Klassiskt sommarfiske när vädret skiftar

Vad gör man med en regnig dag? Åker ut på lite stillsamt slappfiske?Ja. Kenny och Stefan gör detsamma. Det behöver inte vara så svårt. Något spö, gärna ett jiggspö med känslig topp, ett par sänken, några krokar och jiggar, eller andra beten som kustnära arter gillar. I det här fallet – abborre. Leta reda på en pir, en hamn, eller något annat tillhåll. Invänta den värsta regnskuren, gå ut när det fortfarande vräker ner. Njut. (Alternativt: välj en solig och skön dag …).


Trots kalla händer i hällregnet och behovet av ideliga påtårar från termosen så värmer det i själen. Huggen är många, rappa och dessutom ett gott tecken på att det åter finns en del abborre längs kusten. Spötopparna knycker mot en grå himmel. Men så, efter ännu en vindkantring skingras molnen och det blir lika varmt som man kan förvänta sig i slutet av juli. Finväder, fortsatt finfiske. Jag knycker vidare med dropshotrigg, Kenny & Stefan med mer traditionellt paternostertackel. Allt funkar. 



Vi får svara på en del frågor om varför fisken åker i igen. Konstigt. Inte ens år 2013 är allmänheten så upplyst så att det här med ekosystem, långsiktig förvaltning och generell försiktighet med naturen är något självklart. Nåväl. Vi får någon tumme upp när vi åtminstone behåller någon enstaka matfisk. För, det, mina vännre, är något man kan unna sig en dag som denna.
Och nystekt abborre, serverad med färskpotatis, en kall örtsås och frisk sallad … ja, herregud. Det är gudomligt. Men kom ihåg: ta bara ett par till middag, släpp resten. Framför allt om du krokar en bjässe: hon behövs i vattnet
.

Mellan två himlaklot

Så är jag på plats igen. Med en blodröd sol på ena sidan och där, bakom träden, en stor orangegul måne på väg upp. Skräntärnan fladdrar över vattnet och näktergalen hörs på håll. Det borde den inte göra nu, men där är den. Faktiskt. Medan ett par andra killar försvinner ut på vattnet lutar jag mig tillbaka i stolen, häller upp kaffet och väntar på att småfisken ska ge sig. 



Aromerna från mäsket ringlar sig ut i det grunda, varma vattnet. Snart kokar det. Först sarvar i massor, sedan tunga rörelser under ytan, nere i bottendyn. Bubblorna stiger och ytan svajar. Flötet vippar av och an. Jag måste hejda mig från att kroka på något som inte är napp. Mest är det fenor som stöter emot linan. Jag vet att det är så här. Betet får ligga orört ett litet tag till. Lite mer skymning, därefter lurar jag dem med mitt tackel. Sutarna. Förhoppningsvis rudorna.   



Jodå. Sutarna är både många och hetsiga. Först med avvaktande nappbeteende, senare med orädda och kaxiga napp som sätter fart på mig och adrenalinet. Och till slut, är det en ruda (ja, om än en hybrid förstås …) som hittar rätt. Nappet är annorlunda. Rusningen och kamptaktiken likaså. Jag tapar den och svär. Men som tur är kommer en annan. När den ligger i håven ser jag att vi mötts förut. Kännetecknen är flera. Den gången var den aningen tjockare, lite tyngre. Men jag är glad att den ännu frodas där ute i den grunda, undansjunkande sjön. Innan nattdimman kommer har jag tappar räkningen på sutarna. Pulsen är nere på läkande nivåer. En natt i metestolen gör underverk med min själ. Jag kommer åter. Helt säkert. 


I atlantlaxarnas rike

Ärligt talat. Det tar emot att lämna hemön så här års.  Men om det är en annan ö, modell större, kallare och med vulkanisk aktivitet som kännetecken, ja… då är det en annan femma. Speciellt om man snart befinner sig i en synnerligen välskött fiskecamp, på själva strandkanten till en vacker liten älv. Föreställ dig den lilla älven som porlar och brusar. Vattnet rinner ner från glaciärsluttningarna, kallt, rent, glittrar i turkost, är gott att dricka och – inte minst – är hemvist åt laxar i stort antal.



Säsongen är ännu tidig, men vi hinner knappt komma fram till Island förrän vi ser atlantlaxarna. I ”vår” lilla älv är de på plats i snart sagt varenda pool. Och under bron vid fiskecampen står åtminstone ett tjugotal stålskapelser och vilar invid botten. Fiskefebern bränner i våra pannor. 



Från början är de lite knepiga att tas med, men så småningom tar det fart. Flugspön som böjs, rullar son knarrar, ansikten som skiner av lycka och glädjetjut som ekar mellan lavastenar och grönklädda sluttningar. Tankarna på hemmakusten är inte lika påtagliga längre.



Landet är magiskt. Bergen, de varma källorna, de obegripligt välskötta och oförstörda älvarna. Det är i mångt och mycket en färd till en drömvärld. Vi hinner knappt lämna Island förrän vi planerar att återkomma. Synen av stora laxar vi inte fångat, eller känslan av de fiskar vi fajtat och släppt åter gnager sig in i våra sinnen. För alltid. 

Utrustningen är lätt och behaglig. Inga tunga 14-fotsspön, utan snarare fluggrejor som används för öringsfiske. Under vissa omständigheter tar laxarna gärna och intensivt  på torrfluga. Det är som en dröm. En våt fiskedröm. Så är det. 

En mer utförlig rapport och bilder kommer i reportage i framtida nummer av Fiskejournalen och systertidningen Fly & tie.