastående liv i kylan), och de blanka toppfiskarna river iväg lina och akrobathoppar så att vi sjunger vårens lov i aprilvädret. Snöbyar och sol omvartannat. Iskallt om händer och näsa, men oerhört varmt inombords.


Receptet för dagen heter uppenbarligen ”tillgång på mat”. För ur öringarna ramlar gammarus, spigg och tånglake. Den senare modell grande. Bred smakkompott och huggvillighet är öringens ledord i dag. Man tackar. En odlad blir mat, vildfiskarna simmar åter. Och tranorna tjuter. 




Konsten att sluta på topp

Taktiken är enkel om man vill lägga av på topp. Man slutar helt enkelt när det går bra. Nu kan det vara lite frustrerande att göra det om det börjar bra. För då vill man ju inte sluta.

Svammel. Dagen börjar i gassande vårsol och temperaturen är faktiskt stadigt över nollan. Det värmer i ansiktet, men drar kallt i nacken. Kanske har det lugnat sig lite på kusten, efter alla påskbesökare?
Men vi tar det säkra före det osäkra och åker dit ingen åker. Nåja. ”Ingen” är väl att ta i. Niclas är utvadad när jag anländer. Jag har ingen större förhoppning i det ganska stilla havet, men drar till med en liten sprattlig öring nästan omgående. Sen är det tvärdött. Borde jag ha slutat?






Nä, det är ju ljuvligt ute. Men vi undrar så smått om vi skulle ha åkt någon annanstans ändå. Det är livlöst efter den första lillingen. Vi går över fuktiga stenöknar – platser där havet brukar skvalpa. Vi går torrskodda där vi brukar fiska. Det är helt enkelt svårt att känna igen sig. Även kamraten Rickard ansluter, med flugspö och glatt humör. Vi förflyttar oss gemensamt. Längre bort, mot samma undanflyende hav. Inte ett liv. Niclas börjar skåda fåglar, Rickard åker hem och jag kör ett sista desperat stopp på hemvägen. 


Solen står riktigt lågt och några sällsynt molntussar drar förbi just när jag börjar fundera på att ge upp. Inget händer, fast då händer det … 
Hugget är lojt och kampen inget att jubla över, men fisken är ändå en bra avrundning. En odlad öring som förirrat sig hit. Nu passar jag på att sluta på topp. Jag tänker att om man tar en öring på sista kastet känns det väl som en rätt bra dag. Jag motstår frestelsen att göra fler kast och tar en kopp kaffe medan jag känner att höger fot är plaskvåt. Läckage! Jaja, jag fick ju fisk på sista kastet.